I perioder är jag arg. Jag har nån slags inneboende ilska i mig, jag tror jag haft den ända sen jag var liten. Eftersom jag inte vet hur det är att leva utan inneboende ilska har jag ju lärt mig att det är sådan jag är. Den får bo där. Den är trots allt behändig att ta fram ibland.
Fast ibland är ilska inte bra. Så länge jag går runt och är småarg är det ju lugnt. Då kan jag ta en promenad och låtsasskälla ut folk jag ogillar. Jag skriver. Det har jag gjort sen jag visste hur en penna fungerade. Det är den där hastigt påkomna ilskan som känns lite farlig. Den som får mig att vilja slå sönder saker. Det kan jag ju inte göra. Och jag kan inte räkna till tio. Den som säger sig kunna trycka undan ilska genom att räkna till tio har aldrig känt häftig påkommen ilska. Jag kan heller inte kasta glas i väggen. För det krävs planering (jag kan inte göra det med bebis i närheten), glas jag inte vill ha förstörda och dessutom krävs det städning efteråt. Av mig. Hela grejen med att kasta glas i väggen är att det ska vara spontant och kännas skönt efteråt.
Ibland skriker jag. Det liksom bara dyker upp och jag förvånar mig själv. Vad kom det där ifrån? Ibland händer det att jag skriker när bebis skriker. Jag skriker i kapp. Det är jag fan inte stolt över, men jag vet inte vad jag annars ska göra. Jag är inte kontrollerad. Jag har ett häftigt temperament. Jag tänder väldigt lätt och går saker inte som jag vill blir jag rabiat. Det är inte lyckat alla gånger. Hur gör människor som är arga? Går de och trycker undan ilskan hela tiden? Mår man inte skitdåligt av det? Jag tror egentligen inte att det är bra att få utlopp för ilska hela tiden. Det kan nog lätt bli en vana. Å andra sidan måste man ju ibland få spy.
Så vad ska man spy på när ilskan bara dyker upp så där? Vad ska man göra när man är helt darrig av adrenalin? Hur sjutton GÖR folk?
kurry
lalanda Sa:
on november 20, 2008 at 5:57 e m
Oj, jag vet inte.
Men nu vet jag i alla fall varför vi börjar bli lite “bloggvänner”…vi är väldigt lika i det du beskriver.
Jerry Sa:
on november 20, 2008 at 8:01 e m
Vi är också lika i det avseendet. Men där tror jag likheterna upphör. Ilska är hjärnans desperation över att inte kunna lösa problemen. Ofta blir jag förbannad över saker i efterhand. Något som någon kastade ur sig och som man inte kunde bemöta just då. En anklagelse eller ett personligt påhopp. När det är försent kommer man alltid på vad man skulle ha sagt. I stället sitter man där med obearbetad ilska.
Ofta är man för snäll. Tror jag sagt det innan men visst hade det varit lättare om man kunde ge någon en ordentlig utskällning med en gång och säga vad man tycker. I stället vänder man ofta allting innåt och mår dåligt själv. De människor som är sanna mot sig själv mår nog bäst i längden tror jag.
kurry Sa:
on november 20, 2008 at 8:29 e m
Lalanda: Oh så du känner igen dig? Skönt. Sååå…hur gör DU? :) Det är för övrigt härligt att hitta likasinnade över nätet. Roligt att följa varandras bloggar då.
Jerry: Jag tror också man är för snäll. Jag tänder lätt, men blir ännu lättare avledd och så kommer man av sig. För att sedan blossa upp när allt är för sent. Det är nog vanligt. Men ibland passar det sig heller inte att bli asförbannad. Till exmpel bland barn. Så vad gör man? Dunkar huvet i väggen?
lalanda Sa:
on november 21, 2008 at 9:17 f m
En del av mitt porslin är spårlöst borta.
Men nu när jag har barn hemma på heltid vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Jag skriker rätt högt ibland ja…ibland hoppar jag jämfota,
precis som en liten unge.
Jerry har rätt tycker jag,
man är för snäll i vissa situationer. Själv har jag haft alldeles för mycket med myndigheter att göra, på grund av min dotters funktionshinder,
och där har jag varit för snäll. Alla hotar inte socialarbetare till livet eller
tänder eld på sig själva.
Om jag skulle kunna sälja min samlade ilska på en marknad
skulle jag bli rik.
Förutom att skrika, slå sönder billigt porslin och så skriver jag ganska mycket. Motion är bra, och så håller jag på att lära mig att ta ut
min ilska på rätt personer.
kurry Sa:
on november 21, 2008 at 11:25 f m
Så du slår sönder porslin alltså?
Jag hade häromdagen chansen att få skälla på en i telefon. En som jobbade för det där elbolaget jag berättade om förut. Fick ett brev där det stod välkommen till oss trots att de sa att det blivit annullerat. Men när telefonisten lät så trevlig i telefon hade jag inte hjärta att skälla. Det var ju inte hennes fel. Jag lät bara lite halvsur och det är ju ännu värre. Och så blev jag arg igen efteråt.
lalanda Sa:
on november 21, 2008 at 12:28 e m
Åh, jag skulle blivit skitförbannad.
Jag kanske ska blogga om vår diskmaskin från SIBA som var helt sönderslagen vid leveransen…eller om Glocalnet som har ringt fel om en beställning hela tre gånger och till slut erbjudit mig två gratis hotellnätter.
Det lönar sig att skälla,
även hos de snälla.
:)
kurry Sa:
on november 21, 2008 at 1:12 e m
Jo man kan skälla konstruktivt. Inte ens det vågar jag. Hmm, jag har nog hittat roten till min inneboende ilska.
Fast…jo. Jag skäller också. Men jag ska skälla mera!
Pia Sa:
on november 22, 2008 at 5:19 e m
Förut var mitt problem att när jag blev riktigt förbannad så började jag grina som en idiot samtidigt som jag försökte skälla och vara arg.. Gissa hur jobbigt det var?? Och snacka om att ge dubbla budskap!!! Jag vet inte var och när det förändrades men nu kan jag i allafall skälla utan att tårarna rinner.. Det känns som en enorm förbättring! :o) Jag är jättebra på att ta strid via telefon, men inte när jag står öga mot öga med någon. Ser jag t ex en försäljare(som verkligen förtjänar en utskällning!) börja se stressad/ledsen ut då kommer jag av mig och det slutar med att jag tycker synd om den dumma människan istället.. Men i telefon; ja då är jag grym!! :o)
kurry Sa:
on november 22, 2008 at 8:09 e m
Pia: Just det, sån är jag också. Jag blir så jävla arg att tårarna sprutar och så kan jag inte prata ändå. Men det handlar nog mest om bråk med dom jag tycker om.