Boktips tack

Jag tror jag kommit ur min bokdvala. Nu måste jag läsa. Tror jag i alla fall. Jag behöver uppdateras. Och jag måste ha tips. Deckare var min favoritgenre förr i tiden, men nu vill jag ha något annat. Jag vill ha:

1. Något som kan förändra ens livsuppfattning, jag har hört att vissa böcker gör det. Kom inte med Alkemisten för den har jag läst.

2. Romaner.

3. En bok som är något av det bästa du läst.

4. Böcker som jag MÅSTE ha i min hylla/alternativt böcker som jag bara behöver låna.

Om du vill skänka eller sälja böcker till mig får du gärna höra av dig om det.

Help me.

Imorgon…

…blir jag 24 år och Kajsa tio månader. Tänkte bara säga det som en liten reminder ifall ni går in här imorgon.

Behöver vi en ny feminism eller måste vi bara ta den tillbaka?

Jag känner mig mer tveksam än vanligt. Om feminism. Inte att jag tvekar angående att vara feminist, utan om den feminism som finns idag. Efter att ha läst Katrine Kielos bok kände jag på något sätt dålig smak i munnen. Sunkighet. Repeat. Gammaldags. Jag har aldrig etiketterat mig som något annat än feminist. Jag är inte hundra procent radikalfeminist och jag är inte liberalfeminist. Det finns tusen andra epitet också som jag inte till fullo satt mig in i för att kunna etikettera mig heller. Däremot anser jag mig själv vara nyanserad. Jag har deltagit i debatter om horor, jag har fattat att det är ett komplext ämne och jag tillhör inte dem som anser att prostitution implicit kan jämställas med våldtäkt. Däremot är jag hundra procent emot det. Inget gott kommer ur att häva sexköpslagen och utan att gå närmare in på det kommer jag alltid vara av den uppfattningen.

Men jag fattar att feminismen står på tomgång. Man når inte ut på samma sätt längre. Antagonister fylls på och radikalfeminister framför allt beskylls för det mesta. Å andra sidan anser jag att för att bryta detta borde man gå ut stenhårt för att möta massan och förklara varför feminism är något bra och varför den ska finnas. Samhället ser inte ut som det gjort förut och kanske behöver man uppdatera sig, förnya sig, våga pröva något nytt. Mymlan kallar sig inte feminist exempelvis och även om jag anser att hennes åsikter är ganska feministiska när hon sätter den sidan till och även om jag tycker att feminism borde ha högre i tak än vad det har och att alla människor som på något sätt brinner, eller i alla fall glöder för jämställdhet borde kalla sig feminister bara därför, så förstår jag vad hon menar. Hon har skrivit någonstans (jag minns inte var, men visst är det väl så?) att kallar man sig feminist och försöker påtala sin åsikter hör folk det genom ett filter, ett feministfilter och på så sätt går det man säger inte alltid fram. Varför är det så? Är det bara för att ordet är negativt laddat i de flesta fall? Googla på ordet och vad som kommer upp är framför allt sidor skrivna av antifeminister. Är det upp till feministerna att ta av sig akademikerglasögonen och ta ideologin från media? Bang har tagit ett litet steg och även om de fortfarande är en vänstertidning så tycker jag det är bra. Alla kan inte läsa Bang, jag hade svårt för den till en början och jag irriterade mig på akademikerspråket som utesluter så många grupper. Jag hoppas de har en bra balans och inte lutar mot en sell-out.

Jag ska läsa F-ordet, en bok av Petra Östergren som samlat ett antal skribenter att ge nya vinklingar. Jag gissar att boken är ganska liberal och jag är ingen sådan. Petra Östergren är för att häva sexköpslagen och är själv mycket kritisk mot radikalfeminismen. Men jag kanske kan se något nytt? Kanske hitta ett aldrig så litet konsensus någonstans? Inte för att vi behöver det. Feminism är inte en enda stor rörelse och behöver inte heller vara det. Men någonstans måste vi kunna ta ett steg tillbaka och bara betrakta. Våga vara självkritiska. Våga kritisera. Är det inte så man utvecklas?

Jag vill bli lite omskakad. Och när jag blivit det kan jag kanske skapa mig en ny ståndpunkt. Kanske gör jag det inte. Jag vill bara ha den möjligheten.

Våldtäkt och romantik

Jag läser Katrine Kielos essäbok Våldtäkt och romantik. Efter de höga förväntningarna om något nydanande, kanske en aha-upplevelse var min besvikelse efter ett par kapitel ett faktum. Kielos vill göra våldtäkt verklig, säger hon. Vi måste prata om vad våldtäkt är och vad det gör med kvinnor idag. Hon ville göra en bok som riktar sig till den stora massan. Och jo tack, på varje sida är nyckelorden struktur, hierarki och makt. Och jag köper allt det där. Jag köper att våldtäkt handlar om systemet, den makt män har både sexuellt och i övriga sammanhang. Jag köper att allt handlar om politik. Boken har många poänger och ibland sitter jag och tänker ”Word!”.  Fast jag vet ju allt det där. Kielos kommer inte med någonting nytt. Inte alls. Det här är vad som diskuterats ända sen feminister satte våldtäkt på den politiska agendan.

 Kielos säger sig vilja göra våldtäkt verklig och blandar in en fiktiv berättelse om våldtäkt. En fiktiv berättelse i jag-form som fått många att tro att hon blivit våldtagen. Det har hon inte och det är där det blir så fel. Kielos har en bild av hur en våldtagen kvinna reagerar, hur hon tänker, vad hennes rädsla handlar om och hur hon efteråt betraktar sig som ett offer. Den bilden de flesta av oss har i huvudet. Vi som inte blivit våldtagna kan ändå sätta oss in i den förnedringen det innebär. Men det finns de som blivit våldtagna som aldrig sett sig som ”våldtäktsbara” eller som känt att de måste skapa sig ett nytt jag efter våldtäkten. Hur väl stämmer egentligen den bilden Kielos målar upp och varför ska just den sätta agendan?

Kielos pratar om att den våldtagna måste skapa sig ett nytt jag efter våldtäkten. Våldtäktsmannen gör henne till ett medel som på så sätt orsakar en social död. En våldtäkt är att orsaka en död. Så kränkande är den. Problemet är att detta får flickor lära sig i tidig ålder. Rädsla för våldtäkt blir en självuppfyllande profetia. Blir du våldtagen blir du kränkt, du blir dödad, du blir en kropp. Våldtäktsmannen gör dig till allt detta.

Jag har inte riktigt förstått budskapet och på något sätt har jag svårt att bilda mig en egen ståndpunkt. Jag skulle kunna skriva en roman om våldtäkt. Jag skulle kunna skriva i detalj hur jag skulle känna mig, hur jag skulle må och så vidare. Och det skulle jag bygga på vad jag själv fått lära mig om hur våldtagna kvinnor ska känna.  Få saker är så accepterade som kvinnors rädsla, skriver Katrine Kielos. Men hela boken bygger på en teori som utgår ifrån att kvinnor inte kan vara annat än rädda. Den handlar om att kvinnor måste vara rädda för att på något sätt kunna påvisa vad det hela handlar om. Och det är där jag blir tveksam. Hur mycket jag än tror på att det hela handlar om politik och patriarkat och struktur så kan jag inte låta bli att irritera mig på att om boken är menad att nå ut till så många som möljigt så kan man inte bara föra diskussioner som mest utgår ifrån radikalfeminismen. Det blir för enkelspårigt på något vis. Jag har inga problem med subjektivitet, men om syftet är att verklgen prata om våldtäkt måste man kunna bjuda in fler teorier och skriva om det rent objektivt. Dessutom måste man kunna tänka outside the box. Det är det som är mitt största problem med boken.

Dagens klyscha

”Min dröm är att få simma med delfiner.”  Därefter följer antingen ”Jag har alltid känt någon slags samhörighet med havet/delfiner.” Alternativt ”Jag tror att jag var en delfin i mitt förra liv.”

Används frekvent av dokusåpadeltagare (oftast kvinnliga) och troligtvis för att de vill låta äventyrliga/vänliga/romantiska. Samma personer älskar Eros Ramazotti och deras älsklingsbok är Gömda. Min gissning är att de på castingen får ett manus.

Att skämta om kvinnor

Jag läste en artikel i Newsmill angående Nour El Refais. Elin pekar på något viktigt. Kvinnan drivs inte med på samma sätt som mannen. När den gör det handlar det ofta om ett manligt perspektiv och om stereotyper. Det finns dessutom en rädsla att driva med kvinnor. Rädsla för att låta sexistisk exempelvis. Det är något jag funderar på ofta. För problemet är att när det kommer till att driva med kvinnor tenderar det till att alltid bli mer eller mindre sexistiskt.

”I kvinnorollen ligger heller ingen vinst i att skämta, utifrån de perfektionskrav som tidigt ställs på oss. Medan det generellt finns ett betydligt större utrymme för killar att göra bort sig och fåna sig, förväntas tjejer vara de duktiga. När vi hela tiden måste slåss för att bli tagna på allvar och ta plats, kan vi inte schabbla bort det utrymmet genom att ha roligt. På så vis finns aldrig någon grogrund för tjejer att utveckla eller uppmuntras i sin humor på.
Här har den nutida feministiska diskursen också ett finger med i spelet. Det har blivit väldigt viktigt att uppvisa de lyckade, smarta kvinnorna. De med seriositet och ambitioner som armbågar sig fram i styrelserummen och tar sig själva på allvar. Genom media och kultur speglas också en bild av den lyckade kvinnan som är såväl framgångsrik och snygg.”

I amerikanska töntkomedier som speglar mäns sexualitet, exempelvis 40 year old virgin och liknande, blir vi matade med stereotyper. Mannen är oftast töntig, rolig och driver med sig själv. Kvinnan har alltid en biroll (har hon en huvudroll heter det romantisk komedi) där hon är smart, snygg och lyckad. Sen finns alltid den lite för snygga tjejen med stora bröst och liten hjärna (lite av en hora enligt vissa svenska översättningar). Kvinnor som i någon grad av självrespekt och kunskap om genus suckar mest djupt åt dessa filmer. Grejen är att de skulle kunna vara bra. Den manliga rollen drivs med. Han som alltid är den trygga killen, den smarta, han med idèerna, blir något av en looser. Kvinnans roll blir den lyckade, hon som tar vara på sig själv. Hon som har en karriär.

Tyvärr lyckas inte dessa komedier med detta eftersom kvinnan i filmerna för det första alltid är jävligt snygg, aldrig är rolig eller får visa upp någon slags sexualitet. Det är förpassade till de romantiska komedierna och där på ett mycket rent vis. Det vill säga, det diskuteras aldrig i filmer det tjejer egentligen pratar om när det kommer till sex. Detaljer. Kvinnliga perspektiv.

Men komedier jag pratar om här får alltid stor genomslagskraft. Jag har hört vissa män klaga på att de alltid utmålas som korkade i vissa filmer. Korkade, visst. Men de har även alltid en huvudroll, de är roliga, det är dem folk går på bio för att se. Kanske för att de vet att det bara är en roll som drivs med, och kanske även för att män på något sätt känner en slags samhörighet. Män som inte varit populära i skolan exempelvis. Kvinnor har att jämföra sig med en anonym sexualitet, alltid i skuggan av mannen och dessutom superkorkad och snygg. Eller jättelyckad och snygg. Och dessutom får hon alltid den där korkade, roliga och ofta oattraktiva killen. Där finns ingenting att ta ifrån. En stereotyp att skämta om måste inneha någon slags samhörighet med kvinnan. Inte hur kvinnan förväntas vara i samhället.

När Fröken Arg blir arg blir hon riktigt arg

I perioder är jag arg. Jag har nån slags inneboende ilska i mig, jag tror jag haft den ända sen jag var liten. Eftersom jag inte vet hur det är att leva utan inneboende ilska har jag ju lärt mig att det är sådan jag är. Den får bo där. Den är trots allt behändig att ta fram ibland.

Fast ibland är ilska inte bra. Så länge jag går runt och är småarg är det ju lugnt. Då kan jag ta en promenad och låtsasskälla ut folk jag ogillar. Jag skriver. Det har jag gjort sen jag visste hur en penna fungerade. Det är den där hastigt påkomna ilskan som känns lite farlig. Den som får mig att vilja slå sönder saker. Det kan jag ju inte göra. Och jag kan inte räkna till tio. Den som säger sig kunna trycka undan ilska genom att räkna till tio har aldrig känt häftig påkommen ilska. Jag kan heller inte kasta glas i väggen. För det krävs planering (jag kan inte göra det med bebis i närheten), glas jag inte vill ha förstörda och dessutom krävs det städning efteråt. Av mig. Hela grejen med att kasta glas i väggen är att det ska vara spontant och kännas skönt efteråt.

Ibland skriker jag. Det liksom bara dyker upp och jag förvånar mig själv. Vad kom det där ifrån? Ibland händer det att jag skriker när bebis skriker. Jag skriker i kapp. Det är jag fan inte stolt över, men jag vet inte vad jag annars ska göra. Jag är inte kontrollerad. Jag har ett häftigt temperament. Jag tänder väldigt lätt och går saker inte som jag vill blir jag rabiat. Det är inte lyckat alla gånger. Hur gör människor som är arga? Går de och trycker undan ilskan hela tiden? Mår man inte skitdåligt av det? Jag tror egentligen inte att det är bra att få utlopp för ilska hela tiden. Det kan nog lätt bli en vana. Å andra sidan måste man ju ibland få spy.

Så vad ska man spy på när ilskan bara dyker upp så där? Vad ska man göra när man är helt darrig av adrenalin? Hur sjutton GÖR folk?

Män är roligare än kvinnor och andra idiotiska uttalanden

Nour El Refai skriver på Newsmill om avsaknaden av kvinnor i Humorsverige. Det är läsvärt, så läs det. Det jag reagerar mest på är kommentarerna. Det är häpnadsväckande. Inte bara för att de som tycker Nour är fånig är män, att de kör med de mest pinsamma flosklerna om  att kvinnor inte är roliga, män är. Utan för att deras totala brist på förståelse och läskunnighet.

För det första skriver någon om att kvinnor faktiskt har större utrymme i modevärlden. Vad det har med något att göra, skulle jag gärna veta. Flera andra skriver att Nour minsann inte var ett dugg rolig i melodifestivalen. Vilket tydligt visar att man inte har en aning om vad Nour medverkat i efter det. Man har dömt ut henne efter ett framträdande. Man tycker att man fått vatten på sin kvarn. Nour är inte rolig. Läs: Kvinnor är inte roliga.

Andra tycker att det såklart är feministiskt dravel. ”Om jag inte tycker kvinnor är roliga, varför måste jag skratta för?” ”Allt detta tjat om patriarkat” ”Det finns visst kvinnliga stå uppkomiker” ”Jaja, det är alltid oss män det är fel på”

Nour jobbar på SVT. Hon om någon borde veta hur det är. Varför klappar man henne på huvudet och påstår att hon överdriver? Varför detta ständiga dumförklarande? Jag tror att de flesta kvinnor skulle skriva under på att människor överlag skrattar mer åt män än åt kvinnor. Hur många kvinnor har varit med om klassikern, dvs dragit ett skämt som ingen skrattar åt, för att sekunden senare höra liknande skämt av en man och alla skrattar? Hur många kvinnor har fnissat åt mäns skämt, fast det egentligen inte tycker de är ett dugg roliga? Hur kan man bara påstå utan någon som helst grund att män är roligare än kvinnor? Hur då? Varför då? Det säger ganska mycket att de som i kommentarerna som håller med Nour är kvinnor, medan de som inte gör det är män. Hur kan det fortfarande vara så provocerande att tala om könsmaktordning?

Skämt av män är normgivande. Skämt av kvinnor, med kvinnlig synvinkel är något nytt. Något som inte skrattats åt i alla år. Per automatik blir typiskt kvinnligt inte roligt, ingen igenkänningsfaktor. Det blir bara…kvinnligt. Babben Larson är en hyllad stå uppkomker. Hon har vunnit priser. I många år har hon varit populär. Hur kommer det sig att inte nya kvinnliga stå uppkomiker tagit hennes plats? Min gissning är att Babben inte är typiskt kvinnlig. Hon skämtar på manligt vis. Igenkänning. Därför får hon vara kvar.

Män får många chanser. På en kvinnlig komiker går det hundra manliga. Män får kalla tjejer för horor på scen och fortfarande ha kvar sin status. En kvinna får inte visa brösten för då sextrakasserar hon. En manlig stå uppkomiker representerar det roliga. En kvinna som inte är rolig representerar ALLA kvinnliga stå uppkomiker.

Personligen ogillar jag humor som anspelar på sex bara för att det anspelar på sex. Mest för att det är så billigt.  Så länge det inte finns en allvarlig underton, eller något man med skämten vill säga skrattar inte jag. Män skämtar om kukar och sex och alla asgarvar. Inklusive kvinnor. En kvinnlig kommentator skrev något intressant. ”När en kvinna däremot ska dra ett grovt sexskämt är det inte roligt längre för 1) kan hon verkligen säga så utan att vara en slampa och på kuppen göra sig sexuellt tillgänglig och 2) shit, tänk om hon menar allvar?” När en kvinna ger sig in på andras territorium uppstår förvirring. När en kvinna gör det på ett smart sätt uppstår ännu mer förvirring och man hamnar i facket feministisk propaganda. Med en fingerknäppning är man reducerad till något att klappa på huvudet. Det man försökt säga är för länge sen överröstat av kränkta män. Ge fan i vårt territorium.

P.S Jag har undvikit ordet struktur i inlägget, mest för att ordet provocerar. Jag hoppas ni fattar att det är nyckelordet som genomsyrar hela debatten. Strukturer.

Kvällens avsnitt av Färjan

Man med halvsimmig blick står i baren. Han beklagar sig över att han är singel. Han är 39 år, egen företagare och har aldrig testat något starkare än alkohol. Ett riktigt kap med andra ord. Han undrar varför i hela friden han inte har nån tjej.

Han berättar att han såklart vill få ett utbyte när han raggar på tjejer. Han vill få respons. Vidare berättar han att han alltid brukar gå på de yngsta och snyggaste tjejerna i baren.

Dagen efter beklagar han sig över att den blondin han jobbade på efter fler bjuddrinkar berättade att hon egentligen var mer intresserad av hans kompis. Men vilka enorma bröst hon hade. De största han sett!

 Jag tycker att mannen ger sig själv ett ganska bra svar på varför han inte har nån tjej.

Angående frivillig barnlöshet

Under mitt inlägg om frivillig barnlöshet fick jag två kommentarer som jag publicerar här, för att de visar andra perspektiv och förklarar på ett bättre sätt det jag menar. Jag är inte säker på att det gick fram. Att poängen var att föräldraskap är normgivande och att det är så svårt att se utanför det.

Ozjeppe har själv valt att vara barnfri.

”För mig är min självvalda barfrihet det viktigaste och självklaraste beslut jag tagit i livet. Och det handlar främst om frihet från livslångt ansvar, och sen en drös med andra saker som kommer före på prioritetsskalan att ägna mig åt. Sedan tycker jag att det är ett sånt uppenbart faktum att folkmängden på planeten definitivt inte behöver öka, både ur miljöaspekt och försörjningsresurs-perspektiv.. så att kalla det ett globalt ansvarstagande är nog inte helt förmätet…

Den biologiska driften att fortplanta sig kommer nog först som anledning att bli förälder, men jag håller med om att det ÄR en norm som majoriteten förväntar sig göra, och att det bidrar till påtvingade/olyckliga föräldraskap & barndomar. Jag sprider gladeligen och ofta insikten om det fullt tänkbara alternativet att aldrig skaffa barn! Livet har så mycket annat att erbjuda.”

Monica pekar på en viktig sak. Nämligen att den som väljer barnfrihet faktiskt inte väljer BORT barn, utan väljer att inte få barn. Det är en stor skillnad.

”Frivillig barnlöshet är ett val. Ett val som tyvärr inte respekteras, förrän andra får veta exakt varför någon har valt detta. Men det räcker inte med att andra får veta varför, de skall kunna acceptera skälet innan de själva kan få ro. De måste få en förklaring och framför allt kunna acceptera den. För vem väljer BORT barn frivilligt. Men det handlar inte om att välja bort. Det handlar om att välja att inte FÅ barn. Stor skillnad. Man kan ju inte välja bort något man inte har.

Jag anser inte att någon människa skall behöva förklara sitt livsval för andra, för att de skall förstå något de inte behöver förstå. Man behöver lika lite förstå varför någon väljer att inte få barn, som man behöver förstå varför någon väljer att få barn.

Visst är det en norm att alla skall ha barn, eftersom det ses som något avvikande och det ses som något avvikande och onormalt att inte må dåligt av att inte ha egna barn. Det är absolut ett brott mot normen att inte göra det. Och dom som väljer att inte få barn, måste ha en jävla bra förklaring.”

Dagens sökord

”Söta flickor som älskar sperma i munnen.”

Vilken besvikelse att komma till min blogg.

Och med dessa ord välkomnar jag alla nya besökare som kommer strömma till.

Om pick up-metoden

Jag hamnar ibland framför den egentligen sanslöst dåliga dokumentärserien Färjan på kanal 5. Där får vi följa några anställda på finlandsfärjan Cinderella som slåss med fulla människor, tillfångatar blottare och lagar mat åt hungriga pensionärer.

Kvällens avsnitt avhandlade bland annat workshop i raggning, vad jag tror är såkallad Pick up-metod baserad på boken Spelet skriven av Neil Strauss. Där skulle några killar lära sig hur man lättast raggar upp en tjej med diverse öppningsrepliker. Allt enligt reglerna man agerar, kvinna är passiv. Vid första anblick kan det ses som patetiskt, sexistiskt och fullkomligt omodernt. Vid andra anblick har tyvärr inte min bild av denna metod ändrats något, mer än att man tycker synd om killarna som lite tafatt försöker vara lite roliga inför totalt oförstående tjejer.

Den här kursen är bara lite moderniserad. Förr bjöd man flickan på en drink och frågade om hon ofta brukade gå hit. Nu frågar man om tjejen gillar tacos eller vem hon tror får ligga mest – trummisen eller basisten. Det tydligt manshauvinistiska har lite slarvigt klätts om till den tokroliga spjuvern. Manshauvinism är det likafullt om än mer eller mindre omedveten hos killarna. Mannen är hela tiden den som agerar. Det är vad hela kursen bygger på.

När man pratar om spelet som pågår män och kvinnor emellan får man ofta höra att män egentligen ogillar kvinnor som inte tar egna initiativ, eller som inte vågar ragga själva, eller som väntar på att få bli uppvaktade. De vill ha kvinnor som agerar. En metod som Pick up som enbart går ut på att män ska bli bättre på att få kvinnor på krogen motsäger dessa åsikter, för uppenbarligen finns ett sug både hos män och kvinnor att mannen ska vara den som tar initiativ. Den sägs vara en bra början för den blyge killen att närma sig en kvinna. Fin tanke kanske. Eller totalt reaktionär, beroende hur man ser på saken. Det borde finnas sug efter raggningskurser för kvinnor också som i århundraden varit de som snällt fått vänta på en man som vill rädda henne. Och speciellt om det nu är så att män egentligen inte vill vara de som alltid tar initiativet.

Hmm. Jag tror jag ska skriva en bok.

Om Calle och muslimerna

Islamofobin är ganska stor i Sverige och ofta sätter vi oss på våra höga hästar och förkunnar att islam är en bakåtsträvande relgion som sysslar med kvinnoförtryck och uråldriga och bakåtsträvande seder. Dessutom sätter vi ofta likhetstecken mellan muslim och fundamentalist.

Jag tror inte på religioner, men jag tror på att föra debatter. Just nu pågår en debatt om Carl Hamilton gjorde rätt som vägrade hälsa på de muslimska programledarna på annat sätt än det typiskt västerländska – att skaka hand. I debatterna dyker ofta upp argument som att ta seden dit man kommer. Vilket jag finner löjeväckande. Inte minst med tanke på att programmet heter Halal-tv och programlederna är muslimer. Borde inte Carl Hamilton tagit seden dit han kom? Det han gjorde var att sätta sig på en sådan berömd hög häst och uttala sig om religionen islam. Dessutom sa han det berömda ”Ni kommer hit och…”  varpå den ena programledaren upplyste honom om att hon var född i Sverige.

Ett annat argument är att deras sätt att hälsa på en man (genom att föra handen mot bröstet) är kvinnoförnedrande i och med att man gör mannen till en högre stående varelse än kvinnan. Det argumentet kan jag ta, men att försvara Hamiltos utspel är mycket märkligt i mina ögon eftersom det på intet sätt var nyanserat. Sverige är ett politiskt korrekt land annars. Ett möjligheternas land. Men uppenbarligen till en viss gräns, för muslimer kommer alltid ses som ett hot på ett eller annat sätt. Sverige är mångkulturellt och tolerant, men svenska, kristna eller ateistiska spelregler ska alltid ha ett bredare åsiktsforum och sätta agendan . Andra generationens invandrare kommer alltid vara invandrare och muslimer kommer alltid vara fundamentalister. Mycket kryper upp till ytan.

För att återgå till progammet handlar den viktiga frågan om vem som ska anpassa sig. Carl hamilton som blir inbjuden till programmet, eller programledarna som bör ta efter svenska seder och bruk? Ska troende bli respekterade för sin tro eller ska Hamilton bli respekterad för att han vägrar ställa upp på deras tro?

Man pratar även om att programmet på intet sätt inbjuder till debatt eftersom programledarnas åsikter får stå oemotsagda. Men handlar det inte lite om att just minoritetsgrupper och deras liv på ett sätt bör kvoteras in i samhället? Vad är man egentligen rädd för?

Jag försvarar inte religionen på något sätt och jag tycker alla har rätt till sin åsikt. Jag har heller inga problem med att Carl Hamilton visar sin ståndpunkt. Han kunde dock ha gjort det på ett mindre klantigt sätt. Åsiktsfrihet gäller även muslimer. Och kom inte och säg att de vägrar anpassa sig till svenska traditioner. De flesta försöker faktiskt bara öka förståelsen. Kanske dags att hoppa på det tåget?

Det här…

…gör mig grymt irriterad. Ska man vara krönikör bör man för det första lägga ner lite tanke bakom krönikorna man skriver. Det här känns som ett halvhjärtat blogginlägg och det är dessutom ett så in i helvete korkat uttalande. Ok om man inte är för kvotering men kan man inte skaffa sig bättre argument för det ska man inte skriva i en rikstäckande tidning. Aftonbladet är en tvivelaktig blaska, men den når ju lik förbannat ut. Vart tog skrivlusten vägen? Vart tog nyanserna vägen? Och vad har tuttar med nånting att göra?

Jag vill ha tillbaka den gamla Fotbollsfrun. Hon som var lite genomtänkt.

Det här är bättre.

Frivillig barnlöshet?

Normen säger att när man uppnått en viss ålder ska man ha barn. Annars är livet meningslöst. Har man inte barn när man uppnått denna ålder ifrågasätter folk om det möjligtvis kan vara så att människan inte kan FÅ barn.  De som har levt tio år på universitetet, befordrats ett antal gånger och ständigt söker sig uppåt i karriären går därför och skaffar sig ett knyte. Som de sedan låter bo på förskolan eller med en nanny för att de helt enkelt inte har tid med barnet. Om föräldrar vägrar släppa sin karriärshets kanske de inte skulle skaffat barn över huvud taget? Jag menar, skaffar de barn för att normen säger det eller skaffar de dem för att få känna sig behövda? Hur kan man inte vilja umgås så mycket man kan med sina barn?

Jag menar inte att man inte ska ha chans att göra karriär efter att man fått barn. Jag menar heller inte att en av föräldrarna måste gå ner i tid, eller att ensamstående föräldrar ska få dåligt samvete. Jag menar de föräldrar som promt måste ha barn, fastän de egentligen är mitt uppe i karriären och helt enkelt inte har tid.  Vi är fortfarande så pass reaktionära att barn anses vara meningen med livet. Ja för vissa är det det. För mig är det det. För andra kan faktiskt jobbet, resorna, festerna, kompisarna, eller att helt enkelt få knulla runt vara meningen med livet. Och det måste få ha lika stor status som barn. För jag är övertygad om att de flesta innerst inne känner någon slags press på att de måste skaffa ungar. Att de en dag sitter i fåtöljen endast ägande en sjal och känner sig ensam, oälskad och icke-behövd. Är det en rädsla som driver dessa föräldrar? Eller är det någon slags pliktkänsla att bidra till samhället?

Jag orkar inte moralisera om att barnen alltid kommer i första hand. Det är andra så bra på. Och alla vet det egentligen. Skaffar du barn ska du fan ha tid med dem också. Jag skulle bara vilja slå ett slag för barnfriheten. Frivillig barnlöshet. Vill du inte ha barn egentligen är det bland annat ditt ansvar att på sikt förändra samhällets syn på att barn är meningen med livet. Sverige kommer inte gå under för det.

Spotify for Kurry

Mymlan har delat ut Spotifyinvites och jag fick en. Känns som en bra början till min nya helt lagliga bana. Så att säga.

Som tack tänkte jag att Mymlan ska få tio låtar tillägnade henne, för att jag helt gratis ett tag får lyssna på hur mycket musik jag vill. Fast det är lite svårt. Jag vet att hon är något av en Kraftwerk-kvinna, medan jag är en mer…inte Kraftwerk-kvinna. Vår musiksmak skiljer sig ganska markant tror jag och att bjuda på mina bästa godbitar vore som troligtvis att totalsåga hela Mymlan och det vill jag ju inte. Det får bli något av ett mellanting och jag hoppas det gillas eftersom låtarna är valda med omsorg. Troligtvis är många av dem redan hörda av Mymlan. 

Tack för din invite och håll till godo!