Ett litet mirakel

Inte ens när jag låg och ville dö på grund av värkarna på BB trodde jag att jag i slutändan skulle ha en livs levande bebis i min famn. Än mindre trodde jag att hon skulle vara så fulländad.

Nu är hon snart sju månader och jag minns knappt hur det var innan. Som om jag alltid haft henne. Som om det alltid funnits en liten Kajsa i mitt liv. Det går så ruskigt fort. När jag ser nyfödda små knyten kan jag inte förstå att hon någonsin varit så liten. Det händer så mycket på så kort tid. Från första tandlösa leendet, till de små risgrynen som växt sig till fina tänder i underkäken. Från första smakportionen till en hel måltid. Plötsligt har jag slutat amma fast det var meningen att jag skulle fortsätta med det morgon och kväll åtminstone några månader till. Nya möjligheter. Jag kan vara ifrån henne flera timmar. Vi har lämnat henne till mormor och morfar så vi kunde gå på bröllop. Hon var en liten ängel, som om hon förstod att de var nervösa och ville att allt skulle gå väl.

När hon ska sova lägger hon sig på mage, skjuter upp knäna under magen och sover med rumpan i vädret. I egen säng, i eget rum. Vaknar ibland och jävlas på nätterna, troligtvis kliar den begynnande tanden i överkäken. Mamma suckar, förbannar stackars Herr Kurry som jobbar nattpass. Glad över vetskapen att jag kan lämna över henne när han vaknar. Glad över att han aldrig tycker aldrig synd om sig själv, aldrig klagar, så som jag gör. Glad över att han förstår att jag ibland vill vara själv. Förlåter henne när hon ler mot mig. Älskar, älskar, tycker så mycket om. Tröttnar och vill bort, gormar och skyller på bebisen. Glömmer och älskar och tycker om igen.

Hon kan sitta utan stöd, lite vingligt men ändå. Parerar när hon är på väg åt ett håll. Älskar mammas mobil, älskar sladdar och tidningspapper. Favoritlek när man tar tag i hennes små armar och drar henne upp från liggande till stående. Där kan hon stå hur länge som helst. Studsar och vinglar. Skriker rakt ut, i falsett. Blir arg när man lägger ner henne igen. De små knubbiga benen kommer bli starka som bara den.

Blir trött i soffan, med mamma nära nära. Tar tag i min hand, för den mot sitt ansikte. Fingertopparna mot sin panna. Hon vill ha något för ansiktet. Något att gosa med, något som gör det lite mörkt för ögonen. Nappen rör sig. De långa ögonfransarna vilar mot huden. Trött trött. Snusar i mitt öra. Mamma tittar och tittar och får tårar i ögonen. Så stolt. Avlägsnar försiktigt min hand från hennes ansikte, lägger mammaluktande tröja över hennes lilla kropp och bara måste får skriva om det lilla miraklet. Som har blivit så stor. Men som fortfarande är så liten.