Det måste vara så…

…att jag har den finaste ungen i hela världen. Vad vore jag för en människa om jag inte delade med mig? Varsågoda. Klicka på bilderna.

Det finns inga strukturer eller Att inte inse att man är priviligierad

När jag var yngre ville jag ha stora fötter. Jag trodde att ju större fötter desto bättre. Så när mina skostorlekar blev större än mina kompisars var jag mäkta stolt och hoppades att de skulle växa ännu mer. Sen kom jag på att jag hade missuppfattat det hela. Tjejer skulle ju ha små fötter. Hade man stora fötter skulle man skämmas och försöka klämma in sig i alldeles för små skor. Det var ju killarna som skulle ha stora fötter. Hur kunde jag ta så fel?

Går man in i en skoaffär för kvinnor idag är det inte helt ovanligt att man får fråga efter storlekar som mäter över fyrtio i storlek. Det vill säga, de som har över fyrtio ska känna sig abnorma och onormala. Lika så i vissa klädesaffärer där det finns en speciell kollektion som heter B.B dvs Big and Beauty. Du är en tjockis men kan ju vara snygg för det.

Det är ingen nyhet att kvinnor bedöms utifrån sitt utseende. I det offentliga rummet ryms alltid plats för både män och kvinnor att diskutera en kvinnas utseende. Det har alltid varit en slags rättighet och det är så pass vedertaget att man knappt reflekterar över det. När kvinnor protesterar (genom att till exempel riva ner planscher på underklädesmodeller) kommer givetvis några män och vill slåss om den så kallade offerrollen genom att peka på ett fåtal manliga underklädesmodeller. Som om det uppväger antalet kvinnliga. Som om objektifieringen av män är lika stor som kvinnors. Det är som när vissa hävdar att vi visst är jämställda i Sverige och pekar på EN kvinna som sitter vid makten och EN man som jobbar inom vården. Hur ska man kunna diskutera strukturer med en som inte tror på strukturer?  Det finns koder för hur vi ska uppträda. Vi lär oss med tiden, se på mig som inte fattade att det är fult med stora fötter på kvinnor. Jag lärde mig. Vidare skulle jag lära mig att det är kungarna som varit mest betydande i historien, att det är den manliga filosoferna och författarna som alltid varit störst. Jag har lärt mig att typiskt tjejigt är något svagt och egentligen ingenting att eftersträva. Lärt mig att det är tuffare att ha killkompisar än tjejkompisar. Lärt mig att tjejer ska raka benen, stå vid spegeln och tycka hon är ful. Att vara empatisk och vårdande. Lärt mig att inte ligga runt, att inte spexa och försöka vara rolig. Att kvinnor ska ha långt hår och inte kunna spela fotboll.

När vi sen blivit vuxna får vi höra att det är inget som hindrar oss från att ändra beteende. Vi får väl ta plats på samma sätt som killarna. Ja och då är det än en gång upp till kvinnorna. Och nu ska vi kämpa och jobba röven av oss för att ändra strukturerna som mestadels män inte tror på. Högröda och skitförbannade ska vi ändra på allt vi lärde oss som barn, och ibland bli kallades hysterikor och bitterfittor.  Och när vi nästan är där uppe på toppen, börjar färden nedåt igen för då har männen helt plötsligt gått och blivit diskriminerade och objektifierade. Än en gång blir kvinnorna syndabock. Ingen vågar riktigt säga det, men när kvinnor började bli självständiga började vissa strukturer krackelera, sådana som samhället varit säkert förankrat vid förut. Klart det måste vara jobbigt för dem som sitter högst upp i hierarkin att behöva ändra på något de trivts så bra i förut. Klart det måste vara lätt att ”bara ändra sig”, när de själva aldrig prövat på det.

Jag bläddrade i en klädeskatalog häromdagen och när vi kom fram till kläderna för män fanns bara ett fåtal sidor. Diskriminering! hojtade herr Kurry. Gud så skönt män måste ha det, som känner sig diskriminerade för att de inte får lika mycket plats i klädeskataloger. Själv skulle jag vilja slippa bli lönediskriminerad, misshandlad och våldtagen och sånt.

Hon måste få vara den hon vill vara

När Kajsa började upptäcka världen runt sig kunde jag inte riktigt hantera att hon började grina så fort det blev lite stojigt och för mycket andra människor omkring henne. Det var som om jag skämdes. Alla andra bebisar var ju så glada och tog för sig. Dessutom blev jag stressad. Nu när jag vet hur hon fungerar har jag accepterat det. Hon behöver en invänjningsperiod i mammas eller pappas knä. Hon behöver betrakta på avstånd. Studera liksom. Efter ett tag kommer hon igång. Skriker och stojar, och skrattar. Jag har börjat ta henne till öppna förskolan för att hon ska få vara bland andra bebisar och kanske till slut acceptera att det inte alltid kan vara lugnt och fridfullt. Det har gått jättebra. Inga gråtattacker, mest nyfikenhet. Jag har varit så stolt. Idag träffades föräldragruppen (som såklart från början har varit en mammagrupp) och en av mammorna och hennes bebis kan hon inte riktigt acceptera. Mamman är jättegullig, men så fort hon tittar på Kajsa börjar hon grina. Kajsa alltså. Tårarna rinner och underläppen darrar. Jag tröstar så gott jag kan. Leker lite, torkar tårar och så försöker vi igen.

Jag ser mig själv i henne och kanske är det därför jag hade så svårt att acceptera det till en början. Jag trodde inte personlighet kunde avspeglas i så små barn, jag trodde bebisar var som ett tomt papper man efterhand fyllde i med sina värderingar och uppfostringsmetoder. Så är det ju inte. Kajsa verkar ha ärvt det jag hade när jag var liten. Blygheten. Viljan att sitta och vara själv. Fundera. Studera människor. Det är faktiskt en ganska fin egenskap, de blir små tänkare, tror jag, för det har jag alltid varit. De blir bra människokännare eftersom de tar sig tid att betrakta. Men som samhället ser ut ska man ara frejdig och framåt och ta för sig. Jag vill så gärna att Kajsa också ska göra det. Kanske vill jag det lite extra för att hon är tjej.

Men jag har förstått att man inte kan göra så mycket. Hon ska få sin trygghet. Jag ska pusha på henne när jag kan, men i hennes takt. Hon är åtta månader och blygheten blir stor vid den åldern, men jag tror det även är en egenskap hon har. Att försöka ändra är så fel, man ska uppmuntra barns egenskaper och det behöver inte bara komma något ont ur att vara lite försiktig. Jag har slutat stressa upp mig. Jag tröstar istället. Kajsa kommer ändå växa upp och bli världens finaste människa.

Kurrys politiska ståndpunkt

I somras lyssnade jag på en intervju med Linda Skugge på radion. Hon ställdes lite mot väggen och fick frågor som ”Är du egentligen bara en vindflöjel som mest är ute efter att vara ”före din tid”?” Intervjuaren syftade på att hon på nittiotalet deklarerade sig som radikalfeminist på vänsterkanten, men har numera avsagt sig feministepitetet och blivit moderat och skrivit en kokbok för småbarnsmammor som bor i radhus. Eller nåt.

Skugge svarade att det till en viss mån handlade om att hon ville ligga ett steg före hela tiden och även om jag tycker det är mer bakåtsträvande att bli en borgartant som skriver kokböcker än att vara feminist måste jag ge cred åt Linda. Hon sa att hon aldrig egentligen varit vänster, hon har alltid varit borgerlig, men hon hoppade på feministkarusellen och den snurrade på och till slut blev det någon slags masspsykos. Alla skulle vara röda, alla skulle vara radikalfeminister. Det blev enkelspårigt och till slut skrev hon bara sådant folk ville att hon skulle skriva.

Därför tycker jag det var bra att hon faktiskt hoppade av. Slutade vara feminist och blev officiellt moderat. I och för sig gjorde hon det precis när det blev ute att vara feminist. Hajpen hade lagt sig. Men ändå.

Jag har länge sagt att jag inte vill tillhöra någon politisk färg. Det finns inte ett enda parti jag faktiskt har förtroende för och som står för det jag står för. Jag plockar lite här och var och det kan vara både på högerkanten och på vänsterkanten. Skulle jag göra ett politiskt test om var jag står, skulle jag hamna på vänstersidan. Mina ideologier handlar trots allt om kollektivet och inte om individen. Jag vill ha med staten att göra i de flesta fall och jag har aldrig riktigt förstått vad som är så himla viktigt med äganderätten. Men det är inte så enkelt tycker jag. Jag tycker det ska satsas på småföretarana och jag har inte bestämt mig i frågan om könskvotering. Sverige är ett ganska rött land. Att vara röd är att vara politiskt korrekt och borgarna möter på stort motstånd vad de än väljer att göra. Kanske är det därför de under de här två åren inte skött en borgerlig politik, utan något mer halvdant, halvmitten. Jag hade haft mer respekt om de stod upp för sina ideologier. Sen har de gjort bort sig och gjort lite för många misstag. Jag är fortfarande lite chockad över att FRA-lagen röstades igenom.

Jag vill egentligen inte ha en politisk ståndpunkt och jag vill egentligen inte att feminism ska hålla en speciell politisk färg. Jag vet att det finns olika slags feminismer i olika block, men den största finns på vänsterkanten. Jag vill att feminism ska vara tillgängligt för alla, men jag har inga problem med partier som inte kallar sig feministiska. Hellre det än en Göran Persson som deklarerar sig som feminist utan att vara ett dugg insatt i ämnet.

Givetvis förstår jag att mitt resonemang brister på en del punkter. Man kan inte hålla med ett parti på alla punkter, för det handlar trots allt i det stora hela om ideologier och där kan man ganska lätt göra sig en ståndpunkt. Till exempel feminismen. Utan tvekan satsar de röda mer på kvinnors situation till exempel. Men jag har ingen lust att syssla med smutskastning och jag vill inte vara huggen i sten. För hamnar man i en ”grupp” fastnar man oftast där och det vill jag inte eftersom jag ändå inte känner mig helt insatt.

Så är det med det. Jag känner inte att jag tillhör något och jag vill inte tillhöra något. Och jag tänker rösta på vad tusan jag vill utan att känna mig som en svikare, eller som en förljugen. Så det så.

Jag gillar staten men…

…det finns en gräns för hur mycket staten ska kleta in sig i familjerna. Jag är inte för individualiserad familjeförsäkring, som varit sossarnas förslag. Det är en fin idè, och det är ett problem att familjer som har råd ändå inte låter pappan vara föräldraledig lika länge som mamma, eller ännu längre. Lösningen kan inte vara att tvinga mamman och pappan att vara lediga. För många fungerar det inte. För oss fungerar det inte. Och visst skäms jag för att jag hamnade i vården som är en uppenbar kvinnofälla. Visst tycker jag det är skitjobbigt när folk frågar om herr Kurry ska vara hemma och vi säger nej och de tror att det handlar om att vi valt det. Visst hatar jag att Kajsa ska börja på dagis så tidigt som ett års ålder. Mitt mammahjärta kommer troligtvis klyvas itu när hon ska lämnas bort till okända människor för första gången.

Men för att jag inte tjänar hälften så mycket som herr Kurry (som inte har utbilding, han råkar bara jobba på en typisk manlig arbetsplats som tar väl hand om sina anställda) och till och med bara har en deltidstjänst, att herr Kurry inte kan vara hemma, innebär det inte att vi inte är jämställdhetsivrare. Det innebär inte att herr Kurry är glad över att få jobba och ”slippa ta hand om sin dotter.” Det innebär heller inte att han inte vet hur man byter en blöja, att han frågar mig hur man gör, inte tar initiativ att vara med henne, eller sätter sig vid datorn när han kommit hem från jobbet. Men skulle förslaget gå igenom skulle vi hamna i kläm big time hur mycket vi än försöker. Vi skulle inte ha råd med dyrare mat än nudlar och vi skulle troligtvis få flytta, vilket vi redan funderar på. Det är där det blir så himla fel. Jag är feminist. Jag kommer uppfostra Kajsa efter sådana värderingar. Jag kommer aldrig se mig själv som den som vet mest, eller någon som på något vis hindrar herr Kurry från att vara lika mycket förälder som jag. Den dagen jag gör det har jag slutat vara feminist. Men jag tror kvotering i många fall orsakar mer skada än vad som ska vara tanken och i det här fallet skulle allt bara kännas både paradoxalt och ironiskt eftersom båda strävar efter jämställdhet och lyckas ganska bra med det. Jag vet att vissa grupper alltid kommer i kläm vid lagstiftningar eller kvoteringar, men för vår del skulle detta vara ödesdigert i detta fall. Och det handlar om vårt barn.

Det måste finnas andra vägar att gå. Jämställa lönerna mellan kvinnor och män till att börja med? Att få in männen på kvinnliga arbetsplatser. Att få in kvinnor på manliga arbetsplatser.

Mina argument låter som den liberales argument och är det något jag aldrig kommer kalla mig så är det liberal. Men i detta fall får jag erkänna att jag är inne på liberalernas linje. Att kvotera jämställdhet är en kortsiktig idè, den tar friheten från familjerna och ger till politikerna och man kan inte tvinga människor att ändra attityd, det är något som måste komma från de själva. Man måste få en chans att till exempel plugga, jobba deltid fast man har barn.

Så tills jag får ett bra argument för hur såkallad kvoterad jämställdhet skulle gynna vår familj, är en valsedel i socialdemokraternas röstlåda ett no no. Tyvärr.

Om SATC

Jag vet att jag är lite sen. Diskusssionerna kring den nya Sex and the City-filmen är över. Men jag och herr Kurry beslutade oss för att se den ikväll och jag måste bara få säga att den sög. När serien kom var den lite nydanande för att den handlade om singelkvinnor och deras sexliv. Eller nåt. Filmen handlade om kärlek. Det var en romantisk komedi. Jag vet inte vad jag förväntat mig, men hatar romantiska komedier. Kärlek och bara kärlek. Knappt några skor. Knappt ens om sex. Jag har aldrig varit ett stort fan av serien, men jämför man med filmen slår den ju denna med hästlängder. Miranda hade inte rakat bikinilinjen och det skulle ses som lite härligt nytt antar jag. Fast det blev bara tvärtom, för att det över huvud taget togs upp. Samanthas mage hade blivit tjock. Carrie planerade ett stort bröllop eftersom det är varje flickas dröm tydligen. Inga roliga repliker. Inga vulgära repliker. Allt handlade om den där kärleken. Så jävla stereotypt. Så jävla tråkigt. Gud så besviken jag är.

Hur man knäpper folk på näsan med hjälp av en cykel

I närheten av där jag bor har man vid vägkanten ställt ut en barncykel. Vad jag fattat står den där för att bilisten ska haja till och sakta ner och tänka Ah, här bor det barn. Varje gång jag ser den där cykeln har jag lust att springa ut och kasta in den på tomten igen. Jag hade gillat bättre om man satt upp en hemmagjord skylt där det stod Snälla sakta ner, eller nåt. Inte för att jag någonsin skulle sätta upp en sådan skylt, men jag skulle förstå det bättre. Nu har man istället ställt dit en barncykel. Leker polis. Dumma bilförare ska sakta ner här, för inte kan väl en bilist med flit köra på en stackars barncykel? Akta våra stackars barn. Som visserligen har staket som inhägnar tomten, men vafan, barnen kan ju hoppa över staketet, springa över diket och fortsätta laja mitt på vägen. Nej, jag har inte riktigt förstått varför man ska sakta ner när man råkar köra förbi ett hus. Ser man barn i närheten av vägen saktar normala människor oftast ner automatiskt. Dessutom är det ett villaområde, det ligger flera hur längs vägen. Och observera att de inte ens ligger särskilt nära vägen

Problemet är att man hajar till varje gång man ser cykeln, gör en liten sväng ut mot körbanan, men man saktar inte ner. Ungefär som man reagerar om man ser en hare vid vägkanten. Man hajar till, väjer, men saktar inte ner. Åtminstone gör inte jag det.

Svenska folket kommunicerar ibland med arga lappar. Man vågar inte riktigt ta konflikten, man skriver en lapp och hoppas det löser sig. Här är samma sak. Man kommunicerar lite diffust med en jävla barncykel. Familjen kanske ska flytta ut på landet istället.

Så där ja. Lite fredagsgnäll.

Det känns som att det inte kommer gå

Det känns som att det inte kommer gå. Jag bor för långt bort från universiteten. Jag måste jobba ihjäl mig på somrar och lov när det är meningen att jag ska vara med Kajsa. Måste pussla som fan för att få till det med dagiset. Herr Kurry var tvungen att säga att Ja det hade ju varit enklare att plugga innan man fick barn. Jag VET det!

Någon sa att det är enklare att plugga när man har barn. Hur då?!

Kuken.

Kan man garantera barns säkerhet?

Lyssnade lite halvt på radion igår där det pratades om att Fritids blivit sämre och att det finns allt för få ledare till barnen. Någon sa: ”Vi kan inte ens garantera barnens säkerhet” Kan man någonsin garantera barns säkerhet? Till en viss mån kanske. Klätterställningar och leksaker ska vara hela och funktionella, men sedan då? Barn som går på fritids är inte små bebisar som man kan lyfta bort från farliga saker. Vill ungar testa att hoppa från ett tak så gör de det. Visst måste det finnas ledare som har tid att hålla koll på barnen, men att säga att att man kan garantera barns säkerhet känns som att det är ett ouppnåeligt mål.

Sen kan man ju förstås fråga sig vad som menas med säkerhet. Är det att skydda barn från dödsfara eller är det att skydda dem från att slå sig? Jag vet föräldrar som skäller ut personal för att ungen har ett blåmärke i pannan. Som om att barn inte får göra illa sig. Som om det skulle vara något onaturligt över det. Jag har lite svårt att förstå denna hysteri kring beskyddande. Låt barnen gör sig illa, låt barnen lära sig av sina misstag och lära sig tänka lite själva istället för att sätta på dem hjälmar. Jag tycker att det är en bra egenskap om ett barn är ett yrväder som tar för sig och testar nya saker. Jag tycker det är egenskaper som ska uppmuntras.

Om de menar att skydda barn från dödsfara är det en annan sak. Det är dumt att ha en fritidsgård nära en sjö eller på ett högt berg. Men igen. Det går inte att garantera någonting, hur barnvänligt området än är. Ungen kan åka pulka och köra in i ett träd och dö. Hur kan man förutse detta? Ta bort trädet? När jag var liten fick jag en linbana i huvudet. Alltså en stång med ett däck på, fäst i en vajer. Det var tre ungar som inte brydde sig om att jag stod i vägen och så körde de rätt in i mig. På vilket sätt hade lärarna kunnat förutse och hindra detta? Det var inte så att jag utsattes för dödsfara, men jag hade lika gärna kunnat få hjärnskakning. Om min säkerhet hade varit garanterad hade denna olycka aldrig hänt? Barn gör sig illa. Ibland dör barn till och med och det ska självklart inte bagatelliseras, det ska själklart i möjligaste mån förhindras, men olyckor är olyckor och har man sagt att man kan garantera barns säkerhet och barnet ändå dör eller gör sig illa känns det som att man skjutit sig själv i foten. Jag låter kanske hård och oförstående och skulle något hända min dotter medan hon befann sig på fritids skulle jag såklart vilja ha en utredning. Men jag tycker fortfarande det låter magstarkt att säga att man kan garantera något.

Fast jag lyssnade bara med ett halvt öra som sagt, jag kanske missuppfattade hela grejen.

Att inte känna att man gör sitt bästa

Den 29:e januari fyller Kajsa ett år. Där i krokarna ska hon inskolas på dagis. Föräldradagarna sinar. Även om de som vet säger att det är bra att de inskolas så tidigt som möjligt tycker jag det är alldeles för tidigt. Lilla bebisen ska vara bland massa okänt folk, utan sina föräldrar i flera timmar. Klarar hon det? Vad händer om hon inte gör det?

Oavsett om jag kommer in på någon utbildning i vår eller om jag istället ska börja jobba så kommer till det bli besärligt. Herr Kurry jobbar skift. Jag jobbar skift. Vad händer när båda jobbar kväll? Vad händer när båda jobbar tidigt och måste åka klockan sex? Lämna Kajsa utanför porten till dagiset? Vad händer när vi jobbar helg? Båda jobbar varannan helg och hittills har vi jobbat samma helger. Det kommer ju inte gå sen. Mamma och pappa kommer aldrig vara lediga samtidigt.

Börjar jag plugga (hoppas att jag förr eller senare kommer komma in på en utbildning) kommer det bli mycket pendlande. Jag hoppas på att trots att det inte är en distansutbildning kommer vara mycket självstudier.

Hur man än gör får man dåligt samvete. Jag är inte en sån mamma som tycker att bara för att man skaffar barn så ska man ge upp sina egna drömmar om man inte hunnit uppnå dem. Jag tänker fortsätta syssla med något slags självförverkligande, jag är fortfarande ung! Fortsätta tillåta mig att vara självisk. Det kommer ha sina gränser, Kajsa kommer alltid i första hand, men ändå. Men hur jag än gör har jag alltid lite dåligt samvete för att det blir krångligt. Jag hoppas att jag aldrig lyckas visa det inför Kajsa. Det är då det kommer kännas onaturligt för henne och det är då hon senare kan bli arg för att mamma är så självisk. Jag vill inte hamna i den kvinnofällan. För det är inte mitt fel att båda jobbar skift och båda jobbar helg. Däremot är det lite mitt fel att jag kommer på att jag vill plugga nu.

Kurry misses Kishti

Jag tittar på Idol. Är postitivt överraskad av juryn som inte avfärdar alla som inte fyller mallen som den typiska idolen med en spydig kommentar. Men jag kommer på mig själv med att sakna Kishti Tomita. Jag tror jag är den enda som verkligen gillade henne. Folk irriterade sig på att hon var aggressiv, att hon var lite knasig, använde sig av amerikanska uttryck. Fast det var ju bara jantelagen som hoppade upp och bet hennes antagonister i röven. Kishti fyllde inte ramen för hur en kvinna ska vara. Hon var högljudd, hon krävde respekt och hon skällde. Hon ställde sig upp och dansade när nån var bra, hon grät när nåt berörde henne (okej, där uppfyllde hon ett av kraven) och hon envisades med det röda kastmärket i pannan. Bredvid henne satt två skittråkiga herrar. Stenansikten, rakade skallar och låga röster. Hur mycket folk än vill säga att det var hennes personlighet de störde sig på, är jag stensäker på att det i många av fallen handlade om att hon faktiskt var kvinna. Kvinnor ska helst inte vara goofy. De ska skratta åt herrernas skämt och vara diplomatiska. Balansera upp herrar som kör över. Så tröttsamt.

Årets Idol har samma upplägg, fast årets två herrar verkar lite mer ödmjuka. Den nya tjejen är ingen Kishti. Men visst tar hon för sig. Och det är mer än vad man kan säga om Paula Abdul, ena jurymedlemmen i American Idol. Hon har aldrig ett ont ord att säga. Hon är diplomatisk, vänlig och fnissig. Hennes jurykompanjoner är elaka, överröstar henne, tycker hon ska komma till saken. Hon uppfyller definitivt kriterierna för att inte bli hatad som kvinna.

Funderingar. Varför är det alltid bara en tjej med i idoljuryn? Varför är det över huvud taget bara högst en tjej med i till exempel humorpanelprogram som Extra Extra, Parlamentet och Time Out?

Sluta skrämma barnen

Ett tydligt tecken på att jag inte riktigt hänger med är att jag missade hela grejen med återkonstruktionen av The Big Bang. Tråkigt om det var sant som vissa sa, att det skulle innebära jordens undergång. Förvåningen skulle minst sagt vara stor. Jag läste på Aftobladet att pratet om denna Jordens undergång ledde till ångest och rädsla hos barn.

Jag blir ofta arg på medias sätt att ständigt varna oss, ständigt chocka oss med nya miljöhot, apocalypser, växthuseffekter. Sådant som inte ger oss något hopp, hur duktiga vi än blivit (vi i västvärlden såklart, som har möjlighet) på att sopsortera, köra miljöbilar och köpa ekologiskt.  Hur ska inte barnen känna sig? Barn kan också läsa löp, barn snappar upp mer än vi tror. Och viktigast av allt att komma ihåg; de tar allt mycket bokstavligt. Kvällstidningarnas rapporteringar om i stort sett allt handlar om sensationsjournalistik. Det är utropstecken och ”chocker” ”attacker”. Allt är stort. Det är mycket eller lite. Oftast ingen plats för nyanser. Oftast inte ens sant. Tyvärr är det kvällstidningarna som når ut. Till barnen. Jag skulle kunna skylla allt på kvällstidningarna. Jag fattar att de nappar på en grej som Jordens undergång. Men det skulle vara på sin plats att ta lite jävla ansvar för nästa generation. Jag vill inte ha ett folk som är livrädda. Övervakade, skadade av att informationssamhället. Tyvärr handlar det inte bara om att kvällstidningarna snappar upp sådant. Även sådan media som ska vara någorlunda seriös nappar på det.

Visst har vi vuxna ett ansvar att lära barn till att vara kritiska till vad de får höra, men jag hävdar att barn måste få kunna känna att de har en chans att kunna påverka. Det kan de inte om de från dagis får höra att det ändå kommer gå åt helvete med jorden. Miljöhot, undergångar eller krig.

Kurry har kommit till insikt

Förr i tiden drogs jag till filmer och bilder med text där känsliga personer varnas. Jag är morbid. Men en kategori har fallit bort och det är barn. Inte för att barn som far illa inte är värre än allt annat, men innan jag blev mamma var jag absolut inte lika känslig. Allt som handlar om barn som far illa associerar jag med Kajsa. Tänk om det varit Kajsa. Tänk om det varit Kajsa.

Note to self. Gör en riskbedömning innan du klampar in och tittar på något där du anar vad som komma skall. I alla fall när det handlar om barn. (Och ja, detta är filmen jag tittade på trots varningen)

Oj vilken vurpa det blev. Filmen som visas handlar ju naturligtvis inte om barn. Det handlar om abort. Abortmotståndares främsta argumnet är ju att det minsta lilla embryo är ett barn. Det låter som om jag är abortmotståndare. Det är jag inte. Och jag blir arg för att de använder sånt här i sina propagandor. Det är så billigt. 

Mymlan skriver bra.

Sänkt gard

Jag har problem med att skriva inlägg för det känns som om mina händer är bakbundna. Bildligt talat alltså. Helt plötsligt vågar jag inte skriva feministiska inlägg för jag kan motargumenten för bra vi det här laget. Därmed inte sagt att jag inte står för mina åsikter, jag har bara tappat argumentationstekniken. Eller kanske handlar det om att jag inte orkar diskutera. Även fast det är det bästa jag vet. Så till ämnet.

Jag funderar på det här med sänkt gard. För mig har det olika betydelser. Det kan handla om att man slutar bråka, slutar hävda sin rätt, slutar proklamera åsikter. Helt enkelt lutar sig tillbaka. Av olika anledningar. kanske av min anledning, händer som känns bakbundna. Kanske av den anledningen att man hittat andra intressen, att man slutat intressera sig för det man förut brann för. En ganska dålig sänkt gard.

Sen kan sänkt gard handla om att man släpper på sin integritet litegrann. Man vågar släppa in människor på livet. Visar på privata känslor. Känslor som man annars inte visar. Man vågar bjuda lite mer på sig själv. Man vågar visa sina misstag, vågar misslyckas så att det syns. Det är en bra sänkt gard.

En annan sänkt gard kan handla om att man vågar lyssna på andra. En person som tidigare trott sig ha rätt i allt, plötsligt inser att den har fel, att den kan ändra åsikt, byta fot. Också en bra sänkt gard.

Finns det flera?

Jag har sänkt min gard i den betydelsen att jag inte känner mig ung och arg längre. Jag hoppas vid gud att det bara är tillfälligt. Jag vill inte vara den som helt plötsligt släpper allt hon brunnit för bara för att hon egentligen mår så jävla bra. Visst får man må så jävla bra, men ska man inte fortsätta brinna för det man alltid brunnit för?

Den här låten är ett annat tecken på sänkt gard. Alltså en som vågar visa att hon är mänsklig, att hon gör något hon inte är stolt över. Även om det bara är en låt som kanske inte har med hennes verklighet att göra, känns det äkta. I love Säkert!

”Elle, när ska det bli inne att vara som jag. Blek och feg och sävlig och lat. Jag har köpt varje nummer från -96. Men det som fortfarande gäller är vacker och lycklig, och just nu kjol med särskilda veck.”

Fulblogg

Det var meningen att med den nya bloggportalen starta på nytt. Egentligen skulle den inte vara så privat, som den blivit. Men eftersom min hjärna är på nån slags semester får ni hel enkelt ha tålamod tills den känner sig utvilad igen. Tills dess fortsätter jag väl att fulblogga.

Vår blyga bebis

Bebisen vår har hunnit bli sju månader. När hon var drygt sex månader började hon visa tendenser till vad vi tror är blyghet. Ett leende till mäniskor som inte är jag eller Herr Kurry var inte lika självklart. Ska hon träffa nytt folk behöver hon en invänjningsperiod ett tag. Helst ska man vara på ett visst avstånd. Efter en kvart mjuknar hon och man kan bli ärad ett leende. Men hon pratar inte lika högljutt som när hon är hemma.

Är hon lite trött eller hungrig tål hon inte höga ljud. Skriker ett barn börjar hon grina. Höjer någon rösten börjar hon grina. Detta gäller fortfarande inte mig eller Herr Kurry. Främst män skrämmer henne. Hur gulliga de än är, hur pipig röst de än har, är hon ganska misstänksam mot det manliga könet. Nu vet inte jag om det är blygheten, eller om det är rädsla. När jag var liten var jag rädd för män med skägg och mustasch. Mammas och pappasa kompisar försökte blidka mig med gods och var så snälla så snälla. Men jag var så rädd så rädd. Jag vet inte om någon skäggig man hade skrämt mig någon gång eller om det helt enkelt var något jag fick för mig. Bullriga röster, stora kroppar. Skägg som dolde ansiktet. Fast min pappa hade skägg och honom var jag ju inte rädd för. Herr Kurry har skägg.

Nu vet jag att alla barn är olika. Min kompis unge har aldrig haft någon blygperiod. Han är aldrig ledsen, bara glad. Jag vet också att vid en viss ålder kryper blygheten fram, när de får mer hum om hur omgivningen ser ut. Men är det vanligt att bebisar är blyga vid denna ålder, för att sedan morska upp sig, eller är denna blyghet något som troligtvis blir en del av hennes personlighet sen? Hon är så försiktig när hon är bland folk. Är män något som över huvud taget skrämmer små barn, mer än kvinnor?