Status just nu

Så jävla uttråkad. Så förbannat otacksam. Bryr mig inte om världen. Läser inga tidningar. Läser inga intellektuella bloggar. Skrattar hysteriskt till dåliga vitsar jag hittar från mitt nya favoritprogram Pang Prego i P3, och önskar att favoritprogrammet var något mindre hjärndött. Panik över min framtid. Vill inte göra av med massa pengar hos tandläkaren. Tar suddiga kort på bebisen och vill visa dem för resten av världen. Trodde man skulle mogna när man fick barn, men har inte förändrats ett dugg förutom att jag inte super mig svinfull längre. Orkar inte läsa en mening längre än cirka fem ord i taget (och jag vill komma in på universitetet?) Ont i huvudet. Känner mig snuvad på sommaren och förbannar hösten för första gången i mitt liv. Vill ha en anonym blogg. Vill ha spänning. Lite panik igen. Svårt att somna. Rycker upp mig, tar ansvar för att min dag ska bli bra. Avundsjuk. Dåligt samvete för att jag känner mig självisk.

Känslospektrat är större än någonsin varje dag. Dekadensen ligger och lurar runt hörnet. Vad i helvete är det som är fel? Behöver jag bara komma ut? Denna isolering känns fan inte hälsosam.

Humor enligt Kurry

Centralskolan. Programavsnitt på cirka fem minuter. De har tydligen gått på SVT, men jag har missat det totalt. Sissela Benn som spelar Philippa är så sevärd, liksom Jesper Rönndahl som spelar hjälpläraren Andreas. Har ni lyssnat på Pang Prego i P3 känner ni igen rösten. När ni tittat på detta avsnitt går ni igenom de sju andra. Ni måste.

Och nej, jag kan fortfarande inte lägga in Youtube-videos i bloggen. Förresten tycker jag det är fult och tar för stor plats.

Kurrys intresse för böcker

Jag har fått för mig att de flesta bloggare jag läser har ett stort intresse för att läsa böcker. Mina två Erikor har det i alla fall. Jag får lite prestationsångest. Varför måste smarthet verka synonymt med bokintresse? Ofta skäms jag för mina ganska ekande tomma bokhylla.

Jag hade ett bokintresse förr. Jag älskade deckare, det var nog det enda jag läste. Nu för tiden känner jag ingen lust. Jag blir rastlös, okoncentrerad. Dessutom kommer jag på massa andra saker jag kan göra istället för att ligga och läsa. Som att skriva ett blogginlägg, gå en promenad. Jag hade gärna velat ha en välfylld bokhylla. En massa intellektuella böcker. Klassiska böcker, böcker på engelska. (Engelska liksom. Jag är inte kass på engelska, men skulle aldrig i livet få för mig att läsa en hel bok på engelska)

Därför tänkte jag göra den här listan, så ska ni få se på vilken nivå mitt bokintresse ligger.

Vilken bok läste du senast?
Halva Lena Katarina Swanbergs Blod, Svett och Tårar. Varvat med Doris Lessings Femte sanningen. Båda böckerna är både bra och intressanta, jag fattar inte varför jag inte läser klart. Känns som att jag måste ha en deckare för att bli intresserad av hur det ska gå i slutet.

Vilken/vilka böcker läser du just nu?
Ingen.

Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla?
Kvinnliga.

När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du “nu har jag en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra hälften” kvar o.s.v.?
Är boken trist tänker jag självklart så.

Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar etc?
Topplistor och författare. Sen har jag nog blivit förälskad i ett och annat omslag.

När blir en bok för lång?
När den är trist, när skrivpråket är för svårt.

Läser du lika gärna på engelska som på svenska?
Som sagt jag skulle aldrig läsa en bok på engelska. Meningen är ju att man ska koppla av när man läser.

Vilken bok blev du senast berörd/inspirerad av?
Flickan och skulden av Katarina Wennstam. Den boken borde vara obligatorisk i alla skolor.

Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig/vilken bok lämnade du senast?
Jag minns ingen bok jag faktiskt inte läst klart. Säkerligen har det hänt. Just nu har jag ju två böcker jag inte är klar med.

Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla/lånar du oftast?
Deckare.

Rekommendera 5 författare:
Öh…Unni Lindell.

Bloggtips: Mymlan

Alla borde läsa Mymlan. Det är öppet och så äkta att det går att ta på liksom. Dessutom är hon en mycket klok, extremt intelligent kvinna som alltid försöker ”tänka utanför lådan” och som försöker få andra att tänka ”utanför lådan”. Hon behövs liksom.

Här är ytterligare en anledning till att läsa Mymlan.

Sjukt

Jag jobbar gärna med människor. Funderar på att söka till socionomprogrammet. Problemet är att lönen är dålig. Rent förjävlig. Ingångslönen ligger på cirka 21 000. Och då har man pluggat i 3,5 år. Det är så fantastiskt sjukt. Ska jag plugga så länge vill jag ju gärna tjäna mer eller i alla fall likvärdigt med min kille som inte pluggat ett dugg. Ska jag plugga i 3,5 år vill jag kunna försörja mig.

Känns helt onödigt att över huvud taget försöka söka in på utbildningen när den ekonomiska framtiden inte ser ett dugg ljus ut. Aldrig mer jobba med människor, det lönar sig inte. Det ska bli mitt mantra, mitt motto. Sjuka jävla samhälle.

Jag och mina skräckisar

1999 kom lågbudgetfilmen Blair Witch Project ut. En snackis bland oss skolelever. Vissa vägrade gå ut i skogen på ett bra tag. Jag som dras som en magnet (eller hur säger man, det är väl föremålet som dras till magneten?) till rysare och skräckfilmer, ville ta reda på vad det var fråga om. Lurade i min kompis som avskyr allt i rysare och skräckväg, att det bara var en simpel thriller och vi bänkade oss framför soffan. Hon satt med en kudde för ansiktet halva filmen medan jag satt och väntade på när det skulle hända något. Minst sagt var jag besviken på filmen, mest för att de i varannan mening sa ”Fuck” eller ”Fucking”. Var inte vad vid sådana uttryck på den tiden.

Pratade med Herr Kurry om filmen här om dagen. Han minns att han tyckt den var läskig när han såg den. Därför beslutade vi att se om den. Ikväll. Eftersom jag visste hur den slutar kunde jag koncentrera mig på miljön, klaustrofobikänslan när de virrar runt runt i flera dar i en skog. Sökte Herr Kurrys hand och kramade en kudde. Kunde tänka mig in i situationen, även om jag egentligen inte tycker det är så fantastiskt läskigt med voodoo och häxor. Det är ju så…orealistiskt.

Vad jag vill komma fram till är att jag nog blivit lite blödig igen. När jag var tolv såg jag Pet Sematary och blev efter det livrädd för att i mörkret möta Zelda. Ni vet den där systern med ryggmärgshinneinflammation. Fast jag blev lite besatt. Har alltid varit lite besatt av det morbida, gillat att bli skrämd. Efter Pet Sematary (som jag aldrig vågade se klart då) har mången skräckfilm satts i dvd-spelaren. Herr Kurry är den enda jag känner som vill titta på det med mig. Har tyvärr blivit blasè. Det finns inte mycket som skrämmer mig. Tills nu då, tydligen. Har kommit på mig själv med att ta ett stort skutt upp i sängen för att inte Zelda ska ta tag i min vrist när jag står framför den. Jag tror jag börjar bli gammal.

Vilken skräckfilm gav dig mardrömmar?

Ett litet mirakel

Inte ens när jag låg och ville dö på grund av värkarna på BB trodde jag att jag i slutändan skulle ha en livs levande bebis i min famn. Än mindre trodde jag att hon skulle vara så fulländad.

Nu är hon snart sju månader och jag minns knappt hur det var innan. Som om jag alltid haft henne. Som om det alltid funnits en liten Kajsa i mitt liv. Det går så ruskigt fort. När jag ser nyfödda små knyten kan jag inte förstå att hon någonsin varit så liten. Det händer så mycket på så kort tid. Från första tandlösa leendet, till de små risgrynen som växt sig till fina tänder i underkäken. Från första smakportionen till en hel måltid. Plötsligt har jag slutat amma fast det var meningen att jag skulle fortsätta med det morgon och kväll åtminstone några månader till. Nya möjligheter. Jag kan vara ifrån henne flera timmar. Vi har lämnat henne till mormor och morfar så vi kunde gå på bröllop. Hon var en liten ängel, som om hon förstod att de var nervösa och ville att allt skulle gå väl.

När hon ska sova lägger hon sig på mage, skjuter upp knäna under magen och sover med rumpan i vädret. I egen säng, i eget rum. Vaknar ibland och jävlas på nätterna, troligtvis kliar den begynnande tanden i överkäken. Mamma suckar, förbannar stackars Herr Kurry som jobbar nattpass. Glad över vetskapen att jag kan lämna över henne när han vaknar. Glad över att han aldrig tycker aldrig synd om sig själv, aldrig klagar, så som jag gör. Glad över att han förstår att jag ibland vill vara själv. Förlåter henne när hon ler mot mig. Älskar, älskar, tycker så mycket om. Tröttnar och vill bort, gormar och skyller på bebisen. Glömmer och älskar och tycker om igen.

Hon kan sitta utan stöd, lite vingligt men ändå. Parerar när hon är på väg åt ett håll. Älskar mammas mobil, älskar sladdar och tidningspapper. Favoritlek när man tar tag i hennes små armar och drar henne upp från liggande till stående. Där kan hon stå hur länge som helst. Studsar och vinglar. Skriker rakt ut, i falsett. Blir arg när man lägger ner henne igen. De små knubbiga benen kommer bli starka som bara den.

Blir trött i soffan, med mamma nära nära. Tar tag i min hand, för den mot sitt ansikte. Fingertopparna mot sin panna. Hon vill ha något för ansiktet. Något att gosa med, något som gör det lite mörkt för ögonen. Nappen rör sig. De långa ögonfransarna vilar mot huden. Trött trött. Snusar i mitt öra. Mamma tittar och tittar och får tårar i ögonen. Så stolt. Avlägsnar försiktigt min hand från hennes ansikte, lägger mammaluktande tröja över hennes lilla kropp och bara måste får skriva om det lilla miraklet. Som har blivit så stor. Men som fortfarande är så liten.