Ode

Jag skriver ett inlägg modell Mymlan. Jag kommer aldrig kunna beskriva saker så fint som hon kan, men jag gissar på att kärleksnivån är ungefär densamma.

För ett år sen vid den här tiden låg jag med sargad muff på ett patienthotell med en nyfödd och varm bebis bredvid mig. Hormonerna svallade i kroppen och samtidigt som jag undrade vad man skulle göra med den där lilla klumpen, ville jag med hela mitt liv skydda henne från allt ont som skulle kunna drabba henne. Allt blev farligt. Livet blev farligt. Världen blev farlig. Jag reagerade på ett sätt jag inte kände igen mig själv i när hon fick den där blodsockerdippen. När läkaren pratade om blåsljud på hjärtat. Jag minns hur allting bara blev fruktansvärt. Ta inte ifrån mig min bebis! Med lite distans ett år senare undrar jag hur jag kunde vara så rädd. Herr Kurry var aldrig rädd. Det som hände var så vanligt att barnmorskorna inte ens orkade uppbåda lugnande ord. Det var mer klapp på axeln och Det är ingen fara och så skyndade de ut igen. 

Men vi kom hem till slut. Kajsa var en frisk bebis. En lugn bebis. Och hon åt och sov och växte. Vi längtade efter nya framsteg. Första stadiga blicken, första leendet, första tanden. Jag oroade mig, jag klagade och jag älskade. Kajsa bara var. Det är hon fortfarande. Hon bara är. Och jag fortsätter oroa mig, klaga och älska. Jag är rädd inför framtiden. Jag oroar mig för vad det ska bli av henne. Jag är troligen som mammor är mest.

Nu har ett år gått. Jag har börjat plugga. Kajsa ska in på dagis. Vi ska få in nya rutiner. Helt plötsligt ska jag upp på mornarna. I två nätter har jag sovit borta. När jag var i skolan idag och trivdes kände jag dåligt samvete. Som vanligt. Tänk om jag skulle bli en karriärfaschist? Tänk om jag skulle sluta bry mig om familjen? Tänk om det helt plöstligt kulle börja kännas jobbigt att komma hem och ta hand om ett barn när jag hade så mycket annat att tänka på? Tänk om jag skulle förstöra allt? När jag kom hem ikväll möttes jag av ett stort leende och händer utsträckta mot mig. Och det var ungefär där jag gav mig själv en käftsmäll för mina naiva tankar.

Kajsa har blivit stor nu. Vi måste sluta kalla henne bebis. Grattis till ett år i den här världen. Mamma kommer oroa sig för dig livet ut. Hoppas det är ok.

När de små grå är överansträngda

Kurry och syrran sitter framför tv:n.
Tyra Banks gapar i Top Model: You are going to Amsterdam!!!
Modellerna: Wohooooooo!!!
Syrran: Dom vet säkert inte vart det ligger.
Kurry: Nä… Schweiz.
Syrran: Mm.

Timos Creep

Tant Kurry slog sig ner framför På spåret i fredags och fick höra en fantastiskt underbar version av Radioheads låt Creep. För denna version stod Timo Räisänen och jag vågar påstå att han slog originalet med hästlängder. Timo levererade en känsla så påtaglig att jag höll på att trilla av soffan. Lyssna och jämför och håll med mig.

Fredagslista

All hjärnkapacitet förbrukas på bussen hem från skolan, så jag har inga intelligenta blogginlägg till övers när jag kommer hem. Här komemr därför en mycket enkel lista hämtad hos Erika.

01. Stänger du av mobilen när du sover? Ja och jag har förstått att det är synnerligen ovanligt. Men det finns inget värre än att vakna till en meddelandesignal mitt i natten så man flyger sju meter och kan inte somna om på grund av hjärtklappningen. Dessutom vill jag inte vara nåbar 24/7

02. Vem såg dig senast naken? Tjejerna i duschen efter spinningpasset. Spännande.

03. Hur såg du ut på högstadiet? Stretchjeans, stora tröjor och alltid färgat hår.

04. Hur kommer du se ut om tjugo år? Oj. Se glåmig ut säkert

05. Hur var du på dagis? Dagmamma gick jag hos. Och jag var nog blyg tills jag märkte att jag hade övertaget. Då kunde jag vara en riktig bitch.

06. Hur är du att ha som arbetskamrat? Medgörlig.

07. Har du celluliter? Till och med bebisar har celluliter. Kan vi alla inte enas om att celluliter är lika normalt som en näsa?

08. Biter du på naglarna? Jag hamstergnager inte, men visst händer det när jag har tråkigt.

09. Har du något handikapp? Jag är närsynt?

10. Är du rädd för att få hängbröst? Nä för det har jag redan.

11. Tror du att gud är en man eller en kvinna? Ja enligt bibeln är det ju en man. Fast jag har ingen talan.

12. Svär du? Som en borstbindare.

13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen? Har bara träffat på dem en gång och dom lämnade bara fram ett litet papper, önskade mig god kväll och smet iväg. Fanns ingen chans att bli otrevlig.

14. Hur homo är du på en skala 1 – 10? Jag kan tycka många kvinnor är snygga och sexiga. Fast jag vill inte hoppa i säng med dem. Såå…en trea?

15. Tror du på utomjordningar? Finns säkert liv på andra planeter ja.

16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du? Rotfruktslåda. Fy fan vad frisk man skulle vara livet ut. Här kommer recept: Riv tre palsternackor, fem morötter och fyra potatisar. Stoppa i några korvbitar av valfritt slag, lite färska champinjoner och sen på med olivolja och salt och peppar. In i ugnen 225 grader i ca trettio minuter. Ät med valfri kall sås till. Hur gott som helst.

17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på? Jag är inte så knusslig.

18. Har du blivit arresterad? Nej.

19. Ljuger du? Jag ljuger inte så ofta längre. Förutom ett par vita lögner ibland.

20. Har du kysst en polis? Det tror jag inte.

21. Är du rädd för Securitasvakter? Jag tycker de är lite för macho för min smak och vissa kan vara grymt otrevliga. Men rädd, njaej.

22. Har du någonting att dölja? Inte egentligen. Men alla har väl ett privatliv. Finns mycket jag inte skriver om i bloggen.

23. Vad har du på din nyckelknippa? Nyckel hem till syrrans lägenhet och till min mögliga bil.

24. Är du / har du varit gift? Nä. Jag kan inte identifiera mig som hustru på något sätt så antingen blir det aldrig eller så blir det om tio år.

25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen? Om det var bestämt innan så ja. Om inte ska det vara jävligt speciellt.

26. Kan du laga cyklar? Jag har inte cyklat på fasligt länge så jag har ingen större erfarenhet.

27. Kan du fixa med bilar? Som att byta däck och tanka och fylla på grejer, så ja. Lägga mig under en huv och greja har jag aldrig prövat.

28. Brukar du köra om? Ja för tusan.

29. Kan du baka bröd? Om jag har ett recept framför mig.

30. Vet du hur man frostar av en frys? Det är väl bara att stänga av den och öppna dörren?

31. Vilken tvserie skulle du helst leva i? Oj. Det vet jag inte. Vänner kanske.

Hur man gör en bussresa lite roligare

Jag satt bakom en äldre man på bussen igår. Han var ganska propert klädd och han läste en tidning. När mannen var färdig började han prassla och greja med tidningen och  efter ett tag satte han en kreation på huvudet, såg sig runt i bussen och fnissade förnöjt. Han hade alltså av tidningen gjort en hatt a la Robin Hood i sann vad jag förmodar var rastlös/uttråkad anda.

Det har jag inte slutat skratta åt än.

Jag har hittat så rätt

Hur mycket man nu vågar uttala sig om det efter två dagar. Men det har börjat bra i alla fall och jag sitter som klistrad på föreläsningarna och ser fram emot praktiker och deadlines och seminarier. Jag känner mig delaktig och jag vill lära mig allt. Jag vill vara en svamp och egentligen har jag så många frågor och frågeställningar, men känner att jag kanske måste behärska mig. Tids nog står nog pluggandet mig upp i halsen. Det hela är dock väldigt nytt för mig så jag känner mig stressad över listan på litteratur man måste skaffa sig inför varje delkurs. Det här är så annorlunda mot mitt tidigare totalt ostressade liv där jag dessutom hade ledigt på min fritid. Nu måste jag plugga på min fritid. Och ta hand om barn.

Men det hela verkar bra. Södertörn verkar vara en betrodd högskola och journalistutbildningarna är de mest åtråvärda och många studenter får toppjobb efter examen. Fast jag smålog lite åt deras ständiga lobbande för skolan. Liksom, vi är ju redan inne.

Nästa termin riktar i in oss på den inriktning vi valt, i mitt fall etnologi. Så där värst intresserad är jag väl egentligen inte, jag vill ju bara läsa journalistik. Men det måste vara en bra grund att dessutom vara specialicerad inom ett visst akademiskt ämne. Så jag hoppas det blir bra och jag hoppas att jag på vägen kan skaka av mig den där rösten som gärna påpekar att jag kanske inte alls fixar det här.

Men jag tror jag kommer bli en bra student. Och jag tror jag kommer bli en bra journalist.

Blondinbella – Katrin 1-0

Katrin Zytomierska är en fruktansvärd människa. En fruktansvärd och omogen människa. Blondinbella skrev ett inlägg om det sjuka i att bland annat Katrin går ut med att hon bantar. Katrin svarar. Oavsett om hon är ute efter rubriker eller om hon på riktigt dissar anorexisjuka tjejer som ”rubbade” så finns det ingen återvändo längre. Katrin Zytomierska är fruktansvärd. Och hon är över trettio. Blondinbella som får oförtjänt mycket skit till höger och vänster och blir kallad för både korkad och bimbo fast hon gång på gång visar motsatsen framstår som en mycket klok gammal gumma trots sina ringa arton år. Alla vill vara smala, skriver Katrin.  Betyder det verkligen att alla tjejer bantar? Och var börjar anorexian? Vid bantning din idiot! Att hon har mage att kalla sig förebild för att hon inte hycklar är så pinsamt så jag skäms å hennes vägnar.

”Catfight” säger vissa om bråket och flinar. Och visst kan man reducera detta till ett banalt bloggbråk, men det hela blir så mycket allvarligare när Katrin faktiskt ser sig själv som en förebild. Hon är inget annat än en mobbare och även om hon skulle gå ut med att hon gjorde detta enbart för att rida lite på en våg så är det mycket oansvarigt. Hon uppmuntrar alltså de som ser henne som en förebild, till att  banta och till att göra ner en annan människa i sann lågstadieanda.

The botten is nådd, Katrin. Vidriga människa.

En stund på Södertörn

Jo jag tror nog jag är lite galen. Jag bor cirka tio mil norr om Stockholm. Södertörns högskola ligger söder om Stockholm och där hade jag tänkt plugga. Fast egentligen hade jag inte tänkt det, jag trodde ju inte att jag skulle komma in, jag sejfade mest…

Så efter studerande av Stockholms infrastruktur hamnade jag efter buss, t-bana och pendeltåg på högskolan för att gå på upprop. Jag tyckte jag åkte till världens ände, södra Stockholm har inte fått frekventa besök av mig. Men när jag väl var där såg det mysigt ut. Ett litet universitetsområde med bokhandel, bibliotek och cafè. Vilsen ståendes för att studera skolans karta dök det upp en ung tjej och frågade om jag ville ha hjälp att hitta. Ja det ville jag och sen kom det fram att hon gick den utbildning jag ska påbörja. Jättebra utbildning och bra lärare, sa hon. Men hoppas du gillar att skriva, för det blir mycket sånt. Ja det passar mig ganska perfekt.

Allra mest spännande är det att studera folk. Jag bänkade mig tidigt utanför aulan med en banan för att se mina framtida klasskamrater. Mest tjejer. Unga tjejer. En del killar, några med gubbkeps, Buddy Holly-glasögon och rock. Typisk journalistlook enligt mig.

Väl inne i salen presenterade sig en lärare för förestående kurser, för oss och sa att den här utbildningen innehåller fyra fem föreläsningar per vecka och det är mycket undervisning på skolan. Där sprack det. Lite grann. Jag kommer behöva åka in till skolan oftare än jag räknade med. Läraren sa att om ni hade räknat med att kunna jobba eller hänga med polarna mycket i veckorna så har ni fel inställning. Jag hade gärna velat räcka upp handen och säga Men om man bor väldigt väldigt långt härifrån och dessutom har barn då? Troligtvis hade jag fått en extremförvånad blick och en replik typ Skyll dig själv som inte började plugga innan du slog dig ned…Jag tänkte på det där på bussen hem. Om jag hade börjat plugga direkt efter gymnasiet. Även om jag inte tror på ödet så har jag förstått att allt har sin plats och sin tid. När jag var nitton var jag fast besluten att pyssla med spa-verksamhet. Dessutom hade jag inte mognaden eller intresset för journalistik då och troligtvis hade jag fått ett sämre resultat på högskoleprovet. Viljan att plugga kom för ett år sen. När jag var gravid. Då hade jag mognaden och då hade jag på nåt sätt växt ikapp mig själv. För att förstå att det är journalistik som intresserar mig på riktigt. Det fick ta de här åren.

Men just därför har jag mer att förlora. Det känns som nu eller aldrig. En dotter och ett hem långt från Stockholm sänker mina odds en aning, att orka pallra mig upp på mornarna och att det rent praktiskt ska fungera. Jag hoppas hoppas hoppas. För även om utbildningen inte startar förrän på måndag och även om det kanske inte alls kommer kännas lika bra när jag är inne i det så kändes det så bra, jag blev så intresserad. Nästa veckas fredagsföreläsning handlar om Gaza och medierna. Det är sånt jag vill ha. Studerande av medier. IT-utbildning intresserar inte mig och därför är jag smått livrädd inför kurser med IT-design och bildbehandling och sånt. Och det är ju synd eftersom vi lever i den tidsåldern. Liksom.

Jag har alltid pendlat långt, jag är van vid det. Bara jag kommer in i det så kommer det säkert gå bra. Jag är positiv. Jag måste vara positiv för att hålla viljan och kämparandan uppe.

Kriget

Då är då och nu är nu och historia skrivs idag. Jovisst, Israel har rätt att försvara sig mot Hamas. Precis som palestinierna borde ha nån slags rätt att kunna försvara sig mot markoffensiver och flygattacker. Det som pågår nu är lika jävla fel som allt vad Hamas står för. En dålig idè gör inte automatiskt den andra bättre.

Blivande student

Jo. Jag kom in på andra urvalet. Om en vecka ska jag alltså börja läsa det här. Och jag har lätt panik. Här kommer min panik i punktlista:

• Jag har inte pluggat sen gymnasiet.
• Jag bor över två timmar bort.
• Har fått för mig att det på utbildningen bara kommer finnas en massa coola artonåringar med hundra gånger mer social kompetens än jag, och dessutom stans vassaste armbågar.
• Rädd att det  inte kommer fungera med Kajsas tider på dagis.
• Rädd att jag inte klarar av utbildningen och måste hoppa av och hamna på ruta ett igen.
• Rädd att jag inte klarar av att pendla och måste hoppa av för den sakens skull.
• Att det var en jävla massa obligatorisk kurslitteratur, hur ska jag ha råd? (Om nån som läst Journalistik A och vill sälja eller låna ut böcker till mig så säg gärna till. Jag har en lista)
• Rädd att det kanske inte blir så mycket självstudier och att jag måste tillbringa massor av tid på skolan.
• Rädd att det är massa grupparbete. Jag hatar grupparbete. Maken till prestationsångest får man leta efter.
• Jag kan inte läsa på bussar. Mår illa direkt. Jävligt opraktiskt när man har lång resväg och skulle kunna sitta av ett par timmr i lugn och ro.

Sen finns det saker att vara glad för.

• Fick ett handskrivet brev med ett bokmärke på en tomte fastklistrat, från Kajsas dagis. De presenterade sig, hälsade oss välkomna och ville ha kontakt med oss för att bestämma tider för inskolning. Bara den lilla grejen att det var handskrivet…
• De ringde även från dagiset idag och hörde sig för om tider. (jag trodde inte man fick bestämma sånt själv) Sen frågade tjejen i luren om Kajsa är blyg eller framåt och när jag sa blyg sa hon att de kude göra hembesök för att Kajsa skulle få lära känna tjejen i hemmiljö. Det här med dagis känns mer och mer som något positivt.
• Ska bli skönt att komma ut och göra något.
• Det här är början på mitt nya jag. Typ.

Lite skit har väl inte skadat nån

Varför tycker vuxna människor att det ser så hemskt ut med smutsiga barn? Alltså smuts efter barn som busat ute. Med risk för att låta som Viareklamen (Smuts är bra) måste jag ju säga att det finns inget som ser mer hälsosamt ut än smutsiga ungar. Men antagligen spökar gamla ideal. Lortiga ungar förr i tiden var lika med fattiga ungar. Idag är det ju inte alls samma sak. Jag vågar påstå att de flesta har tillgång till eget vatten, det finns väl ingen idag som måste bevisa något sådant för andra?

Jag själv är inte så noga med nånting. Jag kan tycka det är kul med kläder och roliga frisyrer. Men Kajsas hår är ett enda stort rufs och jag tycker det ser mer hälsosamt ut än ett hår som är prydligt. Det gäller också kläder. Kjolar och klänningar där flickorna ser ut som tanter vägrar jag köpa. Likaså ljusa plagg så att man per automatik drar bort barnet från allt vad smuts heter.

 Ofta kan det ju ses som lite charmigt med barn som skitat ner sig (speciellt om de är pojkar) men snabbt som attan ska det tvättas bort för annars…annars vadå? Tror folk man är en dålig förälder? Varför dessa krav? På vuxna är det en annan sak, men på barn? Låt dem hålla på! Skit under naglar är dessutom rent medicinskt något bra eftersom de blir mer motståndskraftiga mot allergier.

Behövs altruism eller är det en del av förtycket?

Nästa intressanta artikel i Bang skrivs av liberalen Sakine Madon. Tyvärr finns inte Bangs artiklar på nätet så ni får hålla till godo med mitt inlägg, altenativt köpa senaste numret (rekommenderas varmt). Hittade även denna artikel i Expressen Hon stör sig på det socialistiska idealet, att altruism anses vara en god egenskap. ”Offra dig för samhället och var beroende av staten” skambelägger den som inte gör det. Läs: kvinnorna som inte gör det.

Jag är kluven. Mest för att jag inte kan frigöra mig från just den socialistiska ideologin, den krockar med mina egna ideal som är en salig blandning och jag vet inte på vilket ben jag ska stå. Min senaste fundering är alltså om vi behöver altruism och hur vi tolkar altruism. Socialister tolkar det som motsatsen till egoism. Liberaler tolkar det helst som inget annat än offervilja.

Sakine Madon skriver att en människas frigörelse alltid är egoistisk och antialtruistisk. Frigörelsen från såväl kärnfamilj som oönskad graviditet. Egoism ses som något förbehållet förtryckaren (patriarken) och hon menar att det kanske därför kvinnor fortfarande inte klarar av att inte känna dåligt samvete när hon sätter sina egna intressen före andras. Egoism anses dålig.  Hur frigöra kvinnor genom att skuldbelägga egoism? Jag håller med där. Det blir en paradox. Dessutom säger hon en mycket intressant grej:

”Det klagas gärna på vad som kallas kvinnoyrken och på att lönerna går ner när kvinnorna kommer in. Det klagas på att kvinnor är fattigare och ekonomiskt beroende. Men vi frågar oss sällan varför kvinnor väljer låglöneyrken, varför kvinnor är dåliga löneförhandlare och varför kvinnor inte i högre utsträckning strävar efter eget kapital. Det om något borde intressera feminister”

Och visst, här kan man påpeka att i ett patriarkat hålls kvinnorna ständigt nere, att om det hade varit så enkelt som att helt enkelt ta sig i kragen så hade vi för väldigt länge sen varit jämställda. Å andra sidan sätter hon ju fingret på det som är problemet i dagens feministiska debatt. Det kanske läggs fokus på fel saker. Saker som var aktuella för flera decennier sen men som måste förnyas? Och det är där jag har svårt för just radikalfeminismen som jag inte tycker öppnar nya dörrar eller vågar ta till sig nya teorier och ideologier. Visserligen är det ju inget världsnytt Madon kommer med, att uppmana kvinnor att bli egoister har väl ganska länge förespråkats. Dock har det ju inte lyckats, inte så snabbt som jag hade önskat i alla fall och borde inte det hinta om att nya dörrar borde öppnas?

Så jo. Jag tror att strävandet efter altruism håller kvar offer på sin offerplats. Jag tror att det hjälper till att hålla svaga nere. Däremot tror jag inte att total brist på altruism gör samhällsklimatet mer solidariskt eller varmare. Jag tror heller inte att vi oberoende av staten kan ordna upp saker och ting och jag tror verkligen inte på att vi är individer fria att göra vad vi vill om vi bara ids. Men kanske är det så att vi måste omvärdera vissa ord och termer och inse att utopier bara är utopier.

Fortsättningen på Kurrys frigörelse från gamla ideal och uppståndelse med en fräschare feminism kommer troligtvis utvecklas. Beklagar om inlägget blev svamligt, jag är som sagt mycket kluven.

Skulden är inte vår

”Ni har aldrig fått se på tv: En ung man får en mikrofon uppkörd i ansiktet och svarar stammande på frågan om han tycker att det är läskigt att gå hem själv på natten. Kameran panorerar över till hans kompis som får den ledande frågan om de känner sig rädda ofta, med tanke på att det begås så många brott på nätterna, riktade just mot unga män.”

Katarina Wennstam skriver i senaste numret av Bang om kvinnors fostran till rädsla och skuld. Flickor lär sig tidigt att det är farligt att vara kvinna och livet blir en lång sträcka strategiska beslut.

Hon tar upp det som egentligen är mycket uppenbart. Det begås långt mycket mer brott mot unga män än mot kvinnor. Trots det är det kvinnorna som får skulden och känner skammen när brottet mot henne väl begåtts. Trots det är det kvinnorna som inte vågar gå hem själv på nätterna. Trots det är det kvinnorna som uppmanas att inte ta den oupplysta vägen hem, bli för full eller gå ensam. Wennstam skriver att tänk om vi skulle börja uppmana unga killar till att stanna hemma på nätterna, inte mopsa mot dörrvakter eller mucka med fulla killar? Vad skulle hända om vi började prata öppet om mäns oro, rädslor och skam?

Vidare tar Wennstam upp mediernas roll. Vilka stories säljer, vilka stories känner vi igen och vill läsa om? Offret. Det kvinnliga offret. Den våldtagna kvinnan. Det manliga offret är inte lika känt. Den manliga skammen om killen som hellre tar en våldtäktsdom än erkänner att han vid gruppvåldtäkten faktiskt inte fick upp den. Skammen för killen som inte vågar gå hem själv.

När till och med feministen Katrin Kielos i sin bok skriver om hur alla kvinnor känner sig, hur våldtagna kvinnor känner sig och hur hon reducerar alla våldtagna kvinnor till inget annat än offer, ja hur ska vi komma vidare då? Hur ska en kvinna som inte känner skuld eller skam efter våldtäkten kunna gå vidare utan att få stämpeln som horan eller förljugen? Hur ska en kvinna som inte är rädd om kvällarna, eller som blir aspackad på krogen kunna gå ut med att hon blivit våldtagen när hon inte gjort eller känt som en kvinna ska göra?

”Skammen är inte biologisk” avslutar Wennstam med. ”Den är inte kvinnlig. Den sitter inte i livmodern. Skulden är inte vår.”

Uppdatering: Idag hade även Hanna Fridèn skrivit om att vägra vara offer. Läsvärt. Det är fanimig dags att börja tänka i nya banor.

Bröst, toppjobb och Blondinbella

Noterat 1: Facebook censurerar bort kvinnor som visar för mycket bröst. Det är deras policy. Det är på tok för stötande. Således även ammande kvinnor. Facebooks talesman säger: ”Foton som visar fullt exponerade bröst strider mot våra regler som ska försäkra att Facebook förblir en säker plats för alla.” Och jag måste än en gång fråga mig vad säkerheten ligger i att inte visa upp brösten på nätet? Ska verkligen sajten ta ansvar för vad folk väljer att lägga upp för bilder? Eller handlar det mer om att exponerade bröst i andra hänseenden än att kåta upp det manliga könet anses alldeles för provocerande och därför mindre smickrande för sajten? Facebook är en amerikansk sajt och deras rädsla för naturlighet eller nakenhet är väl ganska välkänd. Att de människor som startat upp Facebook och äger den har väl sin fulla rätt att sätta upp vilka regler de vill. Att protestera för det är i alla fall en sunt agerande. Bara för att det kallas regel behöver det inte vara rätt. Något annat som gör mig irriterad är kommentatorer på artiklar och bloggar som tycker att man ska ägna sig åt något viktigare än att protestera för en sån här grej. Jag som tycker att bröst är politik i allra högsta grad tycker dessa personer kan gå och skaffa sig lite perspektiv. Ingen klagar över att det borde pratas om något viktigare när Zlatan hyllas in absurdum eller när toppgubbar diskuterar ekonomi.

Noterat 2: Enligt DN går efter regringsskiftet hälften av alla toppjobb till kvinnor. Det låter ju sannerligen positivt om det nu är så, DN är ju aningen allianskär. Men nya meritkrav och annonsering istället för uppringning av potentiella kandidater har bidragit till denna vändning och vi får hoppas att det fortsätter så. Cynisk i mitt sinne frågar jag mig hur det helt plötsligt kunnat bli en sådan vändning? Att granska några siffror för ett tag behöver inte betyda att det är bestående eller att det faktiskt skett en radikal förändring i grunden. Men jag ska vara glad för det lilla. Kanske går vissa saker åt rätt håll.

Noterat 3: Blondinbella kallar sig inte feminist för att ordet fått en negativ klang och för att man inte kan skylla på att man är tjej om man har för dålig lön. För det första har ordet feminist aldrig haft en bra klang och att inte kalla sig feminist av det argumentet är inte så genomtänkt. Att man inte kan skylla sina tillkortakommanden på sitt kön kan jag hålla med om. Om det nu är så hon menar. Om hon menar att kvinnors sämre löner inte alls beror på att de är kvinnor är mer beklämmande. Att inte kunna se en tydlig struktur eller förbi sig själv när man har planer på att bli jurist låter inte som en alltför bra kombination. Andra uttalanden som att hennes klädkollektion Bellme som kommer finnas i många orter i landet, kommer få de som som vill se ut som stockholmare att få göra det, känns som något man kan förvänta sig av Blondinbella. Alla utanför Stockholm sitter i en varsin grotta med en säckväv och gråter för att de inte är stockholmare. Lite mindre inskränkthet skulle nog inte sitta helt fel. I övrigt är jag imponerad av Isabella Löwengrip och hennes målmedvetenhet och driv.