Jag blir rörd av sånt här. Och stolt.
Jag har en personlighet som jag själv dissar ibland, senast i dag hade jag tänkt skriva om det. Be om ursäkt för mina förvirrade inlägg och för hur jag velar från vänster till höger och att jag ibland skäms över att jag pluggar till journalist.
Men jag tror jag skiter i det.
Coola människor fattar coola initiativ.
Det här är ju nåt av det coolaste man kan göra.
Liksom det här.
Men det bästa jag sett hittills måste varit Michael Jackson Tribute i Stockholm.
Via Johanna Sjödins inlägg hittade jag det här. Läs kommentarerna. Artikelförfattaren och författaren till denna blogg skrev på Newsmill. Hennes misstag var uppenbarligen att hon berättade att hon var 19 år. Då får man räkna med såna här kommentarer. Exempelvis:
”Tjejen som har skrivit den här platta och barnsliga moralkakan är enligt sin blogg 19 år gammal och går i skolan. Det innebär att hennes hjärna biologiskt sett inte är färdigutvecklad fören om ungefär sex år så det kan ju inte alltid bli rätt. Saknas både kognitiv förmåga och livserfarenhet där.
I bloggen beskriver hon sig som feminist och socialist . Det var väl väldigt oväntat. Finns inget förnuft i det hon skriver, allt är präglat av blind ideologi. Men det hör ju ungdomen till…”
(Författaren till kommentaren kan inte stava till förrän.)
Det är uppenbart att på Newsmill huserar högerbesserwisserherrar. Att bemöta en artikel med sakliga argument utan att skriva en på näsan, lägga sig till med en mycket nedlåtande ton eller dra in fullkomligt irrelevanta saker som ålder och kön (”lilla jäntan”) är inte helt lätt för dessa herrar. Är man ung och vänster är man enligt herrarna ung och arg och indoktrinerad och naiv och dum.
Att det främst är de som inte håller med som kommenterar är både förståeligt och logiskt. En artikel på en sajt är inte samma sak som ett inlägg på en blogg där man redan har sin lilla läsekrets som delar en uppfattning. Det är ju när de som inte håller med säger emot som det skapas debatt och det är det som är meningen. Problemet är att det är så många som behärskar skrivspråket men ändå lyckas häva ur sig så mycket oväsentligt crap.
En av de värsta egenskaperna jag vet hos människor är oförståelse. Oförståelsen för oliktänkande, olika livssyn, människosyn, ideologi med mera är en oacceptabel och omänsklig egenskap. Att då unga människor som brinner för sin sak, är engagerade och genomtänkta blir utsatta för en sådan mobb av vuxna människor är ganska fruktansvärt. Varför är det så svårt att bemöta i sak?
Att högerbesserwisserherrar som har satt som mål i livet att dumförklara varenda människa som inte delar hans livssyn, ofta får stå oemotsagda och oberörda för att de inte klarar av att kritisera sakfrågor och än mindre mottaliga för kritik kan inte annat än beklagas.
”Kanske gifter vi oss någon gång, men jag tänker inte fria. Hellre dör jag.”
Vanligt förekommande resonemang hos kvinnor.
Vissa traditioner är dumma. Andra är fullkomligt idiotiska. Vill man någonting väldigt gärna så frågar man väl. Speciellt sin närmaste människa. Är det inte mer förnedrande för en kvinna att gå runt och vilja att någon ska vilja? Att vänta på att något ska fråga? Kul att gifta sig med någon som känt sig tvungen att fria. Handlar det om rädslan hos kvinnor att bli nekade, att få ett nej, att bli ratad?
Och hur man kan längta efter att bli någons fru bara för att förstår jag inte heller. Jag dömer ingen på den här punkten, jag har bara inte förstått grejen. Vad är det som är så kul med en extra ring på fingret och epitetet ”hustru”?
Jag hörde Caroline af Ugglas på P3 i dag. Sen hennes medverkan i melodifestivalen fick jag upp ögonen för denna underbara tjej. Inte för musiken, utan för att hon är den hon är. Hon lismar inte, hon är lite galen och hon bjuder på sig själv.
Jag var tvungen att googla henne och i diverse Aftonbladet-intervjuer kan jag inte låta bli att läsa kommentarerna under. Hatiska kommentatorer om att hon är ful och äcklig och alldeles för konstig haglar. Jag kollar upp grupper med af Ugglas på Facebook och de flesta handlar om vilka som vill ha bort henne från Melodifestivalen (den grejen verkade uppröra många), vilka som tycker hon är ful (återkommande åsikter om Ugglas) och vilka som rätt och slätt hatar henne.
Jag gjorde en liknande googling på Freddie Wadling och kanske är detta lågt av mig, men alla måste hålla med om att han inte är vacker? Hur många hatar honom på Facebook för att han inte är vacker? Ingen. Inga dylika grupper finns. Bara hyllningar om hur bra han är. Här tänkte jag flika in och säga att jag tycker af Ugglas är grymt vacker. Fast det låter bara fel och sliskigt och har dessutom inte med saken att göra. Varför ursäkta och försvara. Utseendet ska inte höra till. Speciellt inte när Freddie Wadling inte får utstå skit, när af Ugglas får det.
Bara ett litet inlägg om jämförelsen mellan hur kvinnor och män betraktas. Det går att googla på vilken kvinna som helst och det är lätt att hitta diskussioner om hennes utseende.
Caroline af Ugglas är ett levande bevis på kvinnan som går utanför ramarna. Hon fnittrar inte. Hon har en mörk röst och hon är inte särskilt mediatränad in i kvinnorrollen. Dessutom gillar hon inte att piffa upp sig, för att hon är nöjd som hon är. Det sa hon på radion i dag. Finns det något som provocerar människor mer än kvinnor som faktiskt går ut med att de är nöjda med sig själva? Utan krusiduller, utan ursäktanden.
Herrejävlar vad Sverige behöver Caroline af Ugglas. Lite mer original,lite mindre jävla…Charlotte Perelli!
Nu har jag förlorat min Newsmill-oskuld. Det var läskigt och obehagligt.
Mitt goda humör har bytts ut mot en trötthet jag inte vet vart den kom ifrån. Med trötthet kommer surhet och hat. Här kommer därför en lista på allt jag hatar.
Ja, det var väl allt. För nu.
Jag hörde låten på radio nyss och en massa högstadieminnen väcktes. Den här dansade jag en massa till som fjortonåring. Och än i dag tydligen.
Den som inte tycker den här låten är bra – bara våga komma fram och säga det.
Jag är ledig. Bloggen blir bildblogg tills min hjärna önskar stimulans djupare än ”vilken strand blir det i dag?”
Feedback