”Kanske gifter vi oss någon gång, men jag tänker inte fria. Hellre dör jag.”
Vanligt förekommande resonemang hos kvinnor.
Vissa traditioner är dumma. Andra är fullkomligt idiotiska. Vill man någonting väldigt gärna så frågar man väl. Speciellt sin närmaste människa. Är det inte mer förnedrande för en kvinna att gå runt och vilja att någon ska vilja? Att vänta på att något ska fråga? Kul att gifta sig med någon som känt sig tvungen att fria. Handlar det om rädslan hos kvinnor att bli nekade, att få ett nej, att bli ratad?
Och hur man kan längta efter att bli någons fru bara för att förstår jag inte heller. Jag dömer ingen på den här punkten, jag har bara inte förstått grejen. Vad är det som är så kul med en extra ring på fingret och epitetet ”hustru”?
Feedback