Nej, Helena Bergström är inte överskattad

Jag undrar ofta varför folk älskar att hata Helena Bergström. Hon är en fantastisk skådespelare. Och varför har man hakat upp sig på hennes gråtande? Det är ganska vanligt förekommande hos människor och det är framför allt vanligt förekommande i huvudroller i filmer, så varför provocerar Helenas gråtande?

Det finns sämre skådespelare. Ola Rapace exempelvis som de nödvändigtvis måste trycka in i varenda produktion.

Dessutom anser jag att det är skitsnack att säga att svenska filmer är dåliga. Det handlar om vad jag tror det svenska mindervärdeskomplexet och att allt svenskt blir töntigt. Vi förknippar bra film med amerikansk film, det vill säga det amerikanska språket. Det svenska språket ligger för nära och det är dessutom lättare att se igenom en sämre skådespelare, än en amerikansk lika dålig sådan. Även applicerbart på andra utländka filmer där vi inte förstår språkharmonin och tror att alla är svinbra skådisar.

Goddamnit.

Vad ska jag med en tradition till om det inte betyder något för mig?

Idag funderade jag på traditioner och varför människan behöver och vill ha traditioner. För jo, jag tror det är ett slags inneboende behov vi har. Trygghet kanske. Något vi känner igen oss i.

Jag tycker själv inte jag är särskilt traditionsbunden av mig. Och det tror jag handlar om att när det kommer till att göra saker folk förväntar sig att man ska göra – så vill jag inte göra det. Jag har alltid verkligen hatat att bli tillsagd. Jag har aldrig riktigt tålt det, och så även i vuxen ålder. Jag slår bakut. Kom inte och tro att du kan sätta dig på mig, tro att du vet bättre. Jag vill göra mina egna misstag. Jag vill göra saker på mitt eget sätt. Således skapa mina egna traditioner. Traditioner som betyder något för mig. Men det är svårt, för jag bryr mig alltid för mycket om vad andra tycker. Det är när det är något jag faktiskt tror på och när jag vågar lita på magkänslan som jag vågar bryta ifrån.

När jag hamnade i Herr Kurrys lägenhet för första gången hajade jag till för att han inte hade en enda blomma i någon av fönstrena. När jag påpekade han sa han att Guuuud vad onödigt, jag har ändå bara ihjäl dem, så varför ska de står där och skräpa då. Lite så jobbar han. Varför göra något som ändå inte betyder något? Lite så har även jag börjat jobba. Varför ska jag göra hål i öronen när det troligen inte finns en människa som bryr sig om jag har örhängen där eller inte? Varför smälla upp fult påskris och gula kycklingar till påsk bara för att det är tradition, när det ändå ska bort en vecka senare? Det blir bara en massa extrajobb som ingen blir gladare av. Varför döpa ett barn av en kristen tradition när jag inte tror på att någon gud kommer vaka över barnet? Varför gifta sig om man inte tror på att ett äktenskap gör en lyckligare? (det kan göra mig lite sur att just ett bröllop ger en lagliga rättigheter, annars måste man skriva på jävla samboavtal. Jag tycker det är gammaldags så inihelvete)

Sen tror jag att när det gäller högtidstraditioner vill jag inte vara den som anstränger mig till att pynta och fira när det inte betyder något för den andra parten. Jag vill inte vara den som tar ansvar för det, bara för att man ska. Sen finns det saker jag vill ha kvar. Julfirande exempelvis. Min barndomsjular är bara positiva och när man själv får barn känns det viktigt på något sätt att de får möjligheten att längta efter något som man själv gjorde som liten. Min familj är ateister eller i varje fall agnostiker och påsk och jul har firats mest för vad jag tror är för oss barns skull (godis och julklappar), det har aldrig funnit något som ens kunnat påminna om en Jesus, och ska man vara petig kan man applicera ifrågasättandet jag gjorde i exemplet om barndop. Varför fira påsk och jul som tradition när det är en kristen högtid, sådant som jag inte är intresserad av? Det handlar kanske om det där behovet av trygghet, kanske mysminnen, något att längta till. Något som ju alla andra gör.

Utöver det vill jag ha saker gjorda på mitt eget sätt. När det ifrågasätts av andra blir det ännu viktigare.

Efter blogginlägg kommer frustration

Nästan varje gång jag postat ett blogginlägg blir jag frustrerad. Jag vill skriva på ett sätt jag inte kan. Jag vill ha ett skrivspråk jag inte behärskar.  Jag har velat ha den talangen ända sen jag var liten, sen jag lärde mig skriva. Nu vet jag att jag besitter en viss talang. Jag tycker att jag kan hantera en penna, annars hade jag inte vågat skriva blogg. Det är inte så att jag nedvärderar mitt skrivsätt eller att jag inte är stolt över vissa verk. Jag vill bara vara bäst. Jag vill kunna formulera mig på andra sätt, använda mig av ord man inte använder i tal,  skriva på ett sätt man litar på att läsaren kan läsa mellan rader.

Jag skriver konkret och enkelt. Jag dras till bloggar som är välskrivna men enkelt formulerade. Inte sällan blir jag avundsjuk, inte sällan händer det att jag filar och filar på ett blogginlägg, men lyckas inte formulera mig på det sätt jag vill, och så raderar jag skiten. Ibland händer det att jag inte lyckas få ut mitt budskap. Jag skriver på ett sätt som läsarna tolkar annorlunda och det säger ju mer om mig än om mina läsare. Här är ett par bloggare vars olika skrivsätt som tilltalar mig.

Lokesson är för tillfället i bloggkoma. Hans skrivsätt är lättläst men mycket välformulerat. Inläggen innehåller ofta frågor och är alltid diplomatiska. Han har ståndpunkter men diskuterar mer än gärna och på ett sätt som gör att man känner sig lyssnad på och som visar att han faktiskt tänkt både en och två gånger innan han skrivit.

Mymlans blogg kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är jag gillar, mer än att jag gör det. Jag tror jag förälskat mig i personen bakom bloggen. Hennes förmåga att bryta tabun, att tänka några varv till. Här är det högt och lågt. Det är enkelt ibland, med bara några få textrader. Ibland breder hon ut sig. Men hon lyckas alltid skriva konkret. Inte rena fakta utan utifrån hennes synvinkel, men hon gör det enkelt för en att ta det till sig.

Pjotr är välformulerad big time. Våra respektive världsuppfattningar brukar ligga ganska långt ifrån varann, men så länge inläggen innehåller väl underbyggda argument som man inte kan värja ifrån är det lättare att läsa utan att blodtrycket ökar. Här är det inte så mycket utifrån det privata, ofta är det ganska torr humor och faktabaserat.

Philippa skriver vackert. Målande. Hon lyckas skriva långa meningar om triviala saker. Hon har ett slags flow som gör det lättläst.

A har för det första en bitsk humor som jag fullkomligt älskar. Här är det dagboksblogg, korta enkla meningar utan punkter. Hon har en förmåga att få in så mycket i bara några få textrader. Här har vi en som faktiskt litar på att läsaren förstår vad hon menar, utan att behöva skriva ut vartenda ord.

Jag gillar inte poesi. Jag har aldrig förstått mig på det och kan således inte få till vackra texter. Jag gillar heller inte akademikertexter. Min tolkning av milslånga meningar innehållande hundra svåra ord. Vad vill man försöka uppnå med sådana texter? Att Svensson ska få känna sig som just en svensson som inte vet vad megalomani betyder?

 Jag vill bara ha en fin blandning av det där. Hitta de där formuleringarna som finns långt, långt, långt bak i huvudet men inte riktigt kommer ut i fingrarna.

Here’s one for you

Jag har sen i förrgår inte kommit in på Facebook. Den ansluter och ansluter för att sedan visa ett felmeddelande från Facebook: ”An error has occured. We are working on fixing it as son as we can.”

Från andras datorer går det bra. Från Herr Kurrys dator går det bra och vi har ju samma abonnemang. Alla andra webbplatser funkar som de ska. Jag har i datorn rensat tidigare besökta webbplatser, men mer har jag inte gjort. Vad i helvete?

När ordet förebild missbrukas

Via A:s underbara blogg hittade jag detta. Bilden tillsammans med rubriken säger väl om Expressen att de räknar med att svenska folket ska sätta kaffet i vrångstrupen.  Men vad fan. Det funkar ju. Jag nappar ju.

Katrin Zytomierska viker ut sig och kallar sig förebild för unga tjejer. Det är vad Expressen vill få fram. Nog för att vi sett tusentals utvikningskåta och uppmärksamhetsstinna tjejer hävda att de anser sig vara bra förebilder för unga tjejer. Vad jag aldrig förstått är varför de också lägger sig till med en defensiv approach (Katrin inget undantag) och säger att det ju är smakfulla bilder. Det är inga porrbilder. Varför detta försvar? Kan man ändå inte stå för att man viker ut sig? Om Katrin sagt att hon är nöjd med sin kropp, att hon vill visa upp den, eller att hon inte har problem med att vara ett objekt, så fine. Då har hon ju i alla fall gjort ett statement. Då står hon för vad hon gör. Men man är ta mej fan inte en bra förebild om man inte har några slipade argument om varför man gör som man gör. Hur kan man vara det? För det är väl ändå ingen idag som anser att utvik främst är till för något annat än det manliga (kåta) ögat?

Men nu nappade jag ju som sagt på Expressens vinkling. Det hon säger är vad A tar upp. (Du SKA läsa det) ”Det är skrämmande att läsa om unga tjejer i dag. Det har gått för långt, jag fattar inte vad de håller på med, gruppsex och analsex och sånt. Jag hoppas kunna få unga att respektera sig själva.” Inte nog med att hon sysslar med utvik, hon lägger sig till med politisk korrekthet size Hubert. Hur gammal är hon? Trettio? Var det inte någon gång på sextiotalet unga människor revolutionerade mot den reaktionära synen på sex? Och framför allt den reaktionära synen på kvinnors sexliv? Och som A säger. Varför läggs allt ansvar på tjejer? Är det inte killar tjejerna har analsex och gruppsex med? (Ursäkta min ytterst heteronormativa åsikt)

Om hon ska uttala sig om detta borde hon löpa linan ut a la Ebba von Sydow. Hon som tycker att kvinnor ska vänta på att killar som komma fram och prata. Att tjejer ska äta glass i en kaffemugg från Seven Eleven så att folk inte tror att hon äter glass. Hon som tycker att fulla tjejer är förkastligt. Hon som tycker att sex hör hemma i sovrummet och ingen annanstans. Nykonservatism. Men i alla fall inte motsägelsefullt. Katrin sa på tv en gång att hon älskade att vara full. Att hon bantat sen hon var femton. Sedan klär hon av sig och tycker att flickor inte ska ha sex för skojs skull. Som sagt, för att kalla sig förebild bör man kanske ha argument som inte är rena floskler.

Om jag förstått henne rätt, har hon aldrig sex för skojs skull. Det kan tolkas som att hon i rent reproduktivt syfte ha sex (fast hon inte vill ha barn), eller som att hon bara har sex för killens skull. Hon är gärna full flera gånger i veckan och hon bantar fast hon är smal. Hon klär av sig i en herrtidning, men står inte för det. Hon skulle aldrig göra porrbilder och tror uppenbarligen att utviksbilderna kommer användas i rent…konstsyfte?

Katrin Zytomierska imponerar inte alls.

Dagis närmar sig

Nog för att Kajsa blivit ganska kavat. Hon är alltid lite blyg till en början, när hon träffar nya människor, men kommer alltid igång på slutet. Problemet är att det blivit ett litet bakslag. Är någon i hennes närhet lite för burdus, lite för högljudd blir hon ledsen. Jag trodde hon kommit över det. Fortfarande behöver hon trygghet hos någon av oss föräldrar.

Om en och en halv månad ska hon skolas in på dagis (Ja, ja, jag vet att det heter förskolan). Som det är nu känns hon inte ett dugg mogen för det.

Känns jävligt bra.

De tysta medierna

Det här var ju onekligen intressant. Media väljer att vara tysta om Liza Marklund och hennes bok om Gömda. Eller snarare om Monica Antonssons bok Mia- Sanningen om Gömda.  Märk väl gammelmedia. Man tycker ju att det inte borde fylla någon större funktion att vara förtegen i dessa tider när de nya medierna faktiskt är bloggarna och forumen. Ett vad jag tror är en reaktion på det faktiskt ganska låga taket vi har i Sverige och vilket jäkla makt media har. Och i bloggarna diskuteras Liza ganska flitigt. Liza Marklund uttalar sig själv inte, så visst kan det ju lätt låta sensationslystet att skriva om något där motparten faktiskt inte vill ta debatten.  Å andra sidan brukar sådant inte stoppa vissa medier.

Barnkör och könsstympning

Jag påtvingade herr Kurry luciamys. Glögg och pepparkakor med grönmögelost. Och tända ljus. Lucia på tv. Stämningsfullt. Mörkt. Mys. Luciasånger. Sen kom en barnkör och sjöng. Inte lika stämningsfullt längre. En ska alltid överrösta den andra. De flesta sjunger orent och det låter rent ut sagt för jävligt. Luciamyset sätts på prov och till slut svingas vi byta kanal. Fyran har ännu en faddergala. Agneta Sjödin åker till Egypten och träffar könsstympade flickor i Egypten. Trots nya lagar anser många, däribland kvinnor som själva blivit könsstympade att könsstympning av flickor är en tradition som står i koranen (det står inte i Koranen), och ska därför följas. Fasthållna av starka armar och utan bedövning. Vi får träffa en pojke som regelbundet blir slagen av sin far. Och så får vi träffa flickan som bor med sin utfattiga mamma. De vågar inte gå ut på kvällarna. Flickan är livrädd att bli våldtagen och gravid och därmed gå en dyster framtid till mötes.

Och då blir jag pinsamt medveten om i-landsproblemet i att irritera sig på barn som får vara precis hur de vill.

Privat eller personlig eller båda delarna

Många av oss bloggare är försiktiga med att vara alltför privata och utlämnande . Att lägga ut bilder på sig själv, att skriva om bråk, sex eller annat högst privat är helt uteslutet. Ofta handlar det om att man kanske skriver ut sitt namn i en blogg, lämnar ut adressen till släkt och vänner och därför inte vill att de ska veta vad man sysslar med på fritiden, eller ens allra innersta tankar. Det kan handla om att bloggen är nischad, att man enbart skriver om politik och därför inte är intresserad av att berätta om sitt privatliv.

Sen finns det superprivata bloggar. Jag har läst misshandlade fruar som skriver, otrogna människor, eller de som bara vill spy ut något de kanske annars inte får göra. Anonym, men sedd. Kanske kan man inte kalla det privat, om personen ifråga är anonym. För det finns ju de som inte är hemliga med vad de heter och använder bloggen till att lägga upp bilder på sig och sin familj.

Själv föredrar jag personliga bloggar. De som man genom det man läser både kan få en bild av vad personen bakom bloggen är för en person, och vad denne står för. En blandning av personlig, privat och politik.

I DN pratar man om risker med bloggandet. Man fläker ut sitt privatliv genom bilder på sig själv och nära och kära. Skriver om händelser som kanske inte borde komma ut. Gränsen mellan privat och personlig suddas kanske ut lite grann. Egentligen ser jag inget större problem med det. Utvecklingen går ju åt det hållet. Det har visats program där folk talar ut om sitt sexliv, där de i tv får hjälp av en coach, realitysåpor a la Big brother där man inärbild fick se folk spy, grina och hasa runt i mjukisbyxor. Det privata är vad folk vill ha. Inga tillsatser, bara äkta.

En annan aspekt är när man lägger ut bilder på sina barn. Pedofildebatterna har gått heta. Jag ser inget problem där heller. Så länge man har klart för sig att pedofiler faktiskt kan få tag på ens privata bilder får man ha hjärna att tänka själv. Bryr jag mig om att andra än de som gillar min blogg ska få tag på bilderna? Vill mitt barn att jag visar bilder på henne/honom? Är svaret på båda frågorna nej lägger man inte upp en bild på sina barn. De torde ju vara upp till var och en. Integritet är upp till var och en. Nätet är till för alla. Där finns något för alla, precis som bloggarna. Man måste bara ha det klart för sig. Alla människor finns på nätet. Så även de man är rädd för, eller de man inte tycker om.

Bloggen är ett fantastiskt verktyg på många sätt. Både som medborgarjournalistik och som ett ställe för människor att skapa sin egen personliga atmosfär. Högt eller lågt. Den är troligtvis här för att stanna och jag tror att ju mer den etablerar sig, desto duktigare kommer bloggare att bli på att veta hur de ska förhålla sig till den. Privat behöver inte bara vara ett skällsord i bloggosfären.

Upp som en sol…

Hittade på Flashback:

”Södertörns journalistutbildning ska inte vara mycket att hänga i julgranen.. Tydligen är det dåliga lärare och en rätt så kass utbildning. Min syster har läst en del av Journalistik med naturvetenskap, hon var så missnöjd med utbildningen att hon hoppade av.”

Ja men det var ju roligt att höra. De låga intagningspoängen borde ju varit en hint.

Hey I made it…part 2

Först trodde jag inte att jag klarade av nånting. Sen väcktes en journalistdröm till liv. Så jag sökte utbildningar. Gjorde efter mycket vånda högskoleprovet. Livrädd. Skrev enligt snittet. Seger. Sen fick jag svar på ansökningarna. Kom in på en terminskurs i medie och kommunikationsvetenskap. Hamnade på andra respektive tredje reservplats på två längre journalistikutbildningar. Seger.

Den som inte fattat innebörden i det hela ska läsa det här. Känslan av att jag inte duger till så mycket. Eller nej, det är fel. Jag tror visst att jag duger till mycket. Men jag har alltid trott att jag är en speciell sort. En som bara fixar vissa saker i livet. Känslan av att jag ständigt misslyckas med vad jag tar mig för. Rädslan för att satsa.

Helt plötsligt är jag bra jävla nära den där drömmen. Och även om jag vägrar ta ut något i förskott har jag åtminstone lyckats komma halvvägs. Jag har kommit någonvart, där jag inte trodde jag skulle komma ens halvvägs. Seger. Så därför. Tror jag det är dags att börja rannsaka sig själv. Den där skeva självbilden kanske behöver rätas upp lite. Det där om att jag inte tror jag klarar av något kanske alltid varit falsk. Eller falsk är fel ord. Jag har varit blind för den. För varje gång jag lyckats med något, kommit till en aldrig så liten milstolpe har jag satt skygglappar på och tänkt att eftersom jag klarar av det här är det ingen stor grej, inget att klappa sig på axeln för.

Så medan euforin fortfarande är påtaglig och innan jag sätter igång med den där självrannsakningen tänker jag segla på segerkänslan jag har. Och jag hoppas ingen klandrar mig för att jag just nu känner mig som

 

 

 

Tjohooooo!!!!

Kurry the mom saknar Kurry the chic

Jeans och sneakers i all ära. Flera år gammal vinterjacka som är både prakisk och snygg. Återvunna jeans, det vill säga såna jag köpte i gymnasiet och börjat använda på nytt. Fåfängan är mycket liten och fan vad jag trivs med mig själv.

Men ändå. Något börjar knacka mig på axeln. Jag vill känna mig chic. Jag har aldrig velat känna mig chic förut. Jag vill ha en chic liten klänning med en chic liten väska jag kan ha små chica tamponger i. Jag vill ha en chic frisyr och en glansigt läppglans. Jag vill ha ett glas bubbel och jag vill dansa. Jag vill ha en classy atmosfär och jag vill ha sotiga ögon. Jag vill glömma vardag en stund och vara en pingla.

En natt räcker. En natts Kurry the Chic. Sen kan jag vara mamma igen med kaffe, klet och bajs. Och återvunna jeans.

What the hell were you thinking, Britney?

Britney Spears gör comeback. Den där trasan sparar ut sitt hår och i dokumentären For the record om hennes utflippande ska hon förklara varför hon betedde sig som hon gjorde. Det är min gissning i alla fall. En del av hennes comeback är en dokumentär innehållande en enda lång ursäkt. En förklaring.

Jag som inte var ett dugg förtjust i den tidiga Britney fattade tycke och empati för henne när hela världen började hata henne. När hon blev dirty. Började det månne med att hon blev med barn och folk insåg att hon inte var oskuld? Eller vad var det som var så farligt? I trailern sitter hon med hakan i handen och säger ”Im a smart person. What the hell was I thinking?” När hon gjorde vad? När hon spydde inför fotografer? När hon visade sig inte ha trosor under klänningen? (Vad i helvete hade fotografen där nere att göra?) När hon rakade av sig håret? Tatuerade sig? Exakt VAD är det hon gjort som inte legitimerat en manlig rockstjärna? Troligtvis är hennes misstag att hon är kvinnlig stjärna. Oskulden blev white trash. Till råga på allt blev hon en dålig mamma. Istället blev fadern till hennes barn Kevin Federline drömpappan nummer 1 i tidningarna. Han tog hand om de stackars övergivna barnen när Britney var upptagen. Säg den mamman som i skuggan av mannens karriär skulle blivit upphöjd till skyarna när hon tog hand om hans barn?

Vidare sitter jag och funderar på om en manlig puritan som flippat (medias tolkning, inte min) skulle få ett program där han förklarade sig? Skulle han från början bli hatad så som Britney blivit? Och skulle han be om ursäkt för det? Nej, jag tror att han skulle bli förklarad som en som går sin egen väg, inte som en som sviker en hel värld. Inte som en som betraktas som allmänt gods, eller som bara är betrodd att moralisera över.

Fast Britney har från början varit en produkt. Ett paket med tillhörande förutfattade meningar. En sådan produkt tillhör egentligen pöbeln. Pöbeln och media. Den som på något sätt bryter mot reglerna får stå sitt kast.

Så Britney, what the hell were you thinking?!

Om Kurry och hennes matdemoner

Jag skulle säga att jag har ett sunt förhållande till mat. Jag är inte kräsen, jag kan stoppa i mig vad som helst, även om jag kanske inte köper åtta burkar pölsa när jag handlar. Jag är uppväxt med ganska nyttiga matvanor. Eftersom vi bodde på en ö, fiskade vi en hel del och fick således äta fisk en till två gånger i veckan. Vi odlade potatis och grönsaker och pappa var (är) alltid stolt när middagen lyckades bli ett ihopkok av egna råvaror. Pannkakor fick vi förstås varje torsdag och makaroner och korv fick mamma och pappa stå ut med ibland. Dock var jag väl tio innan jag för första gången besökte ett McDonalds. Jag vill alltid ha grönsaker till maten, men jag anser mer att det är bättre att få i sig NÅGON slags mat än att inte äta alls.

När jag flyttade hemifrån upptäckte jag hur skönt det var att kunna beställa en pizza när andan föll på. Smälla i sig fika på kvällarna och frossa i ostbågar på helgerna. Jag har alltid haft privilegiet att ha en hög förbränning. Jag har alltid varit smal och jag kan i regel stoppa i mig precis vad som helst utan att det syns utanpå. Än så länge.

Fast jag har några problem. Saker som gör att jag hindras i mina tillbakalutade tankar om mat.

Jag kan inte tugga och svälja när någon tittar på mig. Det låser sig på något sätt när jag blir medveten om hur jag ser ut när jag tuggar. Om personen dessutom väntar på ett svar från mig blir jag ännu mer stressad och kan inte för mitt liv få ner den lilla matbiten.

Jag kan inte äta fort. Det har jag aldrig kunnat och även om jag såklart vet att det är mer sunt att äta långsamt, är det förbannat opraktiskt ibland. Exempelvis om jag ska äta en snabb lunch, om jag har en tid att passa. Är jag medveten om att jag har en tidsgräns, eller att personen jag äter med glufsar i sig sin mat, går det för mig ännu långsammare att få i mig maten. Varje tugga växer i munnen och jag blir mätt på ett par tuggor.

Jag är alltid jättehungrig på morgonen. Får jag inte i mig något ätbart inom en halvtimme ligger jag raklång på golvet, i en enda blodsockerfallsröra. Problemet är att jag i perioder inte får i mig frukost. Jag är hungrig men har ingen aptit. Troligen beror det på slentrian. Att det känns lagom upphetsande att gå upp och äta en macka. Jag har försökt hitta frukostsmoothies som går snabbt att göra och som mättar, men även det kräver ju lite jobb och engagemang på morgonen. Lättast är ju att breda den där mackan och lapa i sig lite te och sen bli mätt och belåten.

Jag kommer överlag ibland i perioder där jag har mindre aptit. Jag vet att jag behöver maten. Kanske mer än många andra eftersom jag måste äta ganska ofta för att inte dimpa ner i backen. Men jag blir uttråkad, tappar aptiten och petar istället i maten. Det här stämmer inte in i min bild av den matglada Kurry och jag undrar i de stunderna om jag blivit besatt av en ond ande som vägrar förse mig med mat.

Trots att jag tycker jag har en sund inställning till mat har jag lyckats skapa mig matdemoner som ibland hindrar mig att njuta av det som faktiskt är det bästa i hela världen.

Är Gömda en bluff och hur viktigt är isåfall avslöjandet?

Via Philippa fann jag den här länken. Monica Antonsson har luskat och förstått att Liza Marklunds kioskvältare Gömda är en bluff. Mia har aldrig på riktigt gömt sig, den onda mannen har aldrig förföljt henne, aldrig slagit henne i den grad berättelsen säger. Den trygga mannen Anders från Norrland är egentligen en chilenare som heter Luis (är det smygrasism det kallas?) och enligt dem var det han och inte Mia som var förföljd.

Ohyggligt intressant och troligtvis blir det en snackis oavsett om detta är sanning eller ej. Jag läste boken Gömda för en väldig massa år sen och minns knappt vad det handlade om. Jag ganska säker på att handligen i boken avspeglar ganska många kvinnors öden, men jag får hoppas att syftet med Antonssons bok inte är att förringa de på riktigt utsatta kvinnorna, utan att den handlar om det magstarka i att ta riktiga personer, göra om berättelsen där mannen blir djävulen himself och kalla det en sann berättelse. Speciellt när barn är inblandade. Barn som finns på riktigt.

Monica Antonssons bok ”Mia – Sanningen om Gömda” där hon avslöjar bluffen finns att köpa och ur den aspekten att man inte ska svälja allt med hull och hår, och med tanke på hur vi aldrig ifrågasätter brott där invandrare sägs vara gärningsmän kan det bli en viktig bok. Om sanningen uppdagas kommer mannen få upprättelse förhoppningsvis, och Monica Antonsson är noga med att inte sätta någon på pottan eftersom hon vet att både Mia och Marklund båda har det gott ställt, efter royalties. Vem tar inte chansen att skriva en bok om en scoop man luskat reda på själv?

Nu hänger jag inte riktigt med i diskussionerna eftersom jag knappt kommer ihåg de inblandade i boken, men mannen som skrivs om i boken är knappast helt oskyldig eftersom han har tre misshandelsfall mot henne på sitt konto. Om det var Mias ide till denna bok är det troligtvis det bästa sättet att hämnas på.

Liza Marklund vill inte uttala sig och det är ju ganska tråkigt. Fast jag förstår henne. Efter succén blev hon ju en frontfigur och en slags taleskvinna för förföljda kvinnor. Men det här är svårt. För även om jag såklart anser att Osama (den onda mannen) borde få någon slags upprättelse, om det är sant, så fattar jag ju att det från Monica Antonssons sida mest borde handla om publicitet. Att avslöja en stor och älskad författare. Marklunds bok tog upp skrämmande låga insatser från myndigheter, där Mia inte alls fick den hjälp hon behövde. Jag vet inte hur de sköter sig på riktigt. Om Monica Antonssons bok får stor uppmärksamhet, kommer det bli ännu svårare för utsatta kvinnor att bli trodda, kommer myndigheters eventuella brist på agerande inte kunna uppmärksammas på samma sätt? Det finns en problematik i det hela, vi kan göra jämförelsen med våldtäktsoffer. Om en bok skulle ges ut där falska anmälningar om våldtäkt togs upp, skulle det bli ännu svårare att få en våldtäktsman dömd? Skulle vågskålen väga över?

Hur mycket handlar Antonssons bok mest om publicitet? Vad är sant i Gömda och Asyl och vad är inte sant? Liza Marklunds bok är viktig ur den synvinkel att hon skrev om det som jag är övertygad om är vardag hos många runt om i världen, i landet. Att hon själv gjorde sig till en hjälte, genom att skriva att berättelsen är sann får ju sägas vara lite av en skandal. Antonsson blir troligen hjälte för att hon avslöjar denna skandal, samtidigt som hon rentvår mannen. Exakt hur viktig är Monica Antonssons bok? Hur mycket skada kan denna bok egentligen göra? Eller kommer den stanna vid en snackis som mynnar ut i sanden i skuggan av Marklunds popularitet?