Arkiv för april, 2009
…picnic och glada miner. Inget är som när det blir lite väl varmt så här i april.
Jag är en hater i dag. Av olika anledningar. Pluggandet går så där. Det finns ingen bättre låt att bli av med aggressionerna till än den här klassikern. Den ska skruvas upp högt och på repeat sen är det bara att hata och helas.
Hittade en sms-utmaning hos mymlan.
Enklare förklarat, du börjar med tionde sms:et och från det fortsätter du räkna till tio osv.
Bläddra igenom sms:en i inkorgen och räkna till tio, det sms du hamnar på ska du skriva in under frågan. Räkna om och skriv nästa sms under nästa fråga osv.
Här är mina sms:
1. Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?
Typiskt, jag som trodde det var fika hos dig klockan 19.
2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Hej kan du nåt om soldusch? Blir man brun av en behandling? Hur lång tid tar det?
3. Vad är de första du säger när en kompis blir påkörd av en buss?
Har inte fått svar än från henne eller Jan. Googlade, men hittade inget. Har inte Facebook, men det kanske kan vara nåt. Kanske presstext :)
4. Vilket sms blev du mest berörd av?
Ja det är nog påväg.
5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
Glömde svara igår, men det skulle va trevligt att ses idag om du inte bokat in nåt annat.
6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
Absolut!
7. Vad skulle du säga till Gud om du träffade honom?
Köp sylt vetja. När hemma?
8. Vad vill du höra mest av allt?
Ok, du kan väl ta med vagnen så kan vi ta en promenad om vädret tillåter :)
9. Vad skulle du säga om du fick MVG i allt?
Vad snäll du är. Kändes sådär. Ni var jätteduktiga. Jag glömde lämna tillbaka din penna, du får den sen.
10. Din mest romantiska replik?
Vi ska äta strax för jag ska jobba natt. Men ni är välkomna ändå.
11. Vad skulle du säga om du blev bestulen?
Ja din dementa typ!
Jag kan inte låta bli att gilla serien Dr House. Nog för att det kan vara ganska tröttsamt med de CSI-liknande, helt overkliga händelser som utspelar sig i serien. Nog för att alla tjejer i serien är typ 30 och skitsnygga, tysta, moraliska, snälla och aldrig övertiger antalet män. Nog för att jag inte kan låta bli att fundera på om den cyniske Dr Greg House utan skrupler skulle uppnå samma popularitet om han varit en kvinna. Eller om vi verkligen behöver en till serie med en egoistisk man som skapar sina egna regler. Nog för allt det. Jag gillar serien.
Jag är egentligen smått allergisk mot främst män vars egenskap är att bedriva civil olydnad. Den lilla egenskapen har alltid varit förbehållen män och är det fortfarande. Om jag drar samma parallell med Filip och Fredrik som jag egentlign gillar skarpt blir jag både avundsjuk och bitter. Inte bara för att de gör precis vad fan de vill och alla älskar det, utan för att min moralistiska ådra om att de kanske i sina program borde få med kvinnlig fägring i form av intervjuoffer och upptåg, pulserar intensivt och gör att jag aldrig på riktigt kan njuta av programmen.
Men likheten mellan exemplen Filip & Fredrik och Dr House är att just uppröra moralister och våga trampa över på den andra sidan. Min poäng är att jag egentligen tycker det är ok, att jag vill tycka det är ok. Men skulle mina påpekanden om den kvinnliga rollen uppmärksammas skulle det spela dem ganska rätt i händerna. Att klaga på män och könsroller är PK och jävligt tacksamt för att bli driven med. Om jag vill hänga med i karusellen om att våga bryta normer, men samtidigt ”gnäller” om kvinnor och män kommer jag troligtvis ändå inte få hänga med i karusellen. Och det tycker jag är trist. Att vara liberal är att lite grann våga nytt, att vara manlig liberal är att driva med PK-åsikter, enligt mig. Är det någon hittills som fattar vad jag försöker säga?
För att återgå till Dr House. Jag gillar hans karaktär, trots min klagan. Och med risk att härmed låta sexistisk och typisk Flicka-tycker-om-bullrig-man tycker jag att jag har råd att säga att en av de stora anledningarna till att jag bänkar mig framför tv:n på tisdagskvällarna helt enkelt är - att jag tycker han är assnygg.
Det finns två drag hos vissa människor som jag irriterar mig på.
Det första är när någon ska berätta någonting och fastnar på när det hen berättar om ägde rum?! Typ: ”Det var i tisdags…eller var de onsdags. Hm, nä det måste varit tisdags….få se nu…” Och så håller de på i all evighet tills de en kvart senare kommer på att detta är totalt irrelevant för hela historien. Och jag har tråkats till döds och gett upp mina försök genom mina ”Skitsamma”!
Det andra jag irriterar mig på är de som avbryter en precis när man själv berättar något. Typ: ”Åh en sån fin fågel, undrar vad det är. Ja förlåt, fortsätt” Alltså något totalt ointressant, som man inte behöver avbryta en för, utan helt tyst tänka det i sin egen lilla hjärna och i alla fall låtsas vara intresserad av det man säger. För det där lilla Förlåt fortsätt är nog mest irriterande då det tyder på att de inte alls tycker det man säger är intressant. De bemöter det man säger på det sätt man gör till ett barn som pladdrar sig igenom något man inte orkar lyssna på.
Igår hade jag en telefonintervju med Gudrun Schyman. Jag är mäkta stolt.
Nu hade jag ju en bild av att hon och jag skulle bonda i telefon och hon skulle tycka jag var mycket intressant som ställde så bra frågor och vi skulle avsluta vårt samtal med ett skratt och i samförstånd. Jag väntade i nästan två dar på att hon skulle ringa upp efter att personen jag pratat i Fi:s presstelefon givit henne mitt nummer. Hann gå igenom vårt samtal ett antal gånger i huvudet.
När hon väl ringde sa hon: ”Jag är på väg till ett möte så det här måste gå fort”. Varpå min idylliska bild jag målat upp gick i kras en aning och jag återkom till verkligheten. Jag blev supernervös och stressad, ”Eh, eh, eh”, (trots att alla jag ska intervjua säger att de är på väg till ett möte. Jag börjar tro att det bara är något de säger) och ställde inte alls några bra frågor.
Men va fan. Jag har ju intervjuat Gudrun Schyman! Det borde vara värt att sätta upp på sin meritlista. Jag hoppas ni är imponerade. Jag går trots allt bara första terminen i min utbildning.
Barn behöver disciplin (så jävla icke-pk, jag tror jag ska gömma mig nu)
Publicerade april 15, 2009 Gnäll , Samhälle 5 kommentarerSkolminister Jan Björklunds förslag på att bråkiga elever ska kunna skickas hem och stängas av har mötts av motstånd. Såklart. Så fort ordet eller bara närheten till ordet disciplin tas upp i samband med barn så går folk i taket. Disciplin likställs med rottingen och skamvån.
Nu är det ju så att barn faktiskt behöver disciplin. Disciplin och rutin. Det är inget konstigt med det, barn fungerar så. När jag gick i mellanstadiet kom nån slags reform om eget ansvar och helt plötsligt var vi utlämnade. Vi hade knappt lärareledda lektioner och de var inte uppdelade i svenska, matte, engelska. Nej, vi skulle nu själva strukturera upp våra olika ämnen och se till att de blev klara tillett visst datum. Ett fullkomligt värdelöst system. Barn behöver disciplin.
Visst kan jag hålla med om att Björklunds förslag nog hjälper föga, och att det är resursproblemen som ska åtgärdas istället, men jag är allmänt trött på fenomenet opposition. Det fungerar ju bara som lobbyverksamhet, tycker jag. Det är lätt att gapa.
Jan Björklund har i alla fall konkreta idéer som man kan göra något av, man kan pröva dem. Disciplin och krav behöver inte likställas med 1800-tal. Det får gärna uppdateras till 2000-talet, men jag är fortfarande övertygad om att barn behöver auktoriteter. Jag är också övertygad om att bråkiga elever kan ha det jävligt hemma och att det då är är resurslärare som behövs och inte en avstängning. Lärare bränner ut sig, de orkar inte ta hand om en klass med kanske trettio elever i. Men det problemet är ju knappast nytt.
Så eftersom det är det sossarna gapar om nu, kan man ju undra vad de sysslade med när de satt vid makten.
Jag var kanske alldeles för ung för att fatta allt jag upplevde
Publicerade april 12, 2009 Personligt Leave a CommentNär jag var tio år åkte jag utomlands utan mina föräldrar. Jag och ett gäng folkdansare (jo jag var rätt cool på den tiden) åkte buss ner till Tyskland, där jag utgjorde en del av musiken till folkdansarna – nyckelharpa.
Vi bodde hos värdfamiljer två och två. Jag och min kompis hamnade hos en rik mamma med sin fjortonåriga grunge-inspirerade dotter. Jag minns deras enormt stora hus och de enormt stor panoramafönstren med elektriska persienner. Jag minns att deras kylskåp alltid var proppfullt och att mamman varken kunde engelska eller uttala mitt namn. Vi träffade alla slags nationaliteter, alla var där för att visa upp sina danser och sin musik. Utöver det minns jag inte så mycket eftersom det här var fjorton år sedan och för att jag drabbades av nån sorts vätskebrist eller nåt som gjorde att jag hade konstant huvudvärk. Jag och dottern hade brevkontakt i flera år efter men av någon anledning slutade jag skriva när jag kom upp i tonåren. Jag har försökt leta upp hennes namn på Facebook igen, för tänk om vi skulle få upp kontakten igen? Hon var en enormt trevlig och spännande tjej. Men jag har inte funnit henne.
Tre år senare åkte vi till Ryssland, närmare bestämt Pskov, för samma uppdrag. Jag och samma kompis hamnade då hos en gammal tant som inte kunde tala något annat än ryska. Jag minns att trappuppgågen till hennes lägenhet luktade jord och jag kom på senare att det måste varit mögel. Tanten var en bastant och glad tant som stod i köket och lagade mat åt oss dagarna i ända. Hon hade en systerdotter som pluggade svenska och som därför besökte oss för att kunna vara länken mellan tanten och oss trettonåriga flickor.
Jag minns att jag på nätterna låg i tantens gästsäng och stirrade upp i taket och tänkte: Jaha, här ligger jag någonstans i Ryssland. Jag minns att jag ensam tog stadsbussen hem till lägenheten efter en marknadsdag och jag hade egentligen ingen aning om vart jag skulle gå av, så jag gissade och jag gissade rätt. Men tänk om jag inte gått av på rätt ställe? Jag hade ingen aning om vad adressen vi bodde på var och jag kunde knappt göra mig förstådd på den knaggliga engelskan. Och jag var en ensam trettonårig tjej.
Jag minns att vi besökte en bastu med pool, vilken utgjordes av iskallt svart vatten. På botten fanns stenar och växter av olika slag som skulle vara renande för kroppen. Jag minns en man som slog den som ville med björkris inne i bastun.
Jag minns att vi besökte en strikt disciplinerad skola, jag minns att jag blev stoppad i tullen på väg till St Petersburg för att de inte fattade vad min nyckelharpa var för något. Jag minns att jag tjuvrökte för första gången. Jag minns att Lador rullade runt överallt och att åka svarttaxi var mer regel än undantag.
Jag minns att jag hade en glasflaska med juice i min ryggsäck som helt plötsligt exploderade på grund av jäsningen. Jag minns att tanten vi bodde hos gav mig en stor hård kram och ett ”Da svidánija” när vi skulle åka hem.
Jag minns att vi var på en massa rundturer och jag minns att jag var imponerad av ryssarnas kosackdanser. Det var en upplevelse. Jag minns de offentliga toaletterna, där det satt en gumma utanför och sålde toaservetter. Jag minns att båsen inte hade något tak och oftast inte dörrar heller.
Men sen minns jag inte så mycket mer. Det var så mycket kulturer jag upplevde då. Vi fick besöka så mycket byggnader, vi fick uppleva så mycket typiskt för landet, vi fick det verkligen serverat på fat. Och jag tycker det är så synd att jag var så ung. Jag hade säkert kunna hitta ett sätt att prata med den gamla snälla givmilda ryska tanten om jag bara varit lite äldre.
Visst kan jag åka tillbaka till Ryssland och försöka återuppleva det jag gjorde då, men det finns inte en chans att jag skulle kunna komma så nära in på deras liv igen. Tjejen som kunde svenska och jag bytte adresser och meningen var väl att vi skulle hålla kontakten. Tänk om vi gjort det? Tänk om jag varit lite äldre och faktiskt varit mer inresserad av nya människor. Då kanske jag hade vetat mer om hur tantens fortsatta liv såg ut, då kanske jag hade haft en möjlighet att åka tillbaka.
Efter Ryssland var vi på liknande resor till både Tjeckien, Finland och Estland. Men på de resorna bodde vi på hotell och de var inte samma upplevelser. Jag minns Estland som den platsen där jag hade min första fylla och min första mens. Ryssland är ändå vad som gjort störst intryck på mig och jag är glad att jag trots allt varit där. Jag förbannar dock min oförmåga att inte fatta när man ska upprätrhålla kontakt med människor. Den oförmågan har varit grund till en jävla massa icke-möten om man kan uttrycka sig så.
Våldtäktstrosan – när du vill känna dig trygg
Publicerade april 9, 2009 Feminism , Gnäll 5 kommentarerMarina Edwardsson tycker att vi ska börja någonstans. Så en bra ände att börja i är att kvinnor ska dra på sig kyskhetsbälten för att känna sig tryggare. Ett par trosor som gör det svårt för en eventuell våldtäktsman att få av dem.
Så när mannen har överfallit kvinnan, slängt ner henne på marken, dragit av henne byxorna och kanske slagit henne för att hon ska ligga still stöter han på trosorna. Trosorna som hur han än drar i helt enkelt inte kommer av. Då tänker våldtäktsmannen ”Attans. Vilket otur, bäst att jag tackar för mig och går härifrån.” Och så kan kvinnan som känner sig trygg för att hon har trosorna på sig resa sig upp, borsta av dammet och ta på sig sina kläder och skutta vidare, trygg och glad.
Marina Edwardsson har en ganska fin bild av hur en våldtäktsman agerar eftersom han tydligen har heder i kroppen som lämnar kvinnan ifred när han inte får av henne trosorna. Att Marina på tror att han inte kan utöva makt på andra sätt, tycker jag nästan är lite roande, om än ganska tragiskt. Att en kvinna inte blir kränkt så länge mannen inte lyckas röra muffen känns lite världsfrånvänt och oförstående och är framför allt en mycket gammaldags syn på kvinnan. Att exempelvis pepparsprej kanske skulle vara något effektivare då kvinnan slipper riskera att han kommer in henne på livet och att hon dessutom får en chans att försvara sig är naturligtvis att gå för långt.
Ett annat scenario är såklart att en kvinna som inför en blöt utekväll tänker ”Ah, bäst jag tar på mig våldtäktstrosorna ifall jag däckar hemma hos en man. På så sätt kan jag känna mig trygg ifall han skulle vilja våldta mig. Man får ta det säkra före det osäkra.”
Ja, någonstans måste vi ju börja.
Jag är dålig på att uppdatera. Jag har för mycket att göra helt enkelt. Eftersom jag är övertygad om att ni klättrar på väggarna i väntan på nya inlägg från mig och vad jag har för mig, har jag därför skaffat Twitter för att lite snabbt kunna uppdatera alla mina trogna läsare. Finns i spalten till vänster.
För er skull. Jag vet att ni vill.
I uppgift att besöka ett kommunhus har jag idag suttit i två timmar hos en registrator på en förvaltning och letat diarier (såg ni? jag lär mig massor av nya begrepp när jag studerar, jag kommer vara klok som en uggla när jag är färdig) i hopp om att nosa upp en fin nyhet. Det var svårt. Till slut bestämde jag mig för ett brev ett par föräldrar skickat in till rektorn på deras barns skola. Det handlade om att de dåliga resurserna gjorde deras barn lidande och såvidare. Jag ringde upp rektorn som sa att allt var så bra så bra. När jag sedan ringde upp föräldrarna till den skrivna brevet var de inte alls lika nöjda.
Mitt problem är att jag är för snäll och vill inte stöta mig med någon. Det är inte en bra egenskap för en journalist. Rektorn ville inte att detta skulle blåsas upp, hon frågade om det skulle pubiceras någonstans och jag sa att det bara var en övning i skolan. Vilket var dumt sagt, speciellt med tanke på att min lärare sagt dagen innan att man aldrig ska säga så. Dessutom ville rektorn ha ett mejl med den färdiga artikeln. Jag sa ok. Varför gjorde jag det? Hon kan ju ändå inte påverka någonting och eftersom jag sa att den inte skulle publiceras i en tidning, varför bry sig?
Men föräldrarna hade inte så gott att säga och plötsligt förstod jag att vinkeln på artikeln skulle bli den jag hoppats på (kvällstidningsvarning?). En av mammorna tyckte dessutom att jag skulle sälja artikeln till tidningen. En annan sa att jag i mejlet till rektorn skulle hälsa att hon gärna fick höra av sig till föräldrarna, för det hade hon inte gjort. Jag sa att det egentligen inte är min sak, men eftersom jag sagt ja till att mejla rektorn artikeln fick jag väl stå mitt kast.
När ska man lära sig att säga nej och när ska man lära sig hur man ska sätta gränser? Det är så svårt. Jag vill inte vara för snäll. Men jag vill heller inte att någon ska bli arg på mig. Nu förstår jag ju att rektorer måste stå ut med en del, men ändå.
Fast det är skitkul. Jag är mycket nöjd med att vi får göra så mycket praktiskt. Jag har lärt mig mer i dag än vad jag gjorde genom att plöja igenom en hel bok.
Dessutom tog Kajsa sina första steg i dag. Det var väl på tiden.
Feedback