Det finns inga strukturer eller Att inte inse att man är priviligierad

När jag var yngre ville jag ha stora fötter. Jag trodde att ju större fötter desto bättre. Så när mina skostorlekar blev större än mina kompisars var jag mäkta stolt och hoppades att de skulle växa ännu mer. Sen kom jag på att jag hade missuppfattat det hela. Tjejer skulle ju ha små fötter. Hade man stora fötter skulle man skämmas och försöka klämma in sig i alldeles för små skor. Det var ju killarna som skulle ha stora fötter. Hur kunde jag ta så fel?

Går man in i en skoaffär för kvinnor idag är det inte helt ovanligt att man får fråga efter storlekar som mäter över fyrtio i storlek. Det vill säga, de som har över fyrtio ska känna sig abnorma och onormala. Lika så i vissa klädesaffärer där det finns en speciell kollektion som heter B.B dvs Big and Beauty. Du är en tjockis men kan ju vara snygg för det.

Det är ingen nyhet att kvinnor bedöms utifrån sitt utseende. I det offentliga rummet ryms alltid plats för både män och kvinnor att diskutera en kvinnas utseende. Det har alltid varit en slags rättighet och det är så pass vedertaget att man knappt reflekterar över det. När kvinnor protesterar (genom att till exempel riva ner planscher på underklädesmodeller) kommer givetvis några män och vill slåss om den så kallade offerrollen genom att peka på ett fåtal manliga underklädesmodeller. Som om det uppväger antalet kvinnliga. Som om objektifieringen av män är lika stor som kvinnors. Det är som när vissa hävdar att vi visst är jämställda i Sverige och pekar på EN kvinna som sitter vid makten och EN man som jobbar inom vården. Hur ska man kunna diskutera strukturer med en som inte tror på strukturer?  Det finns koder för hur vi ska uppträda. Vi lär oss med tiden, se på mig som inte fattade att det är fult med stora fötter på kvinnor. Jag lärde mig. Vidare skulle jag lära mig att det är kungarna som varit mest betydande i historien, att det är den manliga filosoferna och författarna som alltid varit störst. Jag har lärt mig att typiskt tjejigt är något svagt och egentligen ingenting att eftersträva. Lärt mig att det är tuffare att ha killkompisar än tjejkompisar. Lärt mig att tjejer ska raka benen, stå vid spegeln och tycka hon är ful. Att vara empatisk och vårdande. Lärt mig att inte ligga runt, att inte spexa och försöka vara rolig. Att kvinnor ska ha långt hår och inte kunna spela fotboll.

När vi sen blivit vuxna får vi höra att det är inget som hindrar oss från att ändra beteende. Vi får väl ta plats på samma sätt som killarna. Ja och då är det än en gång upp till kvinnorna. Och nu ska vi kämpa och jobba röven av oss för att ändra strukturerna som mestadels män inte tror på. Högröda och skitförbannade ska vi ändra på allt vi lärde oss som barn, och ibland bli kallades hysterikor och bitterfittor.  Och när vi nästan är där uppe på toppen, börjar färden nedåt igen för då har männen helt plötsligt gått och blivit diskriminerade och objektifierade. Än en gång blir kvinnorna syndabock. Ingen vågar riktigt säga det, men när kvinnor började bli självständiga började vissa strukturer krackelera, sådana som samhället varit säkert förankrat vid förut. Klart det måste vara jobbigt för dem som sitter högst upp i hierarkin att behöva ändra på något de trivts så bra i förut. Klart det måste vara lätt att ”bara ändra sig”, när de själva aldrig prövat på det.

Jag bläddrade i en klädeskatalog häromdagen och när vi kom fram till kläderna för män fanns bara ett fåtal sidor. Diskriminering! hojtade herr Kurry. Gud så skönt män måste ha det, som känner sig diskriminerade för att de inte får lika mycket plats i klädeskataloger. Själv skulle jag vilja slippa bli lönediskriminerad, misshandlad och våldtagen och sånt.