Mammor är inte hjältar

Hemmafrubacklashen verkar vara ett faktum och i Sverige verkar före detta feministen Linda Skugge (som man inte ska bry sig om egentligen, hennes provokationer känns bara oäkta) vara någon slags symbol. Debatten handlar återigen om att familjer ska få leva sina liv som de vill, att kvinnor och män är olika och att de kvinnor som vill vara hemma måste få vara det utan att någon moraliserar.

Fine, men då ska de fan inte moraliseras över kvinnor som inte tycker att bullbak är deras kall i livet. Då ska det aldrig mer moraliseras över kvinnor som kräver millimeterrättvisa i hemmet,  eller som börjar jobba efter ett halvårs mammaledighet eller som – gud förbjude – tycker det är lite jobbigt att aldrig få egentid.

Och ursäkta mig, men är det inte dags att isåfall uppgradera hushållssysslor till ett jobb då? Något man får lön för, något man betalar skatt för? Är inte det isåfall något som borde vara på tapeten? Folk skiter i om mammor kallas för hjältar ju fler barn de har, för mammor kommer aldrig ses som hjältar. Dessutom är det så jävla larvigt. Kvinnor föder barn, det gör ont och kroppen förändras och folk viskar om hur TJOCK hon blev efter det fjärde barnet och pappor som tar ut två månaders pappaledighet OFFRAR sig och är underbara och får vara med och skvallra med de andra mammorna. Men mammor kommer aldrig ses som hjältar hur mycket man än skanderar. Och ska det inte heller, inte på det Skugge-sätt som görs nu. Inte bara för att det är tomma ord som inte betyder någonting, eftersom det fortfarande alltid är mamman som straffas och skuldbeläggs i slutändan. Utan också för att  det är att späda på fördomarna om att kvinnor nöjer sig bara de får lite socker ibland. Att det är ok  att vara uppoffrande, så länge Linda Skugge lägger sin hand över en ibland genom att dissa stureplanskarriärskor och älska radhusmammor. Att vara stolt som förälder, visst. Att imponeras av föräldrar som fixar det här med bebisar och barn, absolut. Men att hjälteförklara…nej.

Det är så fantastiskt omodernt att tjata om att uppoffring ska vara någon slags dygd. Vem försöker man lura? Vi lever i ett egosamhälle där allt handlar om att se till sig själv främst av alla. Ska samhället fortsätta se ut så, så är det kanske dags att låta kvinnorna ta del av den kakan också. Ingenting hjälper kvinnorna genom att tjafsa om hur jobbigt/uppoffrande/hjälteaktigt det är att vara mamma. Ingenting kommer förändras genom det. Kärnfamiljen kommer inte uppdateras, fruar kommer ges dåligt samvete när de är egoistiska, pappor kommer fortsätta ses som andrahandsföräldrar och skuldbördan kommer fortsätta ligga på kvinnan.

Så sluta hajpa den där hemmafruidealet, eller uppdatera det till år 2009 (och det är inte min rekommendation)! Arbete ska för fan löna sig, inte handla om en guldstjärna eller ett plus i kanten.

Mymlan har skrivit utförligt om ”bloggbråket”.

Kurry the bitch

Jag har alltid varit diskussionslysten. Även om jag samtidigt är rädd för diskussioner, de tenderar gärna att växla till något värre, något hotfullare, ett bråk. Men jag älskar att diskutera och jag hatar när folk inte fattar hur man diskuterar, det vill säga det finns de som tror att man genom att argumentera för sin sak och inte ger sig, vägrar lyssna på den andra. Diskussioner handlar inte om att alltid sträva efter samförstånd, bara om att respektera varandras åsikter.

I alla fall. I vissa perioder får jag ett obeskrivligt tvång att diskutera med folk. Att bråka med folk. Att lägga mig i och jävlas och tjura. Detta märks främst i bloggen. Jag söker diskussioner och min argumentationsteknik blir lite aggressivare, lite mer envis. Jag undrar varför? Beror det på att jag mår bra eller beror det på att jag egentligen är så jävla arg på allt och inget? Adrenalinet märks ut i fingrarna när jag inte kan skriva snabbt nog. Jag inhalerar kaffe och blir ännu mer darrig. Hjärtat slår och jag får bita mig i fingrarna för att inte lägga till personliga påhopp bara för att.

Till saken hör att jag har ont i huvudet, jag är stressad och bekymrad över att jag troligtvis kuggade på min allra första tenta. Livet är så totalt förändrat och jag har inte lyckats vänja mig. Jag är livrädd för misslyckanden och jag är rädd för att saker och ting ska gå åt helvete. Samtidigt mår jag så jäkla bra. Kanske är det en kombination. Adrenalitet flödar fortfarande så vill du bråka, hit me!

Den där huvudvärken ni vet

För två år sen hade jag så ont i huvudet att jag fick sjukskriva mig i två månader. Min nacke var paj och det tog lång tid innan någon kunde hjälpa mig. Min klagosång sjöd över bloggen och jag tyckte synd om mig själv. När jag sen fick en något sånär diagnos och hjälp blev det bättre och jag blev gravid och allt var frid och fröjd.

Nu har jag börat träna igen. Efter två år uppehåll har jag återigen börjat trampa på spinningcyklar och svettas på aerobicspass.

Och huvudvärken är tillbaka. Inte i den djävulska form den var när allt var som värst, när jag inte kunde öppna munnen utan att få ont, när jag kunde vakna på natten på grund av huvudvärk. Men den känns. Nacken är full av små knutor, ryggkotorna känns helt sneda och värktabletter hjälper inte. Jag vet tamej fan inte vad jag ska ta mig till. Jag kan leva med kronisk nackvärk, ryggvärk eller, handvärk. Men jag kan inte leva med kronisk huvudvärk. Det känns inte som att utredningen jag fick sist kunde hjälpa mig fullt ut, och jag varken orkar eller har tid att springa till olika sjukgymnaster som alla kommer med olika råd och rön. Inte en gång till.

Fan också.

Kriget mot barnen

Mitt förra inlägg får en liten uppföljning, med en annan utgångspunkt.

Jag har skrivit om frivillig barnlöshet förut. Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma och våga prata om det som många anser vara självklart: att man någon gång i sitt liv måste skaffa barn, annars ska man ha en jävligt bra anledning till det. Jag avskyr också dessa mammor som vill påtinga andra sin lycka och därmed nedvärderar andras liv genom att proklamera att livet börjar när man skaffar barn och så vidare.

Men det finns en sak som jag vill motverka. Nämligen att de som inte har barn ges frihet att klanka ner på föräldrar. Det är tydligen att vara härligt modern och frisinnad. Att implicit säga att samhället är de vuxnas och att det ska sätta agendan. Småbarn blir per auomatik ett störningsmoment för någon som väljer bort barn. Så är det redan, barn har inte access överallt. Jo i teorin har de det, men inte i praktiken. De flesta föräldrar kan nog hålla med om att de möts av viss kyla när de – som det sägs i folkmun – slänger upp tuttarna för att barnet ska äta, när de tar upp för mycket plats med barnvagnen, samt när deras telningar skriker för mycket. På offentliga platser är barn inte välkomna. I praktiken. 

 Sen inser även jag att det är en del av normbrytandet att våga sätta sig emot barn. Att hävda att barn inte är meningen med livet. Visserligen är det något som sagts så länge jag kan minnas och egentligen bryr jag mig föga om det. Jag hatade barn fram tills jag var nitton år.  Det är när det hela tiden berättigas som jag blir sur. Jag lägger egentligen ingen värdering i varför folk tycker barn är jobbiga, eller vad folk har för anledning till att de önskar barnfritt på olika platser och sammanhang. Folk kan komma med alla möjliga ursäkter och anledningar. Det jag lägger vikten på och oroas över är att det är så accepterad att barn exkluderas. Att barnvärlden och vuxenvärlden är så skild från varann att vi inte kan umgås ens i samma byggnad. Jag kan återigen jämföra Sverige med kulturer där barn får vara med överallt. Varför fungerar inte det i Sverige? Ge mig gärna ett bra argument för det.  

Samtidigt som det finns miljoner barnvänliga platser i form av lekland, evenemang och så vidare, så verkar rösterna höjas för mer och mer barnfritt. Ska verkligen barnvärlden segregeras så från vuxenvärlden? Är det inte från vuxna barn ska lära sig saker? För att många väljer att inte skaffa barn, eller väljer att skaffa dem senare i livet, innebär det att man inte vill ha med barn att göra alls? Att barn alltid är andras barn och tillhör föräldrarnas värld?

Sen är jag givetvis glad över att bo i ett land som Sverige där barns rättigheter värderas högt. Det jag inte är glad över är att kulturen svänger åt det håll där barn betraktas som störningsmoment och där föräldrar är okej att klaga på, men inte tvärtom.

Just another list

Vad heter du: Karin
Var bor du: Norr om Norrtälje
Trivs du där: Ganska bra
Brukar du läsa horoskop: Om de kommer över mig. Men jag tror inte ett dugg på det.
Har du körkort: Japp, sen 2003
Favoritdjur: Katter helt klart
Festar du mycket: Hahaha! Det fanns en tid då jag gjorde det. Kanske kommer den tiden tillbaka.
Sprit, cider, vin eller öl: 1. Öl. 2. Vin 3. Cider 4. Sprit
Antal kuddar i sängen: Fyra. Fast två av dem tillhör herr Kurry
Äger du ett busskort: Jo. Jag har aldrig behövt ett så mycket som jag gör nu.
Vad åt du till frukost: Havregrynsgröt med sylt.
Har du haft sex idag: Sånt har jag inte tid med.
Nästa mål i ditt liv: Få godkänt på min första tenta.
Hur svarar du i mobilen: Hallå? Eller Hej det är Karin.
Antal timmar sömn inatt: Fem.
Sov du ensam: Japp.
Din hobby: Skriva, umgås med Kajsa, samt en och annan vän.
Vad är det för veckodag?: Måndag.
Vad åt du senast: Daimtårta på mitt livs första föräldramöte.
Vem fick du sms av senast: Christine
Vem ringde dig senast: Herr Kurry
Godaste ölen du druckit: Karlovacko.
Vilka hårfärger har du haft: Rött, brunt och blont.
Vad såg du senast på TV: Raw. En hemsk kanadensisk ståuppkomiker skrek sig igenom halva programmet. 
Vad läser du för bok just nu: En fruktansvärd bok under benämningen kurslitteratur, Massmedier.
Skostorlek: 39
Hårfärg: Råttfärgad eller halvblont, lite beroende på årstid.
Är du kär i någon: Nja.
Önskar du att du bodde någon annanstans: Ja egentligen vill jag bo närmare en stad fast ute på riktiga landet.
Dricker du: Jag minns inte när jag sist drack en alkoholhaltig dryck.
Vilken parfym använder du: Biotherm
Vilka skor använder du: Lacostesneakers, gympaskor. Och ett par vita sneakers med höga vrister som jag köpte för ca sex år sen.
Dagens klädsel: Nya jeans från Bik bok, svart tröja och en ärmlös kofta.

Bojkotta barnfritt!

Philippa skrev för ett tag sen om en bröllopsinbjudan hon fick som vädjade till att det skulle vara barnfritt.

Jag skulle bli både chockad och arg om jag fick en sådan inbjudan. Ledsen också. Jag skulle ta det personligt. Det där säger så mycket om den svenska intoleransen. Skulle det stå så på en inbjudan i säg ett sydligt land? Knappast. Jag förstår att många tycker barn är jobbiga, man behöver inte älska barn. Men eftersom barn är människor borde de accepteras i samhället som vanliga medborgare. Alltså välkomna överallt. Men vi lever i dag i ett fullkomligt barnfientligt samhälle där vi i alla möjliga och omöjliga sammanhang önskar barnfria zoner och där föräldrar blir svettiga i offentliga situationer när deras barn skriker, för att de är så medvetna om vad omgivningen tycker. Vi är så självupptagna, gnälliga och oaccepterande när det kommer till just barn.

Har inte grejen med bröllop och bröllopsfest gått lite förlorad när man exkluderar vissa grupper? Jag menar, är det inte typisk släktfest, där man samlar både vänner och släktingar för att fira att man gifter sig? Att man på själva vigselakten inte vill riskera skrikande barn kan jag på ett sätt förstå. Man är säkert fruktansvärt nervös och har planerat ceremonin så länge, att inget får gå fel. Men på festen efter borde det inte vara något stort problem kan man tycka. Barn som är otåliga och gapiga kan väl få gå ut och leka? För jag hoppas att man menar barn som är äldre än ett år? De kan väl inte mena att man ska lämna ifrån sig en bebis som ammas, för att tillfredsställa någon annans krav?

Nu förstår jag ju att barn kanske inte bryr sig. Små barn vill troligtvis inte ens gå på bröllop. Men som mamma är man stolt över sitt barn, man är en familj. Man vill veta att hela ens famil är accepterad. Och att få en bröllopsinbjudan där en del av familjen inte är välkommen – ja det är ett bröllop jag i alla fall skulle bojkotta.

Dagens feminism

Kvällens På spåret innehöll inte en enda fråga om en kvinna. Beror det kanske på att kända och inflytelserika kvinnor innebär alldeles för svåra frågor eftersom de aldrig placeras under kategorin common knowledge?

Jävla gubbprogram.

2009

Jag har haft en diskussion med en i sin blogg uttalad pedofil. Han har delgett mig sina tankar. Jag har delgett honom mina. Vi är inte överens. Och diskussionen betyder kanske inte mycket för världen. Men faktumet att en diskussion över huvud taget kunde uppstå  är det som är intressant. Än en gång visar bloggen en sorts kommunikation som jag aldrig skulle fått irl.

Jag tänker så smått börja förakta de som anser att bloggen inte är betydelsefull.

Ett sensuellt möte

Det börjar närmast bli politiskt inkorrekt att tycka så här , men detta är inte ok. Jag tycker själv att jag är hyfsat icke fördomsfull och jag anser att pedofiler ska få komma till tals lika mycket som alla andra. En pedofil är en pedofil och så länge denna inte gör något brottsligt ska alla andra bara back off. Detta innebär inte att jag tycker läggningen ska normaliseras. Jag är rädd för att gränser suddas ut och vilken grupp som drabbas. Därför tycker jag inte detta är ok. Även om det inte heller är brottsligt så är det enligt min smak gränsöverträdande. 

 En vuxens kontakt med ett litet barn ska inte vara ”sensuellt”. Barn och sensuell passar inte ihop och ska heller aldrig göra det. Jag har ingen som helst förståelse för det ”fina” eller ”mysiga” i texten som några tycker, av kommentarerna att döma. Jag blir illa berörd. Jag tänker på min dotter. Och då är det fan inte ok.

Jag är inte kränkt, men lite sur

Jag är extremt känslig på en punkt. Jag hatar att få negativ kritik. Så. Nu har jag sagt det. Jag tror det har att göra med att jag kräver mer integritet än många andra, jag vill ha en liten bubbla runt omkring mig som är min alldeles egna atmosfär och som ingen,  ingen får kränka eller ens komma åt.

Fast jag måste förtydliga det. Det handlar inte om att jag inte tål att någon inte tycker som jag, eller att någon inte får kritisera exempelvis min blogg. Det handlar om det där översitteriet som reducerar mig till något mindre värt. Vem gör inte det, säger ni nu. Det är därför jag ska dra upp ett exempel på min extrema känslighet. I fredags hade vi deadline klockan 17 på ett referat vi skulle skriva från en föreläsning. Jag satt i flera timmar för att få ihop en duglig notis som bara fick ha 750  tecken. Klockan 16 var jag äntligen nöjd och lade upp mitt referat på skolans kurswebb. Klockan 22 på fredagskvällen upptäckte jag till min fasa att jag lagt upp referatet i helt fel inlämningslåda. Jag mejlade min examinator snabbt, någon jag inte träffat än, och berättade om mitt misstag. Jag skickade med referatet i mailet och frågade om detta skulle innebär restuppgift för mig, eller om det var ok ändå.

Idag fick jag svar om att det inte var ok, men att hon lagt upp det ändå för att det var första gången. Men nästa gång skulle jag bli underkänd och att hon nu inte skulle hinna med att läsa mitt referat. Jag skulle alltså inte få samma genomgående kommentarer som alla andra på den personliga genomgången imorgon.

Fair enough kanske. Jag gjorde ju fel. Det var mitt fel. Men jag blev lite sur ändå. Mest för att jag faktiskt är en nitisk och duktig student. Jag vill alltid göra rätt för mig och jag vill ligga bra till. Jag vet att jag är sån. Mejlet jag fick tillbaka tyder på att jag inte ligger bra till, att jag är en typisk slarvig student. Med betoning på student. Som man kan säga lite vad man vill till. Innerst inne hade jag säkert hoppats på ett glatt mejl tillbaka som försäkrade att det var ok för den här gången, alla kan vi göra misstag. Så imorgon är det upp till mig att visa mig från min allra bästa sida. Trots att det sitter en liten sårad jävel på min axel som säger att vi alla måste få göra misstag, att jag är en vuxen människa och att jag faktiskt är en exemplarisk student, vem är du att misstro mig?

Jag tror jag måste lära mig att tackla motgångar.

Dagens genuspedagogik

Min tur att följa med Kajsa till inskolningen på förskolan. Medan dagisfröken hänger med Kajsa umgås jag med en annan liten tjej. Hon tar fram en helikopter och letar efter en legogubbe att sätta i helikopterhytten.

Jag: Vi kanske ska sätta en gumma i helikoptern?
Barn: Va?
Jag: Gummor kan också flyga helikopter.
Barn hittar ingen legogumma, bara legogubbar. Barn tar till slut fram en orange legogubbe och låtsas att det är en gumma.

Sedan övergår flickan till en grävmaskin istället. Vill hitta en legogubbe att stoppa in i hytten.

Jag: Ska vi hitta en gumma till grävmaskinen istället?
Barn: Va?
Jag: Det blir väl kul. Gummor kan också köra grävmaskin.

Barn letar efter legogumma och hittar till slut en riktig sådan. Pressar in i grävmaskin och kör förtjust med den. Kurry är nöjd med dagens insats. På måndag väntar nya utmaningar.

Tjejer ska veta sin plats?

Åklagaren lade ner fallet om de flickorna som anmälde hemmagjord film om dem. Rätten ansåg att det inte var tillräckligt kränkande. Det är tydligen inte kränkande att med en hatisk film visa upp bilder på tjejer som de kallar äckliga horor.

Så där kan vi fortsätta i all oändlighet. Flickor och kvinnor förnedras varje dag. Flickor och kvinnor känner sig kränkta varje dag. Jag tror inte det finns en tjej som inte nån gång i sitt liv ofrivilligt blivit klämd på tuttarna eller fått höra okvädingsord efter sig. Det anses ju nästan normalt i en krogmiljö. Efter litegrann innanför västen ändras de sociala spelreglerna litegrann. Nu anses det normalt i skolmiljö också. Och på nätet. När då några tjejer vågar kliva fram och sätta ner foten så väljer åklagaren att se det som inte en tillräcklig kränkning. Har rätten månne tröttnat på inflationen i ordet kränkning och flyttat upp ribban? Eller är det bara så att ingenting har förändrats?

Det här kommer bara eskalera. Från och med nu. Åklagaren har gjort det legitimt.