Fotbollsfrun och feminismen

Fotbollsfrun är totalförändrad. Till det sämre.

Jag säger ingenting om varför vissa inte vill kalla sig feminister, även om jag är sjukt trött på de saggiga förklaringarna (feminismen har fått sån dålig klang, jag kallar mig humanist, feminister är manshatare, vi är ju jämställda i Sverige).

Det jag säger någonting om är när förklaringarna går ut på att medvetet missförstå.

Fotbollsfrun påpekar gärna hur fantastisk hennes kille är som tar hand om deras barn och steker köttbullar. De lever jämställt i sin familj (vilket jag vägrar tro på eftersom Fotbollsfrun också gärna påpekar hur hon älskar att städa och tvätta och inte orkar tänka på VARFÖR hon gör det) och därmed tycker hon det är onödigt att etikettera sig som feminist.

Jag måste då fråga vad i hela friden det har med feminismen i sig att göra? Vår familj strävar efter jämställdhet och vi lever så jämställt vi kan, ska jag sluta kalla mig feminist för det, för att VI är jämställda? När kokades allt vad feminism står för, ner till kärnfamiljens problematik? Vad hände med löner, rättigheter, våldtäkter och misshandlar? Vad hände med strukturer och sexism? Varför är det så svårt att se utanför sig själv?

Det är feministerna som tagit dig dit du är i dag, Fotbollsfrun. Pissa inte på det genom att ta kort på din kille som steker köttbullar, som någon slags kompensering för de veckor han var borta och spelade fotboll när du var ensam hemma med en nyfödd, och mena att så länge ni är jämställda så behöver man inte vara feminist.

Det spelar ingen roll om du är en stark kvinna eller opryd och befriad, så länge du kallar feminism som ”ett evigt bjäbbedibjäbb på könstruten och jag orkar inte lyssna.” Jag är så jäkla less på översittarfasonerna, de fullkomligt oförstående översittarfasonerna som går ut på att man skiter i allt så länge JAG har det bra, så länge JAG är nöjd. Jag är så jäkla less på folk som tror att välfärd är något man väljer, och när man hamnat inom de fyra fint inredda väggarna så är man fri från ansvar.

Säg inte att du inte behöver kalla dig feminist med förklaringen att NI lever jämställt, snälla Fotbollsfrun. Det är ungefär som att säga att världen är rättvis, jag har ju flera miljoner på banken.

Trosvansinne

Man ser tv-reklamer då och då för behandling av svamp eller rubbningar av ph-värdet i underlivet hos kvinnor. Och det är ju bra. Jag tror dock att antalet svampinfektioner och rubbningar i underlivet skulle halveras om kvinnor slutade använda helt vansinniga trosor. Och med vansinniga menar jag de äckligt silkiga, stringen, tangan, boxertrosor som klyver en, och så vidare. Det vill säga, för att undvika svamp, köp fula bomullstrosor. För det finns inget som heter fin under – bekväm under. Inte när det gäller kvinnor.

I den vidriga coca cola zero-reklamen på tv som enbart riktar sig till mansstereotyper (de ska gilla halvnakna tjejer, sex och action) figurerar trosor på en tjej (totalt omotiverat och ovidkommande såklart) som för mig är helt vansinniga. De sitter liksom på halva skinkorna och ser ut att skära in något så kopiöst! Och det stör mig att det snygga (nåja) hos tjejer ska vara så fantastiskt omänskligt och obekvämt - och tjejer bara accepterar det!!! Vi accepterar att det är helt ok med obekvämlighet så länge killar tycker det är snyggt, som så mycket annat. Och riskerar hela muffens välmående bara därför.

Jag tycker inte att spetstrosor är fina. Inte silkestrosor heller. Jag gillar vanliga bomullstrosor, men de finns ju knappt att köpa längre. Gå in på hm och du möts av en värld av vidriga äckeltrosor. Och på samma avdelningen huserar trettonåriga flickor som drar och känner på de äckliga trosorna och tänker jahaja, det här så här kvinnorna ser ut under. Bäst att köpa sig ett par stringtrosor så man får nån respekt.

Det är vansinne. Vansinne I tell you!

Kurry behöver hjälp (igen) med upphovsrätten

Jag är medveten om att jag bör kunna det här, jag har nyligen haft en tenta om skiten. Men jag måste vara säker.

Jag skriver om en mans åsikter. Jag har läst flera olika texter på nätet, samt pratat med honom i telefon. Jag ska använda detta till en artikel i ett arbete. Nu är frågan, om jag inte direktciterar från de olika texter jag läst, måste jag ange vart jag läst det då? Jag menar, om jag bara förtydligar vad han menar, med utgångspunkt från texterna? Kanske blir det ibland likvärdiga meningar. Jag måste utgå både ifrån det han sagt till mig och det han skrivit på nätet för att det ska bli begripligt.

Och OM jag direktciterar från texterna, hur gör jag då? Anger adressen till sajten och datum? Det blir en jävla massa källhänvisningar. Man kanske kan skriva fotnot? Men hus snyggt är det? Det här ska ju skrivas ut på papper så jag kan ju inte direktlänka.

Dessutom mejlkonverserar jag med honom, måste jag liksom ange då ”skriver han i ett mejl till mig”?

Döm mig inte, jag tycker det här är skitsvårt.

Jag är ingen stadsmänniska

Efter några månaders regelbundna besök i allas vår hufvudstad har jag analyserat min egen lilla person i den stora läskiga staden. Och jag är fullt medveten om att jag låter mycket, mycket gammal.

Det är ofta ett äventyr för mig att gå i stan. Inte ett roligt äventyr, utan mer av sorten försök-att ta-dig-från-A-till-B-utan-att-bli-dödad.

Jag blir stressad och desorienterad av storstaden. Jag känner mig liten och osynlig och jag blir trött och slut och hjärnan slutar fungera. Allt folk, det höga tempot, ljuden, bilarna – jag gillar det inte. Jag är ingen stadsmänniska över huvud taget. Visst kan det vara härligt att strosa runt, hela Stockholm är ju inte ett enda stort kaos. Men jag är helt slut efter en dag på stan ändå. Jag ogillar alla rutiner med passning av tåg hit och dit, att trängas med folk, att inte försöka knuffas, att försöka att inte bli knuffad. Jag blir trött! Jag blir som ett litet barn som inte kan sålla intryck. Jag funderar på alla nollställda ansikten och har kommit fram till att det kanske är ren överlevnadsinstinkt? Ta dig dit du ska utan att försöka bli uppenhållen, sinkad, förvirrad eller möjligtvis dödad. För att göra det krävs kanske den där lilla bubblan som jag tycker många stockholmare befinner sig i när skyndsamt och beslutsamt tar sig mot sitt mål.

Dessutom känner jag mig smutsig i en stad. Alla fingeravtryck på stängerna i tunnelbanan, alla snuskiga säten man sitter på (ja, jag tillbringar mycket av min tid i Stockholm på tunnelbanetåg och pendeltåg och bussar). Alla avgaser man andas in, alla avgaser som fastnar i hår och i aniktet

Sen slutar min hjärna att fungera efter ett tag. Jag vet inte vart jag är, jag tar fel tunnelbaneuppgångar och blir trött och svettig och stressad. Nej, jag är glad att jag aldrig flyttat till en storstad för jag skulle vantrivas. Och det är lite tråkigt efterom det skulle vara härligt med närheten till caféer och pubar och affärer. Men troligtvis skulle jag utveckla en bitter och sur och vresig egenskap. Allt folk gör mig helt enkelt förvirrad, arg och trött.

Skulle jag vara uppvuxen i en storstad, eller skulle jag flytta till en sådan så skulle jag kanske utveckla en mer socialt kompetent och världsvan sida. Jag skulle bli duktig på att ta mig dit jag skulle och så vidare. Men de som sett mig agera i en storstad (förvirrad, alltid sen, alltid andfådd, alltid med ett lätt panikslaget uttryck i ansiktet) skulle troligtvis säga att den sidan skulle ta ett par år att utveckla. Så jag tror jag håller mig kvar där jag är.

En liten sjuk kropp

Min dotter är alldeles lealös. Lägger man henne på sängen, ligger hon kvar, alldeles stilla. Kanske rör hon lite på en arm. Sitter hon i ens knä lutar hon snart huvudet mot en och somnar. Ögonen hänger och aptiten är inget vidare. Febern river i hennes lilla kropp och det blir knappt märkbar skillnad av alvedon. På natten hostar hon och gnäller. Då får hon komma till vår säng. Alldeles, alldeles varm. För varm.

Vi besökte en doktor idag som konstaterade höjd sänka. Fick antibiotika ikväll. Jag hoppas vid gud att den har hjälpt henne någorlunda tills imorgon. Första gången hon blev sjuk så blir hon ordentligt sjuk.

Gud vad jag saknar den gamla levnadsglada, spralliga Kajsa. Ge mig henne tillbaka!

lagar och sittvagnar

Jag har inget vettigt att säga, jag har bara några frågor.

Till alla föräldrar. (You know who you are)

1. Är det en investering att köpa en sulky, alltså en sittvagn (vad är skillnaden?) till Kajsa när hon är så här liten? Vår stora klumpiga Emmaljunga känns lite för otymplig ibland, och det skulle vara skönt med en enklare grej. Den behöver inte vara spejsig med tre hjul och fina färger, utan bara mycket enkel, liten och lättmanövrerad. Är det smart att ha för en trettonmånadersunge eller är hon för liten? Tips på märken isåfall?

Till alla journalister och journaliststudenter. (You know who you are)

2. Vad behöver jag veta och fokusera på om upphovsrätten, yttrandefrihetsgrundlagen, personuppgiftslagen och tryckfrihetsförordningen? Vad kopplar samman dem, vilka är de största skillnaderna mellan dem?

Prinsessboken

I serien Familjen Annorlunda på tv4 fyllde en lillasyster fem år och hon skulle ha prinsessparty. (vilka pretentioner ungarna har nu för tiden. När jag var liten räckte det med saft och bullar)Storasystern definierade en prinsessa med att hon ska ha klänning, vara jättefin i håret, sminkad och vacker. Vidare skulle hon vara mycket snäll och uppföra sig.

Jag ska förbjuda alla prinsessböcker som sätter griller i huvudet på små flickor och som går ut på att hon ska vara vacker och passiv och väluppfostrad. Sen ska jag skriva en egen bok om en prinsessa som är alldaglig, har rufsigt hår, glest mellan tänderna och med oömma kläder. Hon ska vara frejdig och vild och galen. Vidare ska hon ta saker i egna händer, det vill säga, klättra ner från det där höga tornet, leta upp prinsen själv och säga likt Alfred i Emil i Lönneberga Hörrödu det där med giftermål – jag tror vi skiter i det va?

Sen skulle prinsessan fortsätta ha rufsigt hår, vara vild och galen och ha och glest mellan tänderna. Eftersom fokuset skulle ligga på en handling om hennes roliga liv som hon styrt upp alldeles själv - skulle det helt enkelt inte finnas plats att beskriva hennes yttre. Och det skulle då inte vara relevant att berätta om prinsessan var vacker eller inte.

Fy fan vilken bra bok det skulle bli.

En förebild

Jag skriver inget om utsatta kvinnor ikväll. Jag skriver om en enskild kvinna istället.

 Jag har tipsat om Mymlan ganska  många gånger förut och alla säkert vid det här laget vet vem hon är. Hon är bland annat med och driver mediebloggen Same, same but different, har nyligen tagit över Bloggvärldsbloggen och finns såklart på bloggen Mymlan. Hon blev nominerad till Stora Bloggpriset och har nyligen bland annat medverkat i Babel där hon diskuterat gammelmedia med stofilen Jan Guillou.  Jag har säkert glömt hälften av vad hon gjort, för det är det som är problemet. Jag hinner inte med att läsa allt hon skiver och gör, även fast jag skulle vilja.

Mymlan är modern. Mymlan talar varmt om de nya sociala medierna, om bloggarna och hur de ska möta de traditionella medierna. Jag gillar moderna människor. Jag gillar människor som är engagerade, som tror på framtiden och som vågar ge sig hän åt någonting. Dessutom gillar jag intelligenta personer.

Jag gillar också människor som kan hantera en penna på icke akademiskt byråkratspråk. Som kan nå fram utan att använda krångliga synonymer och som nå ut till många utan att det blir för simpelt, för enkelt och för ytligt.

Det är svårt att skriva såna här inlägg. Främst för att det lätt kan låta sliskigt. Som att jag vill ha ett tack, som att jag vill ha något tillbaka. För grejen är ju den att mymlan vet vem jag är. Det är lätt att hylla en stor stjärna, någon man inte känner. Det blir inte sliskigt eftersom man inte räknar med att jags ska känna den hyllade stjärnan. Det kan bli sliskigt när jag ”känner” den jag ska hylla. Men det får vara så. Mina intentioner är ärliga och jag är ärlig i min blogg. Jag har aldrig haft svårt för att ge beröm och jag är ärlig när jag ger beröm. Oftast. Ibland har jag sagt att någon hår är fint fast jag inte tycker det. Dock skulle jag aldrig lägga ner tid på att skriva ett långt inlägg om jag inte menade vad jag tyckte.

Och nämner jag ordet förebild om mymlan låter det ännu mer sliskigt, men det kan inte hjälpas. För det är ju sant. Och jag ska förklara i stolpform.

• Mymlan är liberal, men en klok liberal som tar hänsyn till situationer och sammanhang och som kan bemöta många människor som inte delar hennes livsuppfattning.
• Hon har öppnat upp mina ögon. Både vad gäller olika sociala medier och hur man faktiskt kan finna nyanser i de flesta diskussioner och ideologier. Kort sagt, att allt inte är hugget i sten.
• Hon är en intelligent kvinna.
• Hon står för det hon säger och hennes argument är väl underbyggda.
• Hon är självutlämnande ofta och hon har lärt mig att man kan vara det utan att säga för mycket.
• Hon är stark.
• Hon är ärlig, inger därför pondus på grund av den.

Nu är det så att alla bloggar jag följt i flera år lärt mig något. Jag skulle kunna skriva något fint om var och en av er. Alla har på något sätt bidragit till att öppna upp mina ögon, att få mig att tänka till, att hjälpa mig att skapa ståndpunkter. Skillnaden med mymlan är nog att jag fascineras av henne som personpå något sätt och jag tror det kan bero på att hon vågar vara annorlunda. Jag gillar sånt. Jag dras till människor som vågar vara annorlunda.

Sen håller jag inte alltid med henne och det är väl bara sunt. Problemet är att på mymlanbloggen huserar många intelligenta personer och jag vågar inte alltid lägga mig i. Främst för att mymlan är ärlig (och det är självklart en BRA sak, tro inget annat) och för att eftersom många läser kan jag få massor med kommentarer från människor som kanske inte håller med mig, vilket gör att jag backar. Att jag inte längre där och då vågar stå för det jag tycker, i rädsla att jag ska tappa alla argument. Det är dock mitt eget problem. Jag vill inte behandlas med silkeshandskar, ändå tycker jag det är skönast så.

Sen har mymlan en dotter som är fjorton år och heter Björk. Hon kommer gå långt.

Nog med hyllningar. Mymlan är värd all uppmärksamhet, hon hjälper till att göra världen lite bättre, i alla fall för mig. Jag är fylld av kärlek ikväll och eftersom Kajsa har gått och lagt sig och herr Kurry är ute och kutar i skogen, så ger jag den till henne.

8 mars

Jag skulle egentligen den här dagen till ära publicera olika artiklar om utsatta kvinnor världen över. Kvinnor som inte har rättigheter att ens klaga. Problemet är att det tar tid och det är tid som inte jag har. Barn ska passas, böcker ska läsas.

Jag tar på mig en feministtröja och låtsas att det gör något för jämställdheten. Jag har inte tid att göra nytta. Jag har inte tid att demonstrera för kvinnors rättigheter. Jag har inte tid eller resurser att donera pengar. Jag har för sjutton en karriär att tänka på. Jag har ju mig själv att tänka på.

Så jag låtsas istället att jag gör något idag och det gör mig bättre till mods. Man är ju sig själv närmast.

Tills dess får ni läsa Johanna Sjödins klockrena inlägg om denna dag.

Kapitalism, feminism och mansdiskriminering (I´m alive)

Konsumtionssamhället hjälper oss att hålla kvar könsroller och könsstereotyper, det är inget nytt. Reklam och produkter och kläder vägleder oss. Företagen styr oss dit de vill ha oss. Ingen är opåverkad. Marknaden för typiska kvinnosaker är enorm. Tjejbilagor till tidningar, tjejsnus, tjejbilar, tjejverktygslådor och tjejrakhyvlar, you name it, är något som man lite finurlig kan baka in i något slags förnuftigt men ack så falskt genustänk. Klart vi måste lyfta fram kvinnorna. Här. En coca cola med vitaminer i.

Det som förvånar mig är när män känner sig diskriminerade över detta. Att kvinnor får massa saker som inte män får. Jag måste då fråga mig var det positiva ligger i särbehandlingar från företag med vinstsyfte? För spelreglerna är desamma. Hälsa, inredning, mode, skönhet, barn, familj, städning. Allt detta riktar ju sig till kvinnorna. Alternativen. På vilket sätt skulle det vara mansdiskriminerande? Hur då? Allt handlar om pengar. Och när allt handlar om pengar så handlar det inte om jämställdhet. Det handlar inte om feminism. Feminister har ingenting med detta att göra, men det är vad medierna och de ”mansdiskriminerade” vill få det till. Att det är feministiskt att bli särbehandlad för att man är kvinna.

Blondinbellas mörkblå syn på kapitalism är en klar nackdel för jämställdheten. Hennes syfte är inte att driva någon feministisk ståndpunkt, den är att tjäna pengar och det klandrar jag henne inte för. Modebloggar överlag kan ses som något postitiv ur synvinkeln att tjejer blir entreprenörer, att det skapas stora nätverk kvinnor emellan. Men i det stora hela är Blondinbella och alla andra modebloggar ur feministisk icke-kapitalistisk synvinkel ganska förödande. Främst med tanke på att bloggarnas drivkraft att kunna skapa nya möjligheter, nya trender kanske till och med opinion. Det borde inte vara en förlängd arm av ondskefulla företag, enligt min idealistisk-naiva syn på det hela.

Sammanfattningsvis. Det är inte feministiskt med särbehandling av kvinnor, inte när det kommer till produkter. Det är inte mansdiskriminerande. Män sitter fortfarande på de höga hästarna, män slår fortfarande och män dominerar fortfarande i medier. Kvinnorna får coca cola med vitaminer i och känner sig hörda. Det är långt ifrån mansdiskriminerande. Det är kvinnodiskriminerande.