Normen säger att när man uppnått en viss ålder ska man ha barn. Annars är livet meningslöst. Har man inte barn när man uppnått denna ålder ifrågasätter folk om det möjligtvis kan vara så att människan inte kan FÅ barn. De som har levt tio år på universitetet, befordrats ett antal gånger och ständigt söker sig uppåt i karriären går därför och skaffar sig ett knyte. Som de sedan låter bo på förskolan eller med en nanny för att de helt enkelt inte har tid med barnet. Om föräldrar vägrar släppa sin karriärshets kanske de inte skulle skaffat barn över huvud taget? Jag menar, skaffar de barn för att normen säger det eller skaffar de dem för att få känna sig behövda? Hur kan man inte vilja umgås så mycket man kan med sina barn?
Jag menar inte att man inte ska ha chans att göra karriär efter att man fått barn. Jag menar heller inte att en av föräldrarna måste gå ner i tid, eller att ensamstående föräldrar ska få dåligt samvete. Jag menar de föräldrar som promt måste ha barn, fastän de egentligen är mitt uppe i karriären och helt enkelt inte har tid. Vi är fortfarande så pass reaktionära att barn anses vara meningen med livet. Ja för vissa är det det. För mig är det det. För andra kan faktiskt jobbet, resorna, festerna, kompisarna, eller att helt enkelt få knulla runt vara meningen med livet. Och det måste få ha lika stor status som barn. För jag är övertygad om att de flesta innerst inne känner någon slags press på att de måste skaffa ungar. Att de en dag sitter i fåtöljen endast ägande en sjal och känner sig ensam, oälskad och icke-behövd. Är det en rädsla som driver dessa föräldrar? Eller är det någon slags pliktkänsla att bidra till samhället?
Jag orkar inte moralisera om att barnen alltid kommer i första hand. Det är andra så bra på. Och alla vet det egentligen. Skaffar du barn ska du fan ha tid med dem också. Jag skulle bara vilja slå ett slag för barnfriheten. Frivillig barnlöshet. Vill du inte ha barn egentligen är det bland annat ditt ansvar att på sikt förändra samhällets syn på att barn är meningen med livet. Sverige kommer inte gå under för det.
kurry
Jerry Sa:
on november 5, 2008 at 8:37 e m
Livet är ungefär som ett sandslott vid strandkanten. Förr eller senare raseras även det finaste bygge och utplånas som det aldrig hade funnits. Mycket mer är det inte. Trots det finns det folk som bygger sandskulpturer och lägger ner hela sin själ. Vad som är mening eller inte får var och en avgöra.
Tror finessen är att inse att det inte finns någon egentlig mening och att ta dagen som den kommer. Vill man sätta en unge till världen kan man göra det. En dag dör även det barnet och lämnar kanske inte så mycket efter sig. Själv vill jag inte ha barn eftersom jag inte gillar utvecklingen och knappast tror på framtiden. Varför ska jag utsätta någon för lidandet att gå arbetslös, tampas med diverse myndigheter och kanske inte ens få en bostad? Sådant är livet numera för många svenskar.
kurry Sa:
on november 5, 2008 at 11:00 e m
Jag tror man i alla tider sagt att det var bättre förr och att det från och med nu går utför. Det finns en jävla massa som blivit bra också och det är äl om något tecken på att det går att förändra. Jag är ganska pessimistisk av min natur, men äger nog inte din cynism. Isåfall skulle inte jag heller sätta barn till världen ;)
Erikaste Sa:
on november 6, 2008 at 10:47 f m
Jag tror inte folk skaffar barn av press utifrån. Snarare är viljan att ha barn den absolut starkaste driften hos människor -även hos dem som vill göra karriär. Jag tycker också att man ska ha tid för sina barn men det är samhället som behöver förändras, inte föräldrarna. Lägger man det på mamman och pappan blir det mamman som i de allra flesta fall drar det kortaste strået för DÄR kommer pressen in. En bra mamma ska inte göra karriär. Jag säger inte att det är en rättighet att skaffa barn, det är ett privilegium, men samhället tjänar trots allt på att vi skaffar barn och då borde även samhället underlätta barnskaffandet i största möjliga mån.
Jerry Sa:
on november 6, 2008 at 11:45 f m
Jag tror inte det går utför. Snarare att allt är som det har varit. Min teori om framtiden är att den kommer att likna någon slags högteknologisk medeltid. Tekniken utvecklas men inte människan. En grupp kommer att omge sig med lyx och ha tillgång till moderna bekvämligheter medan den andra gruppen lever som det var för hundra år sedan. De kommer inte att ha tillgång till sjukvård och får tigga mat i gathörnet.
kurry Sa:
on november 6, 2008 at 1:42 e m
Erikaste: Men det går inte att leva som när man inte hade barn. Man kan inte jobba utöver en heltid när man väl skaffat sig barn. Varken mamman eller pappan. Jag tror också att de flesta som skaffar barn vill, men att många egentligen lever inom den struktur som råder, nämligen den att så småningom vilja stadga sig och föda ut en unge. Sen vet jag att mamman drar det kortaste strået när det kommer till barn, men det var inte riktigt det inlägget handlade om. Dessutom kommer inte de som inte vill ha barn att överrepresentera de som vill ha barn, så samhället kommer inte kollapsa för det.
Jerry: Du menar att klassamhället kommer göra stor comeback?
Erika Sa:
on november 6, 2008 at 2:18 e m
Jag håller med den andra Erika om att samhället bör anpassa sig efter människorna och inte tvärtom. Det borde funka att ha en karriär och skaffa barn. Jag tror att många väntar för länge med att skaffa barn för att göra karriär och sedan inser de att det är för sent… Och tyvärr är det ju kvinnorna som inte kan få barn i all oändlighet, till skillnad från männen. Kanske är det därför ingen gör något åt hetssamhället…?
kurry Sa:
on november 6, 2008 at 2:38 e m
På vilket sätt ska samhället anpassa sig efter föräldrarnas jobbval? Det gör ju samhället redan genom att barnen får gå på dagis. Jag tror ni missförstår mig. Självklart ska samhället vara det som styr och självklart ska kvinnorna ha exakt samma möjlighet till karriär som mannen. Självklart ska man fortfarande få göra karriär. Självklart. Men det är inte det jag pratar om. Det är de människorna som faktiskt väljer att prioritera jobbet före barnen. De som ständigt klagar på hur jäkla jobbigt det är med barn eller som sätter in barnen på dagis när de är lediga, för att få egentid. Visst är det samhället det är fel på och inte människorna, men man kan inte heller skylla allt på det. Man måste ha klart för sig att barn faktiskt tar stor tid. Det ska fäderna också ha klart för sig och det vet jag att ni vet att jag tycker. Men jag är fortfarande övertygad om att vi alltför mycket styrs av en särskild norm som säger att de som inte skaffar barn faktiskt egentligen VILL.
Jerry Sa:
on november 6, 2008 at 7:23 e m
“Jerry: Du menar att klassamhället kommer göra stor comeback?”
Klassamhället har redan gjort comeback. Vi lever i efterdyningarna av kriget. Alla drabbades av det på något sätt. Somliga direkt medan andra klarade sig undan med att ransonera maten. Människor förenades i lidandet. Ledde till att vi fick ett välfärdssamhälle och mänskliga rättigheter.
Men efter hand som åren gick föll kriget i glömska och egoismen växte. Välfärden började luckras upp redan på 70-talet. En process som pågår än idag. På 50-talet när välfärdssamhället var som starkast trodde ingen att hemlöshet kunde existera i Sverige. I dag ser man folk som letar mat i soptunnor. Att ha någonstans att bo och ett arbete har blivit ett privilegium.
A Sa:
on november 7, 2008 at 2:51 e m
Jag kan tänka mig att många kvinnor skulle låta bli att skaffa barn om vi inte hade den där tickande klockan inom oss. Många skaffar nog i “sista minuten panik.”
kurry Sa:
on november 7, 2008 at 3:03 e m
Ja den där tickande klockan är kanske en stor bov i dramat.
lalanda Sa:
on november 7, 2008 at 9:09 e m
Det vore skönt att kunna göra karriär Trots att man har skaffat barn.
Alltså att man inte behövde känna den där förbaskade tidspressen,
jag känner den (fast jag inte vill) nu när jag är 35, föräldraledig och inte har ett jobb att gå tillbaks till sen.
Det är inte alla som gör allt i “rätt” ordning,
och precis som du säger
barn tar en massa tid.
Men vi lever ju jättelänge också!
Vår generation kommer nog bli i snitt hundra år.
Varför kan knappt någon tänka sig att påbörja en karriär när man just passerat, exempelvis 40?
Jag förstår att man vill vila från tunga yrken och så, men ska man verkligen bara vara pensionär i 35 år? Där borde det ske en förändring
tycker jag.
kurry Sa:
on november 9, 2008 at 12:41 e m
Jag till exempel gör ju inte saker i rätt ordning. Jag tror också det är en stor del att kvinnor känner en stress för att de först måste göra karriär och sen skaffa barn och medan de gör karriären går åren…
Jag undrar också varför folk tror att livet är slut när man passerat 40. Som om att man då ska dra på sig de där mjukisbyxorna och gömma sig. Jag tror det håller på att ske en förändring, fast det kanske dröjer ett tag innan man ser det ordentligt. Men jag tror FORTFARANDE det handlar om en speciell barn-norm…
Ozjeppe Sa:
on november 15, 2008 at 4:36 e m
Hej, första besöket här från mig… bra inlägg- tidningen City hade en behövlig artikelserie om detta ämne, som nån kanske läste? För mig är min självvalda barfrihet det viktigaste och självklaraste beslut jag tagit i livet. Och det handlar främst om frihet från livslångt ansvar, och sen en drös med andra saker som kommer före på prioritetsskalan att ägna mig åt. Sedan tycker jag att det är ett sånt uppenbart faktum att folkmängden på planeten definitivt inte behöver öka, både ur miljöaspekt och försörjningsresurs-perspektiv.. så att kalla det ett globalt ansvarstagande är nog inte helt förmätet…
Den biologiska driften att fortplanta sig kommer nog först som anledning att bli förälder, men jag håller med om att det ÄR en norm som majoriteten förväntar sig göra, och att det bidrar till påtvingade/olyckliga föräldraskap & barndomar. Jag sprider gladeligen och ofta insikten om det fullt tänkbara alternativet att aldrig skaffa barn! Livet har så mycket annat att erbjuda.
Monika Sa:
on november 16, 2008 at 1:50 e m
Frivillig barnlöshet är ett val. Ett val som tyvärr inte respekteras, förrän andra får veta exakt varför någon har valt detta. Men det räcker inte med att andra får veta varför, de skall kunna acceptera skälet innan de själva kan få ro. De måste få en förklaring och framför allt kunna acceptera den. För vem väljer BORT barn frivilligt. Men det handlar inte om att välja bort. Det handlar om att välja att inte FÅ barn. Stor skillnad. Man kan ju inte välja bort något man inte har.
Jag anser inte att någon människa skall behöva förklara sitt livsval för andra, för att de skall förstå något de inte behöver förstå. Man behöver lika lite förstå varför någon väljer att inte få barn, som man behöver förstå varför någon väljer att få barn.
Visst är det en norm att alla skall ha barn, eftersom det ses som något avvikande och det ses som något avvikande och onormalt att inte må dåligt av att inte ha egna barn. Det är absolut ett brott mot normen att inte göra det. Och dom som väljer att inte få barn, måste ha en jävla bra förklaring.
kurry Sa:
on november 16, 2008 at 4:25 e m
Ozjeppe och Monika: Bra kommentarer! Ni förstår vad jag menar.
Angående frivillig barnlöshet « Kurrylin Sa:
on november 16, 2008 at 4:38 e m
[...] 16, 2008 vid 4:38 pm (Uncategorized) Under mitt inlägg om frivillig barnlöshet fick jag två kommentarer som jag publicerar här, för att de visar andra perspektiv och [...]
Ozjeppe Sa:
on november 18, 2008 at 3:12 e m
Tack igen för den halva egna bloggposten, Kurry!
Monika: du har så rätt i att det nästan krävs ett smärre skottsäkert försvarstal för att man inte vill ha barn. Men, idag har jag däremot inget emot det, för att jag är så obehindrat 100%-igt säker och lycklig i mitt beslut. Och om jag kan sätta in någon som tvivlar det minsta, i insikten att det faktiskt går att avstå – av SÅ många orsaker – och att man har rätt att inte behöva skämmas eller skuldbeläggas över beslutet, så är jag bara glad. Att vara i minoritet är inte lätt om man är osäker över sina anledningar. Men jag står ju däremot inte och flinande läxar upp redan blivna och kämpande föräldrar… de gör ju något jag aldrig skulle greja!
Jag tror ändå att i vårt västliga välfärdssamhälle så kan ifrågasättandet av självförverkligandet genom föräldraskap, göras starkare än aldrig förr. Vi dör ju inte ut som art och utbudet av självförverkligande-möjligheter är enormt. Eller är det valmöjligheten som är alltför överväldigande och förvirrande, och föräldraskapet som är så pass tryggt i sin biologiska “basic-het” och identitet som är livslång?
Som du nämner, jag kommer aldrig riktigt förstå de som väljer att ägna en så stor del av sitt liv till föräldraskap, när man har ett val… och lika lite kommer nog de förstå mig som tacksamt inte väljer det. Men det är ju den ömsesidiga respekten och accepterandet som är nog så viktig.
Nog babblat nu, ha det bra tills vidare!
kurry Sa:
on november 18, 2008 at 4:12 e m
Precis. Man behöver inte förstå egentligen, men man ska acceptera. Det är ju det som är hela grejen. Tack igen för en bra och viktig kommentar!
Monika Sa:
on november 19, 2008 at 8:56 e m
Ozjeppe
Om man inte vill ha egna barn så skall det också respekteras. Det här är ett val som man måste få ha kontroll över själv. Det är ju ens eget liv det handlar om. Ingen annan har med det att göra. Men många anser att de har det.
För mig har det inte handlat om att inte vilja. Jag har aldrig hört någon klocka ticka, helt enkelt.
Det värsta är väl bara att folk tror att de vet vem man är. Jag har ofta blivit dömd på förhand och ibland ännu värre i efterhand, när de fått veta att det aldrig varit en livsnödvändighet för mig. De tror jag saknar allt … empati, moderskänslor, förståelse mm. och meningen med livet.
Det är bra att fler och fler börjar ta upp det här ämnet. Och att det är ni som har barn som gör det. För, om jag gör det, så avvisas jag oftast bara med att jag inget begriper. Jag har t.o.m. fått höra att jag aldrig kan ha älskat.
elin Sa:
on november 22, 2008 at 12:11 f m
Vad roligt att någon tar upp barnnormen och frivillig frånvaro av barn, som dessutom har barn själv. Jag som inte vill ha barn och är öppen med det, dvs PLANERAR inte för en framtid med barn öht (däremot är jag inte dogmatisk, jag kanske ändrar mig, är 25 år nu) tycker annars att man väldigt ofta får höra från – framförallt de som har barn – att man inte har “fattat”. Att de är den största gåvan, att de är det viktigaste i livet, att det är en sådan glädje osv osv. Det är klart att det är det för den som har skaffat barn eller vill skaffa barn, men jag är såå trött på att vi som inte vill ha barn ska skuldbeläggas för det. Vi är inte själviska människor. Tvärtom tänker vi efter fem gånger om och analyserar varför och om vi vill skaffa barn.
kurry Sa:
on november 22, 2008 at 12:31 e m
Och roligt att ni som väljer barnlöshet kommenterar! Det är översitteri,
och dumförklarande att sitta och säga att den som inte vill ha barn inte fattat nånting. Det är som om man försöker bevisa nåt för sig själv. Man får väl ändå utgå från att varje vuxen individ vet hur de vill leva sitt liv.
Kriget mot barnen « Kurrylin Sa:
on februari 17, 2009 at 7:32 e m
[...] har skrivit om frivillig barnlöshet förut. Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma och våga prata om det som många anser vara [...]