I perioder är jag arg. Jag har nån slags inneboende ilska i mig, jag tror jag haft den ända sen jag var liten. Eftersom jag inte vet hur det är att leva utan inneboende ilska har jag ju lärt mig att det är sådan jag är. Den får bo där. Den är trots allt behändig att ta fram ibland.
Fast ibland är ilska inte bra. Så länge jag går runt och är småarg är det ju lugnt. Då kan jag ta en promenad och låtsasskälla ut folk jag ogillar. Jag skriver. Det har jag gjort sen jag visste hur en penna fungerade. Det är den där hastigt påkomna ilskan som känns lite farlig. Den som får mig att vilja slå sönder saker. Det kan jag ju inte göra. Och jag kan inte räkna till tio. Den som säger sig kunna trycka undan ilska genom att räkna till tio har aldrig känt häftig påkommen ilska. Jag kan heller inte kasta glas i väggen. För det krävs planering (jag kan inte göra det med bebis i närheten), glas jag inte vill ha förstörda och dessutom krävs det städning efteråt. Av mig. Hela grejen med att kasta glas i väggen är att det ska vara spontant och kännas skönt efteråt.
Ibland skriker jag. Det liksom bara dyker upp och jag förvånar mig själv. Vad kom det där ifrån? Ibland händer det att jag skriker när bebis skriker. Jag skriker i kapp. Det är jag fan inte stolt över, men jag vet inte vad jag annars ska göra. Jag är inte kontrollerad. Jag har ett häftigt temperament. Jag tänder väldigt lätt och går saker inte som jag vill blir jag rabiat. Det är inte lyckat alla gånger. Hur gör människor som är arga? Går de och trycker undan ilskan hela tiden? Mår man inte skitdåligt av det? Jag tror egentligen inte att det är bra att få utlopp för ilska hela tiden. Det kan nog lätt bli en vana. Å andra sidan måste man ju ibland få spy.
Så vad ska man spy på när ilskan bara dyker upp så där? Vad ska man göra när man är helt darrig av adrenalin? Hur sjutton GÖR folk?
Oj, jag vet inte.
Men nu vet jag i alla fall varför vi börjar bli lite ”bloggvänner”…vi är väldigt lika i det du beskriver.
Vi är också lika i det avseendet. Men där tror jag likheterna upphör. Ilska är hjärnans desperation över att inte kunna lösa problemen. Ofta blir jag förbannad över saker i efterhand. Något som någon kastade ur sig och som man inte kunde bemöta just då. En anklagelse eller ett personligt påhopp. När det är försent kommer man alltid på vad man skulle ha sagt. I stället sitter man där med obearbetad ilska.
Ofta är man för snäll. Tror jag sagt det innan men visst hade det varit lättare om man kunde ge någon en ordentlig utskällning med en gång och säga vad man tycker. I stället vänder man ofta allting innåt och mår dåligt själv. De människor som är sanna mot sig själv mår nog bäst i längden tror jag.
Lalanda: Oh så du känner igen dig? Skönt. Sååå…hur gör DU? :) Det är för övrigt härligt att hitta likasinnade över nätet. Roligt att följa varandras bloggar då.
Jerry: Jag tror också man är för snäll. Jag tänder lätt, men blir ännu lättare avledd och så kommer man av sig. För att sedan blossa upp när allt är för sent. Det är nog vanligt. Men ibland passar det sig heller inte att bli asförbannad. Till exmpel bland barn. Så vad gör man? Dunkar huvet i väggen?
En del av mitt porslin är spårlöst borta.
Men nu när jag har barn hemma på heltid vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Jag skriker rätt högt ibland ja…ibland hoppar jag jämfota,
precis som en liten unge.
Jerry har rätt tycker jag,
man är för snäll i vissa situationer. Själv har jag haft alldeles för mycket med myndigheter att göra, på grund av min dotters funktionshinder,
och där har jag varit för snäll. Alla hotar inte socialarbetare till livet eller
tänder eld på sig själva.
Om jag skulle kunna sälja min samlade ilska på en marknad
skulle jag bli rik.
Förutom att skrika, slå sönder billigt porslin och så skriver jag ganska mycket. Motion är bra, och så håller jag på att lära mig att ta ut
min ilska på rätt personer.
Så du slår sönder porslin alltså?
Jag hade häromdagen chansen att få skälla på en i telefon. En som jobbade för det där elbolaget jag berättade om förut. Fick ett brev där det stod välkommen till oss trots att de sa att det blivit annullerat. Men när telefonisten lät så trevlig i telefon hade jag inte hjärta att skälla. Det var ju inte hennes fel. Jag lät bara lite halvsur och det är ju ännu värre. Och så blev jag arg igen efteråt.
Åh, jag skulle blivit skitförbannad.
Jag kanske ska blogga om vår diskmaskin från SIBA som var helt sönderslagen vid leveransen…eller om Glocalnet som har ringt fel om en beställning hela tre gånger och till slut erbjudit mig två gratis hotellnätter.
Det lönar sig att skälla,
även hos de snälla.
:)
Jo man kan skälla konstruktivt. Inte ens det vågar jag. Hmm, jag har nog hittat roten till min inneboende ilska.
Fast…jo. Jag skäller också. Men jag ska skälla mera!
Förut var mitt problem att när jag blev riktigt förbannad så började jag grina som en idiot samtidigt som jag försökte skälla och vara arg.. Gissa hur jobbigt det var?? Och snacka om att ge dubbla budskap!!! Jag vet inte var och när det förändrades men nu kan jag i allafall skälla utan att tårarna rinner.. Det känns som en enorm förbättring! :o) Jag är jättebra på att ta strid via telefon, men inte när jag står öga mot öga med någon. Ser jag t ex en försäljare(som verkligen förtjänar en utskällning!) börja se stressad/ledsen ut då kommer jag av mig och det slutar med att jag tycker synd om den dumma människan istället.. Men i telefon; ja då är jag grym!! :o)
Pia: Just det, sån är jag också. Jag blir så jävla arg att tårarna sprutar och så kan jag inte prata ändå. Men det handlar nog mest om bråk med dom jag tycker om.
Känner definitivt igen mig. Skrika är bra, men kanske inte så att barnen hör, de behöver inte veta hur knäpp jag är (ännu ;-) ) I skolan är det också bäst att ta det lugnt, oftast, men ett utbrott då och då kan göra susen trots allt.
Jag tänker att om man skriker nu när de är små och inte kommer ihåg nåt så är ingen skada skedd ;)
ibland behöver man verkligen utbrotten, men man får vara vuxen nog att vänta tills man kan vråla lite…
Kul att du hittat hit och välkommen åter! Och glöm för faan inte att kommentera!
Skönt att se att det finns fler som tycker att det är svårt att hantera sin ilska kring sina barn, jag har känt mig rätt värdelös ett tag sedan en incident nyligen. Häromveckan testade min sjumånaders son att skrika så högt och gällt han bara kunde, precis bredvid mitt öra, samtidigt som jag stod på knä och försökte fixa tvättmaskinen (vilket var bökigt och frustrerande i sig). Försökte säga till honom lugnt men bestämt ett antal gånger med det funkade inte, han bara fortsatte, och till och med log. När han för kanske fjärde eller femte gången skrek precis bredvid örat på mig igen tappade jag besinningen och eftersom jag aldrig någonsin skulle kunna förlåta mig om jag bar hand på min son, men trots det inte klarade att behärska mig i stunden, så var jag tvungen att hitta något sätt att få ut frustrationen på, så jag skrek själv, ett avgrundsvrål som fick hans pupiller att vidgas. :(
Barnets farmor som stod utanför och hängde tvätt blev rädd själv och fick mig sedan att känna mig som om jag var världens sämsta pappa. Inte ett uns förståelse för min frustration eller förslag om hur man ska göra när man tappar besinningen. Bara fördömande av den metod jag valt. Jag förstår väl själv att det var en dålig metod men utan andra förslag än att bara uthärda och bita ihop får hon f-n underkänt som farmor och som psykologhjälp till mig också. Hur som helst är jag väldigt intresserad av att höra om någon har några ideer om vad man kan göra istället i en sån situation.
Ja men har det hänt en gång så är det väl absolut inga problem. Jag tror verkligen inte barn får men av att man tappar behärskningen ibland. Självklart är det inte bästa pedagogiken, men det fattar ju varenda normal förälder också. Är man en fin och bra förälder alla andra dagar så är det ju ingen fara. Den kanske lär sig att man har ett hett temperament, och det behöver ju inte vara fel det heller.
Men just när man tappat behärskningen får man ju det där dåliga samvetet, och jag tror det beror på att man är övertygad om att alla andra föräldrar aldrig skriker, aldrig tappar behärskningen och aldrig gör fel. Min slutpoäng är alltså att man måste få tillåtelse att göra fel ibland, om man sen gör rätt de andra gångerna.