Jag får ångest av sånt här. Hemska bilder målas upp i huvudet. Ensam, skrikande, gråtande ettåring. Inte en bebis, utan ett barn som förstår saker och ting. Och kan inget göra.
Vid såna här tillfällen vill jag väldigt gärna tro på himlen. Att den lilla flickan har det bra mycket bättre där hon är nu än tillsammans med sin pappa som glömmer bort sitt eget barn. I flera timmar. Så att det dör. Att det sista hon fick uppleva inte var 7 timmars ensamt helvete.
Ångest. Ångest i sommarvärmen.
Är det bara pappor som glömmer ungar i bilar?
Det finns mammor också.
Sen finns det en kategori föräldrar som medvetet lämnar barnen i bilen för att gå och SHOPPA! Oavsett varför man lämnar ett barn ensamt i bilen är man DUM I HUVET!!!
ja usch den där länken har jag inte ens orkat klicka på
vidrigt
man vet ju själv hur det är att sitta och vänta i en varm bil och hur man till slut ( efter ca 1 minut ) bara måste slå upp dörren på vid gavel för att stå ut
man får hoppas att bäbisen svimmade ganska fort
Ja det är ju panikkänslor man får. Har också tänkt på att en sån där liten borde tuppa av ganska fort och liksom somna in. Hoppas hoppas hoppas att hon knappt han förstå vad som hände.
skulle du kunna förlåta din pojkvän om han gjorde så med kajsa?
Tror jag verkligen inte. Kanske efter många många…många år. Jag menar, visst kanske det är lätt hänt att glömma ungen några minuter. Men att så totalt glömma bort den…nä…
Skulle du?
mja
även om jag skulle ha förståelse för att det inte var meningen och att han är lika ledsen som jag är det nog ingenting jag skulle kunna släppa
efter 27 år skulle jag nog ändå dra upp det =)
man går nog skilda vägar efter något sådant
Jag pratade med sambon om det där också, eftersom jag mår lika dåligt som du och bara måste ventilera det hemska. Jag frågade hur fan man kan glömma det som man värdesätter mer än sitt eget liv. Jag vet inte hur andra har det, men är jag med Lillen så har han liksom all min fokus. Jag är hela tiden medveten om honom; han sitter där i soffan, han sitter i bilstolen, han pratar nu, han är i köket, han klättrar på sina dynor… Jag släpper honom liksom inte ur medvetandet EN SEKUND. Hur man då kan glömma en bebis i en bil och gå och jobba EN HEL DAG utan att minnas… Det är för mig som att jag skulle glömma min egen skalle i bilen. Omöjligt!
Det händer tyvärr varje sommar – förra året var det ju en fransman som lämnade äldsta barnet i skolan men glömde den yngsta som blev kvar i bilen och dog.
Jag undrar – har det verkligen varit en mamma som glömt? (Om man räknar bort knarkare och alkisar) Inte för att döma ut pappor, mer för att jag tycker den där medvetandegrejen är rätt intressant.
… och nej, jag skulle faktiskt aldrig kunna fortsätta med pappan efter det. Hur ledsen han än var. Jag skulle inte kunna leva med någon som slarvar bort något som betytt allt för oss. Det går liksom inte.
Philippa, jag håller med. Det övergår mitt förstånd att man kan glömma en sån sak. Tydligen hade äen den här pappa lämna den äldre på dagis medn glömt den yngre, eller blandar jag ihop det nu…?
Jag funderar vidare på hur många ungar som inte glömt i bilen resten av året? Som öerlever, men är så totalt övergiven ändå…och hur många ungar glöms inte hemma då isåfall. Det låter ju verkligen helt galet absurt, men det är ju tydligen inte omöjligt. Måste sluta tänka på det där nu.
Jag har läst om mammor som glömt sina barn också, men kanske är pappor överrepresenterade…