Lars

Idol är ett speciellt koncept. I juryn sitter personer med anmärkningsvärda CV:n. Vilket de gärna hävdar själva också (Madonna är en sååå trevlig person privat). De tar sig rätten att bedöma hur man ska se ut. Man får cred om man är söt och snygg. Sticker man ut hör man inte hemma i idol. Fast man kan gärna göras narr av. Den som vinner Idol blir en marionettdocka som det egentligen aldrig går riktigt bra för. Det vet alla. Alla vet också att skulle Håkan Hellström söka till Idol skulle han såklart inte komma med för han kan inte sjunga rent. Han är inte en Idolmarionett. Det vet också alla som nån gång sett Idol.

Förutom Lars. Han hade tydligen inte fattat att Idol inte tar hänsyn till om man är en fantastisk låtskrivare, om man är lite speciell eller om man egentligen inte alls vill styla om sig för att passa in i en mall. Han sökte till Idol men hävdar bestämt att han inte vill vinna. I de senaste två numren har han spexat. Laila i juryn blev förbannad. Han gör narr av Idol. Folk hyllar. Jag är mest förbryllad. För mig är det ingen nyhet att Idol endast är en kommersiell maskin. Det handlar om ett varumärke. En popstjärna som sjunger trallvänliga låtar. Inget annat. Tråkigt för Lars att han trodde så gott om Idol. Hur sjutton trodde han att han skulle kunna vara sin egen genom hela programmet? Finns det någon som faktiskt tror att deltagarna har något att säga till om? Visst det är roligt det han gör, att han vågar sticka ut, men det känns som att kasta pärlor för svin.

Han är duktig som fan. Förtjänar att få sina låtar upptäckta. Men att gå via Idol är en konstig sak om man så starkt motsätter sig att bli reglerad, bestämd över eller omstylad. Idol är smutsigt och jag förstår inte varför jag tittar. Men jag vet i varje fall vad allting handlar om egentligen och det är Money, Money, Money. Inget annat.

Myspace Lars. Fortsätt med Myspace. Det är så man lanserar sig själv. Jag hoppas det kommer gå bra för dig och din musikkarriär. Idol kommer fortsätta som det är och de riktiga artisterna bojkottar det. På riktigt. Det vill säga, genom att inte söka.

Apropå förra inlägget

Så här står det på konsumentverkets hemsida om marknadsföringslagen:

”Vilseledande reklam
En säljare får i reklamen inte använda påståenden som är vilseledande, exempelvis när det handlar om varans kvalitet eller pris. Säljaren får inte heller utelämna väsentlig information så att marknadsföringen blir vilseledande. Om informationen är oklar, obegriplig eller tvetydig jämställs det med att information utelämnats. ”

Jag skulle vilja säga att min säljare gjort sig skyldig på samtliga punkter.

Lurad

Jag är så fruktansvärt enfaldig, dum och bortgjord. Jag berättade för ett tag sen om när jag träffade på en säljare som ville ge mig information om deras elbolag. Jag skrev på ett papper (så jävla dumt) vilken försäljaren försäkrade var ett papper om att få hem information i brevlådan. Jag skulle i lugn och ro få prata igenom det här med min kille och om jag ville byta elbolag skulle jag kontakta kundtjänst.

Manipulerbar som jag uppenbarligen är tyckte jag förstås det var lite konstigt att jag skulle behöva skriva på personnummer och underskrift bara för att få hem information, men det slog jag snabbt bort. Han hade ju uttryckligen sagt till mig att jag absolut inte band mig vid något. Tanten som stod bredvid frågade den andra försäljaren samma sak.

Idag googlade jag på bolagets namn och fick upp ett konsumentforum där en kille skrivit att han blivit grundlurad. Han berättade vad försäljaren sagt, exakt samma sak som min försäljare sagt till mig. Men att han ett par veckor senare fått ett brev hem om att de bytt elbolag. Grundlurad. Precis som jag. Jag blev galen. Jag vet att vårt nuvarande elbolag, ett lokalt, är bra och att vi bundit oss till det ett par år framöver. Plus att det är Herr Kurry som står på det, för att byta sådär krävs väl ändå hans underskrift? Personen på forumet sa att när han ringt kundtjänst hade de sagt att han fick skylla sig själv som skrivit på och att det hade krävts ganska mycket diskussioner innan han fick det annullerat.

Adrenalinet gjorde mig helt darrig när jag ringde kundtjänst. I telefonkön planerade jag ett argt tal. Det här är inte vad jag skrivit på! Jag frågade försäljaren uttryckligen om jag förband mig med något! Hört talas om Konsumentverket din jävla idiot? Annullera NU!

När jag väl kom fram sa hon i telefon att på papperet står att det är ett elavtal. Öh nej det gör det inte, sa jag. Fast det gör det. Det står Jag vill byta elbolag. Det borde varit en tydlig hint. Så jävla dumt. Fast det verkar fantastiskt oseriöst, eftersom papperet varken innehåller användarvillkor eller annan information. Sen sa jag att jag litade på försäljarens ord och att man kan tolka papper som man vill, det är inte alltid lätt att läsa mellan raderna, speciellt om försäljaren försäkrar något annat. Jag berättade om forumet jag läst och att jag råkat ut för exakt samma sak som killen. Då sa tanten att de haft problem med dessa försäljare och att de sagt att de absolut måste vara tydliga med att det är ett avtal. Sen frågade hon efter min adress och sa att hon skulle annullera allt. Det hade inte hunnit komma in till granskning ändå.

Inget gapande, inget svärande, vi höll god ton och jag undrar om jag blir lurad igen. Tänk om det inte alls annulleras? Jag frågade om allt var lugnt nu och hon försäkrade det. Kanske borde jag frågat om det här spelades in?

Det är inget nytt att försäljare gärna vill att saker ska låta bättre än vad de är. Jag trodde att jag var ganska bra på att avgöra sådant, efter alla telefonförsäljare och ettriga försäljare på stan. Uppenbarligen inte. Shit vad jag har lärt mig en läxa. Försäljare har fan inga skrupler. En väsentlig fråga att ställa är nu varför i hela friden jag skrev på eftersom jag vet att vi är nöjda med nuvarande elbolag? Den frågan kan jag inte svara på. En annan fråga är om försäljare verkligen får säga vad som helst? Falsk marknadsföring och vilseledande information ger ju knappast bra reklam till företaget. Men det borde ju varit företaget som utformat försäljarens köpsnack från början?

Just nu känner jag mig verkligen som en mycket mycket blåst (på två olika sätt) brud. Jag blir nog inte nästa Janne Josefsson.

Ett inlägg i prestationsångestens tecken

Dottern fyller nio månader idag. Jag läser lite på nätet om bebisars utveckling och att hon gör det hon ska. Jodå. Hon kryper för fullt och undersöker allt, nyfiken på allt och vill känna på allt. Hon reser sig upp på knäna och tittar över bordskanter. Hon börjar lära sig att härmas. Jag och Herr Kurry tävlar om vilket ord hon ska säga först; mamma eller pappa.

När det kommer till leksaker står det att det är viktigt för föräldrarna att uppmuntra lek som lär. Nu ska barn tydligen tycka om askar som passar i varann. Vid åtta månader skulle hon tycka om bollar och saker som rullade. Jag kan säga så här. Kajsas favorit sedan hon var sju månader har varit en träslev. Vi köpte en träbil till Kajsa för ett tag sen eftersom det skulle vara så kul med saker som rullade. Kajsa är grymt ointresserad. (Här kan biologister som griper efter halmstrån inflika Ja men jag säger ju att flickor inte är inresserade av bilar). Ställer man fram en hög med leksaker tar hon alltid den simplaste saken. Det vill säga ett snöre, en träslev eller en tvättlapp som sitter på en leksak. Kom igen nu Kajsa! säger jag. Prestera! Lek med bollen! Följ din utveckling så jag slipper skämmas!

Fast å andra sidan gillar hon böcker så jag gissar på att flickan blir boksmart. Och hon gillar min mobil så hon är säkert teknisk också.

Dagens tips och netikett enligt Kurry

Det heter inte Dem ska gå till dem. Inte heller dem ska gå till de. Det heter De ska gå till dem. Kan man inte reglerna för de och dem går det bra att skriva dom.

Det heter inte Desto roligare desto bättre. Det heter Ju roligare desto bättre.

Kan man inte argumentera bör man inte använda sig av fjortishärskartekniker genom att skratta (hahaha) och låtsas vara oberörd. Man argumenterar sakligt, alternativt lämnar diskussionen.

I en blogg bör man inte använda sig av chattuttryck exempelvis LoL eller <3 av den simpla anledningen att det är skittöntigt.

Man modererar inte bort kommentarer som varken är oanonyma, använder sig av påhopp, är förnedrande, bara för att man inte tål att någon tycker olika. Det är ohyfsat att dissa någon som lagt ner tid på att kommentera och försöka diskutera.

Ha inte musik på din sida. Om jag avskyr Takida vill inte jag tvångslyssna på dem. Har jag egen musik på datorn störs den.

Slutligen, den viktigaste punkten: särskriv inte! Är du dålig på att stava är en sak, om än ganska irriterande, det finns stavningsprogram att använda sig av. Att särskriva är ett grovt brott mot svenska skrivspråket och bör därför följas av konsekvenser.

Fy för att blanda ihop könen

I affären såg jag att man kan stödja Rosa bandet genom att köpa Wileda golvmopp och skurhink. Gissa färgen? Rosa. Jag antar att de som kom på iden tänkte Vad är typiskt kvinnligt? Att få bröstcancer och städa såklart. 

Jag antar att man på Claes Ohlsson kan köpa en blå verktygslåda och stödja blå bandet? Ni vet, typiskt manligt. Undrar om några män känner sig diskriminerade för att det inte finns blå skurhinkar. Det finns ju rosa verktygslådor för kvinnor som vill känna sig lite kvinnliga när de spikar. Klart männen måste få känna sig lite manliga när de städar.

Och eftersom kvinnor varken kan köra bil, fickparkera, är tekniska eller har lust att bli smutsiga finns såklart tjejbilen. Jag tycker man ska lansera en killtvättmaskin eftersom killar trots sin tekniska förmåga inte förstår sig på typiska tvättmaskiner. Allt för att inte känna sig diskriminerad.

Hey I made it. I´m the worlds greatest.

Jag satt i skolbänken hela dan igår, första gången sen gymnasiet. Gjorde högskoleprovet. Det var jag och en massa teenagers i mjukisbyxor och jag var grymt nervös. Första delprovet var matte och efter första uppgiften satt jag med händerna i huvudet. Jag fattar ingenting.  Det skrevs flitigt runt mig, folk vände blad efter blad och jag fortsatte med händerna i huvudet. Jag fattar verkligen ingenting. Nästa delprov var engelska och här hade vi bara 35 minuter på oss. Jag tycker inte om engelska. Hade provet handlat om grammatik eller stavning hade jag säkert plockat hem samtliga poäng, men nu handlar det om att lösa uppgifter från en lång text. Jag var stressad och det gick inte bra alls.

Allra bäst gick ordförståelsedelen och det hade jag räknat med. Men den jobbigaste känslan måste vara när man efteråt kommer på att man skrivit fel på en uppgift. Statistik och tabelldelen gjordes två gånger och det var den sista omgången som gällde fick vi reda på efteråt. Då när man var som mest slutkörd och varken Red Bull, två bananer eller hamburgare lyckades få igång min uttröttade hjärna. Jag var ganska besviken. Av stönanden från andra i klassrummet att döma verkade jag dela den känslan med samtliga.

Facit låg ute på studera.nu och jag tvekade ett par timmar innan jag vågade se efter. Jag blev positivt överraskad för jag lyckades över förväntan på matten där jag trodde att jag inte skulle lyckas få mer än ett eller två poäng. Tyvärr tror jag inte att mitt resultat kommer ta mig någonstans och jag kan hålla med den här artikeln om att det är ganska godtyckligt allting och kanske gynnar vissa grupper mer än andra. Det ska bli spännande att se om de utvecklar ett nytt slags prov.

Trots allt är jag lite stolt över mig själv. Nästa gång kommer gå bättre. Tills dess ska jag plugga engelska. Heja mig.

Män, unite! (men ge fan i att skylla allt på feminismen)

Som förälder får man ganska mycket skit hem i brevlådan. Massor med reklam från diverse företag, med små häften om barnmat och blöjor och leksaker. Allt är adresserat till mig. Mamman. Allt handlar om mig. Jag får tips på hur jag ska gå ner i vikt efter födseln, hur viktigt det är att sova och så vidare. Igår läste jag ett tips om att man kan lämna över barnet till pappan så att du får en stund för dig själv. Vilket supertips. Tack så mycket. På nästa sida finns en speciell pappahörna, de är alltid ett alternativ när det kommer till barn. Speciella sidor för papporna.

Pappor borde känna sig extremt diskriminerade på detta plan. Miljoner små nätverk finns för mammor. Allt görs för mammor och deras barn. Jag säger till Herr Kurry att det är förjävligt, varför gör ni ingenting? Varför gör inte män någonting? Varför händer ingenting? Varför kämpar ni inte? Varför tar ni inte vid där feministerna en gång startade? Öh, jag vet inte svarar han och det är det som är problemet.

När Pär Ström kom med sin bok Mansförtryck och kvinnovälde fick han enorm respons. Män som dunkade honom i ryggen och sa Bra gjort! Män som så länge känt sig förtryckta av de där jävla feministerna. Män som kände sig så diskriminerade. Pär Ström talade klarspråk minsann. Jag undrar varför någon man inte tidigare uttalat sig. Jag trodde i mitt stilla sinne att de flesta män faktiskt höll med om att kvinnor fortfarande i de flesta fall drar det kortaste strået och att de stod på feministers sida. Den klick antifeminister var bara sura gubbar födda på fyrtiotalet. Men så var det uppenbarligen inte. Pär Ström skyller det mesta på feminismen. Han klagar inte på att män faktiskt inte verkar ha brytt sig under de närmaste hundra åren, men när kvinnor började komma upp på maktpostitioner verkade det bli jobbigt att maka på sig. Då kan man kalla det för diskriminering. Sura män hakade på och lånade offerstämpeln som de annars djupt föraktar.

Men det finns en annan sida av myntet. I mitt inlägg om blå bandet fick jag en kommentar från Jack.

”Sedan tror jag många underskattar hur svårt det är skapa uppmärskamhet kring problem som drabbar män och killar.Vi vet sedan länge att långt fler killar än tjejer tar livet av sig,var tredje kille går inte ut gymnasiet, killar har sämre betyg, män är överrepresentarede bland utegliggare, arbetslösa, och svårt deprimerade. När det gäller unga killar finns inte alls samma möjligheter tills stöd (som unga tjejer har), 95 procent av alla so jobbar på ungdomsmottagning är kvinnor, och 90 procent av besökarna är tjejer, och deras verksamhet är främst inriktad på tjejer. Inget av detta är nytt, det är common knowledge och något som folk känner till i allmänhet men det görs ändå inget, och det uppmärskammas knappast alls heller. För det finns inget intresse kring det helt enkelt.”

Och det är något även jag funderar på ofta. Det finns miljoner saker man gör för tjejer och kvinnor. Vilket självklart är en bra grej. Men i exemplet skolan så vet jag att det finns en mentalitet som säger att killar per automatik tar för sig. Att killar överlag mår bättre än tjejer. Och så är det inte. Självmordsstatistiken är som Jack säger högre bland killar och många av dem söker aldrig hjälp för det finne en allmän syn om inte att det är något för dem. Det anses vara tjejers territorium. Skolmassakrer är ett visserligen extremt men ändock ett exempel på killar som är mobbade, utsatta och kanske socialt ”missanpassade”. Killar agerar med våld. Jag tycker det är enormt fel att mottagningar ska finnas där speciellt för tjejer. De ökar klyftorna könen emellan och det späder på fördomarna om att killar mår bättre än tjejer.

Därför anser jag att manliga nätverk är enormt viktiga. Och då menar jag knappast nätverk som antifeminister, utan män som verkar för mäns rättigheter, som till exempel papparollen. Det går inte att skylla på att ingen lyssnar. I århundraden har ingen heller lyssnat på kvinnorna. Men med tiden fick vi våra rättigheter och även om det är en bit kvar, så vet jag att det handlat om att kämpa. Och det är inte förrän nu män upptäckt att de drar det kortaste strået på en hel del områden. Men det är fel när man skyller detta på feminismen. För det har alltid varit så att män ansetts vara de som kan agera, de som ansetts vara familjeförsörjaren, inte kunna prata känslor och alltid varit den andre föräldern. Det har inte varit feministerna som spätt på dessa fördomar. Men de har inte hakat på feministerna som från början varit ledarna inom ifrågasättandet könsrollerna, som tagit upp delad föräldraförsäkring och som myntat uttrycket det privata är politiskt.

Jag föraktar djupt personer som Pär Ström. Personer som inte ens är insatta som tar sig rätten att fördöma. Det är förlegat och omodernt. Gubbigt. Däremot välkomnar jag gärna böcker som Pittstim. En bok som jag inte tror skyller ifrån sig eller är ute efter att starta könskrig, utan en som faktiskt vill gå halva vägen och öppna samtal. Man får vara kritisk mot feminismen, men man måste kunna ha belägg för det också. Man måste kunna påvisa andra förslag och nya samtal. Någonstans måste man ju börja eller hur?

Min poäng med inlägget är att man måste kunna skilja på saker och ting. Man måste kunna prata om kvinnovåld utan att blanda in mansvåld, för det är två helt skilda samhällsproblem och jag har aldrig förstått varför just den biten är så provocerande för många. Men man måste få prata om allt utan att bli nedtystad. En man måste få säga att han inte känner igen sig i sin könsroll. En man måste få ifrågasätta kvinnor utan att bli kallad mansgris. Men jag vet att många av de män som gapar om att de är diskriminerade faktiskt inte gör något mer konstruktivt än att gapa. De männen får inte min respekt. Gör man inget så får man inget.

Om ”Den välkände artisten”

Den välkända artisten dömdes till dagsböter för hustrumisshandel. Jag undrar varför inte denna person blir uthängd på samma sätt som Tito Beltran? Alla vet väl vid det här laget vem den kände artisten är? Är han månne inte lika omtyckt som Tito var. Eller är det möjligen så att han ÄR omtyckt?

Det sysslas ju överlag ganska mycket med offentlig uthängning nu för tiden. Folk dömer utifrån vad den tredje statsmakten (media) säger. Alla minns väl stureplansprofilerna där affischer med deras namn och ansikten hängdes upp i tunnelbanorna. Jag får erkänna att jag hoppade på karusellen för är det något som engagerar mig så är det våldtäkter och den allmänna synen på vad som är våldtäkt och inte. (alla är emot våldtäkt, men att knulla en sovande kvinna handlar ju bara om lite dåligt omdöme). Tito Beltran orkade jag inte riktigt engagera mig i på samma sätt, för det blev ett kändisjippo. Om jag nu ska vara subjektiv så tror jag inte ett ögonblick på att den mannen är oskyldig, men det ska vi inte tala om mer nu. Vi ska tala om det jag skrev i början. Varför blir denna man inte bespottad på samma sätt, det är ju dessutom fullkomligt klart att han misshandlat sin fru. Har det att göra med att hon hävdar hans oskuld? Att man vacklar? Att man inte riktigt vill tro på att han gjort det. Eller handlar det om att folk blivit lite mer förnuftiga? Lite mer det där har inte jag med att göra? Eller är folk bara mätta efter Tito-historien?

Rättens ordförande och en av nämndemännen var skiljaktiga och ville även döma artisten för misshandeln i lägenheten. De tycker att bevisningen är tillräcklig och noterar att det är konstigt att kvinnan först vid rättegången redogjorde för hur skadan i huvudet hade uppkommit.

”Vid den bedömningen går det inte heller att bortse från att NN (kvinnans namn) enträget har skuldbelagt sig själv på ett sätt som framstår som verklighetsfrämmande men som är typiskt för många kvinnor som blivit utsatta för våld av närstående män”

Jag blir illa till mods när jag läser sånt här. Det är läskigt och ett klockrent exempel på hur många kvinnor som stannar hos sina misshandlande män.  Hur många destruktiva förhållanden det finns där ute som ibland slutar med döden för någon av dem. Men han döms för misshandel och får dagsböter?! Döms man för misshandel är väl ändå fängelse det enda rimliga? Fängelse och vård kanske. Rätten verkar ju vara rörande överens om att det inte är något tvivel om att det är misshandel. Det kommer väl knappast ens svida i hans plånbok, så hur tänker de egentligen?

Jag undrar hur många mer svin det finns där ute som dagligen bejublas för sina framgångar. Hur många som kommer undan och hur många som håller dem om ryggen.

Den här historien är nästan helt bortglömd. Så när Papa Dee (hoppsan där sa jag det) betalat kan han återgå till sin vinpimplande, ångestdrabbade och självdestruktiva tjej och fortsätta älska henne så otroligt mycket.

Jag har materialen men inte verktygen

Det finns en sak jag har kämpat med hela mitt liv. Något som jag faktiskt inte fattar vad jag fått det ifrån. Och det är kämpandet mot övertygelsen om att jag inte klarar av något. Jag kan koderna till hur man skaffar sig ett bättre självförtroende, jag kan klyschorna. Men för att kunna ändra mig räcker det inte att knappa in några koder, det handlar om att programmera om hela sig själv. För det krävs högre kompetens. Kompetens som inte jag har.

Mitt problem är att jag hakar upp mig på alla misstag jag gör. Jag lär mig inte av misslyckanden och misstag. Jag blir inte starkare. Jag blir svagare. För jag tror att jag har ett falskt självförtroende. Det växer när jag får beröm av andra, när jag får positiv bekräftelse av andra. Det är då jag tror att jag är bäst i världen. Men det sjunker desto snabbare när jag blir kritiserad. Någon med ett äkta självförtroende vågar skaka av sig kritik och kanske bli starkare av den. Jag klarar av kritik, det vet jag att jag gör. Jag har vissa principer och på en del punkter har jag starka åsikter. Men jag blir tyngd allt för lätt.

Jag vet om mina brister. Jag tillhör ju ändå Generation Y. Åttiotalisterna. Generationen som vill vara något. Bli något. Barn av ta för sig-mentaliteten. Något jag aldrig riktigt lyckats med. Jag har aldrig trott på mig själv. Jag skulle vilja säga att jag vet vad jag kan. Men jag vet inte det, för rädslan att misslyckas är så stor och eftersom jag inte har förmågan att bli starkare av mina misslyckanden, vågar jag det heller inte.

Det är därför jag hela tiden kämpar. Kämpar för att hela tiden gå med rak rygg. En rygg som alltid varit kutig. Kämpar för att visa upp en sådan stark integritet och att visa på ett självförtroende tjejerna på träningen visar upp. Försöker uppfylla drömmar jag har. Fortfarande livrädd för misslyckanden, eftersom jag inte fixar dem. Jag har ju fortfarande inte kompetensen att programmera om mig själv. Jag jobbar runt det istället och jag är inte helt säker på om det är rätt väg att gå.

Konsten att ignorera

Efter samtal om finanskriser och turistattraktioner i Stockholm (jag kunde inte för mitt liv peka ut var Vasamuseet ligger på kartan) med en pratglad norrman, fortsatte jag mitt spatserande genom Västermalmsgallerian. Blev stoppad av en tjej som på engelska förklarade att hon ville peela mina händer och jag kunde inte värja mig. När hon frågade om jag studerade och jag på engelska skulle försöka förklara att jag är mammaledig (jag översatte mammaledig till mother free. Jag besitter verkligen fantastiska språkkunskaper) tittade hon på mig och sa wow. Hon trodde att när man fött barn ska man vara plufsig eller nåt, men jag hade en sån vacker kropp! Jag kan inte säga att jag tycker det är ok att höra sånt. Självklart var det ett säljtrick och meningen är att jag ska bli smickrad, men det är sliskigt att få höra sådant. Som om både gravida kvinnor och postgravida kvinnor blir en slags symbol för något. En rättighet att uttalas om? Så när mina händer var färdigpeelade och hon i handfatet visade det smutiga vattnet, att så häääär smutsiga var dina händer innan och jag kände mig som en uteliggare, förklarade jag att jag inte fått min lön än och kunde således inte köpa hennes extremt dyra peelingprodukter.

Gick vidare. Förbi nästa säljdjävul som körde ett smart trick. Hej vill du ha en enegisparlampa helt gratis? Ja tack sa jag och skulle rycka den ur handen på honom. Men han hade ett hårt tag kring lampan och bad mig följa med till deras bås. Jag var fast. Nu skulle jag byta elbolag. Jag skrev på ett papper och lovade att kika igenom. (Not) Han gastade att han tyckte jag var så söt och att det var därför han haffat mig. Yeah right, jag var den enda som gick förbi där precis då. Jag skulle bli smickrad och vilja skriva på ett elavtal bara därför. Hur dumma tror säljare att tjejer är? Vidare noterade han att jag var skytt. Oj, jag är skorpion, det är fina tecken. Det var nog det absolut lamaste tricket hittills.

Jag gick vidare. Inte lika munter i sinnet. En kille tvärstannade och stirrade på mig. Vilken söt tjej! hörde jag honom säga och jag undrade vad det var med folk? Hade jag missat någon Säg en komplimang till en okänd person-dag?

Under en timmes gratis massage lite senare sammanfattade jag dagen men att jag är en hot mama med smutsiga händer som varken kan säga nej, göra mig förstådd på engelska, peka ut enklaste saker på kartan eller låtsas som att det regnar. En lärorik dag.

Diskussioner

Jag brukar bli illa till mods av dålig stämning. Jag märker av direkt när diskussioner börjar spårar ur, när den tidigare så tillbakalutade stämingen övergår till något annat. Det är inte sällan man ser det i exempelvis debattprogram, där debatt inte längre blir en debatt utan simpel pajkastning. När jag hamnar i sådana situationer retirerar jag för jag vill inte hamna i en situation jag sedan inte kan släppa, och som ger mig magont. Det har hänt mig en gång för några år sen efter allt för mycket dricka, och efter det har jag blivit feg.

För vad är det egentligen som är så farligt med lite dålig stämning? Är det något inneboende vi människor har, att fasaden är viktig, att allt ska vara tjo och tjim och att beröra allvarliga ämnen hör någon annanstans? (Vart då isåfall?) Jag har alltid varit diskussionslysten. På lektionerna i skolan brukade jag delta aktivt och jag kände mig alltid levande på något sätt. Jag tror inte att jag är lättprovocerad, men det finns andra som är lättprovocerade och det finns de som faktiskt inte kan ta en diskussion och så handlar det till slut om att till alla pris försöka omvända någon man tycker är korkad som inte vill bli omvänd. Ändå är jag rädd för den där stämningen som kan lura sig in när som helst. Kanske handlar det om vetskapen om att det är svårare att försöka reparera någonting, än att orsaka någonting. Been there, done that.

Killar, det finns ett blått band!

Ingen har väl missat det rosa bandet som stöder forskningen kring bröstcancer. Jag har inget sånt band, jag stödjer ingen forskning trots att jag känner och kände en handfull kvinnor som drabbats. Jag får lite allergiska utslag av denna kommersialisering av rosa bandet.

Däremot blir jag smått galen på de som jämför cancer med cancer. Typ män som blir arga för att inte prostatacancer uppmärksammas lika mycket. Det roliga är att många av dem som gnäller faktiskt inte ens vet att det finns ett blått band för just prostatcancer. Så mycket för den kämparandan.

Det rosa och blå bandet har gjorts till en jämställdhetsfråga och det är tråkigt för det man ska veta är att sjukdomar som drabbar kvinnor inte fått lika mycket forskningsanslag. Och det farliga med denna kommersialisering är att det blir just ett jippo där män tillåts vara arga för att det inte startas galor för dem. Det blir lättköpa argument som att all cancer är hemsk cancer och det kan ju ingen säga emot. Men rosa bandet kan ses som ett statement. Dags att uppmärksamma kvinnors sjukdomar. Dags att uppmärksamma denna diskriminering och det som från början alltid kallats kvinnosjukdomar. De alternativa sjukdomarna. Det har inte slagit över. Det har inte blivit så att män förringas för att det forskas mer på kvinnosjukdomar. Absolut inte.

Man behöver inte stödja rosa bandet. Man behöver inte göra det till en fråga om jämställdhet. Man kan stödja cancerförbundet om man vill. Som man skulle jag nog bli glad om jag slapp rosa bandet-jippot. Typ köp ett läppglans och stöd rosa bandet. Hur äkta känns det? Och det smakar illa i min mun när jag läser om allt detta motstånd till rosa bandet. Det är en fantastisk sak att kvinnor får gå och göra mammografi. Det är absurt att det ska ses som något orättvist att det samlas in pengar till stöd för bröstcancerforskning. Sker denna forskning på någon slags bekostnad av männen? Ja om inte ett blått band funnits, hade den det. Men nu gör det ju det så vad i hela friden handlar detta gnäll om?

Filip och Fredrik och avsaknaden av moraltanter

När Linda Rosing hittar på nya projekt springer moraltanterna ifatt henne och hatar. Inte sällan med argumentet ”Stackars dina barn!” Rosing är inte direkt min idol, men jag hyser stark lojalitet bland mina medsystrar. Kom att tänka på Filip och Fredrik. Jag var ett ganska stort fan av dem ett tag. De är smarta, provokativa och underhållande. Jag tror säkert att de är ganska hatade, men Linda Rosings moraltanter skriker inte lika högt när Filip och Fredrik sysslar med offentlig förnedring. Och har inte Fredrik Wikingsson ett barn?

Deras program Boston Tea Party där de samlat ett gäng vetenskapsmän (bara EN kvinna är med i panelen såklart) blev snabbt min favorit, för de sitter i varsina fåtöljer och ställer frågor man själv funderat på. Serien ska dra igång nu igen och i trailern ska de göra ett experiment, det vill säga de vara fulla på jobbet. Börjar det inte kännas lite igår, börjar de inte bli lite för gamla för detta?  Duon gör vad de vill och de tillåts göra vad som helst (trots att den ena har ett litet barn) och blir ständigt appåderade. Kanske även ursäktade.

Det ska erkännas att vad jag känner är bitter avundsjuka. Å Linda Rosins vägnar. Och alla andra kvinnor som buas när de hittar på något nytt. Kvinnor som inte får gå sina egna vägar. Jag kan inte låta bli att fundera på om Filip och Fredrik nått samma framgångar om de varit kvinnor. Det tror inte jag och kom inte dragandes med det sunkiga argumentet att kvinnor kan om de bara vill. Speciellt inte om du innan moraliserat över Linda Rosing.

Han heter Kajsa

Nästan varje gång jag möter nytt folk som inte vet vem Kajsa är kommer frågor som ”Vad heter han?” ”Hur gammal är han?” Och jag får rätta. Anledningen är att Kajsa nästan aldrig bär rosa. Jag har aboslut inga problem med färgen, men så länge den stängs in på flickavdelningar tillsammans med kattungar, blommor, spetsar och ”Baby Girl” för jag en tyst liten protest. Kajsa har högst fyra plagg som är rosa och när hon bär dem är det inga som tvivlar på hennes kön. Men så länge hon har grått, brunt och grönt och blått tas det för givet att hon är en pojke. Jag har inga problem om folk frågar om det är en pojke eller flicka. Det är så det ska vara tycker jag. Men när jag svarar på frågan om vad han heter med ett ”Hon heter Kajsa” skäms några lite och säger något i stil med ”Oj förlåt. Det är så tråkigt att man är så insnöad på färger”. Jo tack.

Jag upptäckte nyss att KappAhl kör med en kollektion unisexkläder för barn upp till åtta år. De har inga speciella avdelningar för pojke och flicka, allt blandas lite hur som helst. Jag blir glad när jag upptäcker sånt, för även om kläder och färger bara är en liten del, är det trots allt ett förbannat tydligt exempel på hur vi ända från födseln skiljer könen åt. Och det är lite av en hjärtefråga hos mig. Det är ganska intressant att gå in på barnavdelningar i klädesbutiker. För barn från cirka ett år och uppåt finns speciella skyltar för avdelningarna som det står Pojkar respektive Flickor på. Sen finns det en babyavdelning. Där står inga skyltar. Men man ser en tydlig skillnad ändå. På en sida har vi mörka kläder med flygplan och bilar. Inte en tillstymmelse till ett rosa plagg.  På andra sidan har vi ljusa kläder med rosa inslag. Och där finns även hjärtan och blommor. Inga bilar, inga flygplan. Varför det inte finns några skyltar på babyavdelningarna antar jag beror på att det känns lite magstarkt. Men så länge det ändå göra sådana tydliga markeringar hade det lika gärna kunnat sitta skyltar där.

Jag tänker fortsätta tjata om det här så länge rosa och blått anses tillhöra olika kön. Bara så ni vet.

Pretty woman – sagan om horan och den rika mannen

Tv3 visar just nu filmen Pretty woman med Richard Gere och Julia Roberts. Jag antar att inga närmare beskrivningar krävs, eftersom alla borde känna till den. Och det är det jag funderar över. Varför blev den så populär? Filmen är fullkomligt övervidrig. Hora i behov av pengar möter rik man. Horan är frejdig och vet inte hur man rör sig i fina kretsar. Rik man tar hand om hora. Rik man ger hora pengar. Hora råkar ut för elaka tanter och rik man ordnar upp situationen med sina pengar. Hora får köpa kläder och smycken och blir överlycklig. Rik man fortsätter köpa upp företag. Hora är passiv. Hora lär sig vett och etikett för hon ska bli medtagen på fin middag av rik man. Det vill säga hon ska vara ett bihang. Hora blir fin flicka. Hora behöver inte vara hora längre. Hora har blivit räddad av en rik man. Den rika mannen har gjort en uppoffring eftersom rika män egentligen inte befattar sig med horor. Det vill säga, de umgås i regel inte med horor i andra sammanhang än sängsammanhang. Därför blir rik man en prins. Horan bli en prinsessa. Prinsessans lycka är gjord när prinsen ger henne ett vackert halssmycke för prinsen vet hur man handskas med prinsessor. Och sedan lever prinsen och prinsessan lyckliga i alla sina dar i ett förhållande byggt på könsmaktordningar.

Och folk klappar händerna. Eller? Filmen kom 1990. Skulle en liknande film kunna göras idag?

Om föräldrar som städar sina barns rum

Jag vet inte om jag var en ovanligt snäll unge när jag var liten, men när jag hör om föräldrar som går in i sina barns rum för att hämta smutstvätt eller städa blir jag lite chockad. Själv skulle jag bli skitförbannad om min mamma gick in på mitt rum för att rota runt, även om hennes intentioner bara handlade om att städa. Varför gör föräldrar så? Om de bestämmer sig för att ungen ska få ett eget rum är det väl ändå upp till ungen att ta ansvar för det? Har barnet inga rena kläder, borde barnet lägga dem i tvätten. Är det så stökigt att man inte kommer fram kanske barnet ska plocka fram dammsugaren. Och trivs barnet i stök så får det väl vara så? Kommer gäster stänger man barnets rum om man tycker det ser för jävligt ut.

När jag fick eget rum älskade jag att stänga in mig där. Jag möblerade ofta om. Jag tände ljus och läste. När jag var ännu yngre uppfann jag kreationer med hjälp av kartong och tejp. Jag älskade att ha en egen oas som bara var min, min, min. Här fick jag vara helt ifred. Ofta höll jag ganska rent. Jag tyckte om att ha det rent och fint. Mina föräldrar var noga med att aldrig någonsin tjata på oss om att städa våra rum och det var ett smart drag. De lade ansvaret på oss. Är det inte vad det handlar om när barnen får ett eget rum?

För mig är det en självklarhet att när barnet är kapabelt till att hålla efter sig själv, låta barnet få göra det också. Det handlar trots allt om integritet och det har även barn rätt till.

Är det något…

 …jag blir riktigt trött på inom svensk politik så är det denna ständiga smutskastning. Jag är möjligtvis naiv, men varför är det så svårt att arbeta över gränserna? Oppositionen tycker att regeringen ska agera mera i och med varslingen inom Volvo. Regeringen tycker oppositionen försöker plocka billiga poäng. Bla, bla, BLA! ALLT handlar om att plocka billiga poäng. Allt handlar om att försöka se så bra ut som möjligt. Jag är så trött på det. Jag har inte förtroende för ett enda parti, men just nu leder Vänsterpariet. Lite raka rör. Alla andra kan gå och dra nåt gammalt över sig.

Våga vara ful i mun

Svenska översättningar i tv brukar vara lite mesiga och missvisande. Mr Bigs Abso-fucking-lutely har översatts till Det kan du skriva upp. Fucking bastard till Äckelpäckel.

Ikväll upplevde jag något nytt. I Desperate Housewives översattes Do you have to be such a bitch?  till Måste du vara så fittig?

Det artar sig.

Förbjud porr på hotellen!

67 hotell i Stockholmsområdet har förbjudit porrfilm, efter påtryckning från bland annat facket. Städerskor som fått torka Tv-apparater fria från sperma, kåta herrar som kommit med skamliga förslag har varit några anledningar.

Nu har Alexander Bard startat en facebookgrupp som uppmanar till att bojkotta dessa hotell som förbuder porr. ”Jag är så förbannat less på nymoralismen” säger han. Bard menar alltså att nymoralismen handlar om sextrakasserade städerskor som inte vill städa upp klet efter herrarna? (hur svårt kan det vara att ta reda på en sån sak själv?) Klarar man inte av sådant kanske man ska söka nytt jobb, anser Bard. I en städerskas jobb ingår sextrakasserier, eller vad?

Det jag vänder mig starkast emot är att vissa anser sig ha så mycket rättigheter. Är det en rättighet att alltid få sex? Är det en rättighet att få titta på porr på hotell? Och varför ända in i helvete är det så viktigt att titta på porr på hotell?! Har man ett sånt starkt behov borde man med lätthet kunna ordna till det själv, utan porrfilm, alternativt vänta tills man kommer hem. Varför porr på hotell? Sen är det självklart så att man ska få ha sex på hotell, den rättigheten har man. Men ska hotell ska hålla med verktyg för sådant?

Jag läste en artikel från 2006 om att fler unga vill förbjuda porr och främst är det kvinnor (no shit). Jag tror inte att det går att förbjuda porr. Det är redan en sådan etablerad marknad och internet är ett fantastiskt verktyg. Dessuom är pornografi i sig ingen ful grej, men den har blivit ful för problemet är att den görs för män av män och är inte sällan kvinnoförnedrande. Skulle man förbjuda porren skulle man ytterligare låsa in kvinnors sexualitet, genom att ännu mer göra sexualitet till en enbart manlig rättighet. Jag är för att fler kvinnor kommer och gör en marknad för porrpositiva kvinnor.

 Men i alla fall. För att återgå till hotellen blir jag arg för att vad jag tror främst är män tycker det är jobbigt när någon fråntar dem rätten att titta på porr som leder till försämrad arbetsmiljö för städerskor och ytterligare kvinnoförnedring.