Dagens asgarv

Kollar på komikern Björn Gustafsson på YouTube. I en av kommentarerna står: ”Är det verkligen han som spelar Alfred i Emil i Lönneberga?”

Nej, Sceptile89, det är en annan Björn Gustafsson.

Regler vid intervju av barn

Vad är reglerna för att intervjua barn? Behövs förälderns tillåtelse innan man pratar med dem? Innan artikeln publiceras? Om man fotograferar barn utan att deras ansikte kommer med, behövs förälderns tillåtelse då? Är det skillnad på vilka ämnen man tar upp? Jag ska ställa högst banala frågor, typ: vad tycker du om att läsa? Tycker du om biblioteket?

Tacksam för svar.

Sammanfattning av bloggidéer

Jag säger som Mymlan. Jag har inget att skriva. Allt jag säger känns upprepat. Det mesta jag skriver är trams.

Därför tänkte jag göra en sammanfattning på allt jag tänkt skriva den senaste tiden.

Min dotter fyllde två år igår.

Min nya idol är Nour el-Refai. Ni som inte lyssnat på hennes sommarprat  måste göra det. Och sen kan ni lyssna minst tio gånger till. Det har jag gjort. Det är allvarligt, svart, intelligent och fantastiskt insiktsfullt. Något av det bästa jag hört på väldigt länge. Sen kan ni titta på det här. Mamma, du behöver inte titta.

Jag har en kass mobiltelefon som stänger av sig hela tiden. Jag var tvungen att köpa en ny billig en eftersom jag pajade displayen på min förra i somras. (en reparation skulle kosta skjortan och ta två veckor. Och reparationer brukar inte alltid falla ut väl, har jag förstått). Dett betyder att jag vill skaffa en ny igen. En med bra ljud, bra kamera, som har bra kvalitet och inte är en Iphone eller liknande en sådan. Pekskärm verkar faktiskt inte alls särskilt kul.

Jag måste skaffa prenumeration på en morgontidning. Jag får ont i magen när jag tittar på nyheterna på tv och att läsa tidningen på nätet är varken kul eller inspirerande. Jag har hört att SvD är bäst skriftspråkkvalitetsmässigt, men är förbannat blå. DN är billigare men lite sämre då enligt vissa.

Jag hatar folk som säger maskulinist och menar att det ska vara likvärdigt feminist. Jävla idioter. Skaffa lite koll. Läs lite historia.

Jag är inte så hipp. Vi ska göra ett reportage om något, vad som helst, men som speglar något i samhället. Vet ni vad jag kom på att jag ska göra reportage om. Biblioteket. Barnavdelningen. Yeah.

Jag vill ha sommarjobb på en tidning. Jag kommer aldrig att få det, eftersom ingen vill ha en tafflig student utan arbetslivserfarenhet.

Senaste gången jag var utomlands var 2006, när vi var i Prag och såg Pearl Jam. Jag vill utomlands igen. Min kompis åkte till Costa Rica imorse. Grattis.

Jag har varit på väg att vaccinera mig mot svinis väldigt länge. Nu börjar jag känna att jag kanske kommer vilja skita i det.

Twinrix-reklamen är jätterolig eftersom den syftar på att allt utanför Sveriges gränser är jättesmutsigt och att alla har hepatit.

Jag gillar Gudrun Schyman. Alla partier vill fiska röster på ett eller annat sätt. Om hennes fiske är Let’s dance så fine. Hellre det, även om jag personligen tycker att programmet är själsdödande. Jag säger som Winnerbäck: ”Trött på all valpropaganda lika billig som reklam ‘Ja vi vill ha ett bättre Sverige.’ Åh fan.” Dessutom tar hon debatter med sina fans och ickefans.  

Tack och godnatt.

Upprätthåller feminister strukturerna?

Jag är ambivalent. Som vanligt. Just nu funderar jag över ”Mäns våld mot kvinnor” och om det är rätt att säga så, eller om det bara cementerar bilden av den våldsamme mannen.

Det finns ett globalt kvinnoförtryck. Det kan uttryckas i våld. Strukturellt våld. Våld mot kvinnor för att de är kvinnor. Det är farligt att jämföra sådant våld med mäns våld mot män exempelvis. På så sätt osynliggör man det strukturella våldet. Ungefär som när vita blir utsatta av svarta och kallar det rasism. Då vänder man på begreppet och osynliggör den strukturella meningen av rasism.

Men. ”Mäns våld mot kvinnor” och ”Alla män är potentiella våldtäktsmän” kan, precis som ”Kvinnor är offer” skapa en identitet hos en könsroll. Man blir den man förväntas vara. Och grupperna fortsätter att vara skilda. Att synliggöra ett förtryck, en struktur kan kanske slå fel, inte minst för att den kan kränka en individ. Så att utgå ifrå sådana begrepp kan vara lika illa som att säga att alla kvinnor älskar att sminka sig. Det är ett essentialistiskt synsätt och jag börjar få problem att förlika mig med det. Speciellt eftersom jag tycker att det strider mot allt vad genusvetenskap och sociala arvet heter.

Generaliseringar kanske inte är så jävla bra. Å andra sidan vet jag att det är farligt att enbart utgå från individperspektiv. Faktum är att det är korkat. En individ kan inte vara statistik. Normer, självuppfyllande profetior och socialiserande av kön är några av anledningarna till att kvinnligt och manligt attribut fortsätter att vara normer och ideal. Förtryck skapas av grupper mot grupper. Men jag har så svårt att sätta likhetstecken mellan patriarkat och förtryck. I alla fall i Sverige. Patriarkatet lever och frodas, det vet jag, men patriarkatet är så inlindat i fina formuleringar och att kvinnor kan bara de vill och kvotering är fel och djävulen och hans moster. En man som slår sin kvinna blir lätt det konkreta exemplet på Patriarkatet. Men mannen som slår sin kvinna är ett svin. Den man som kvoteras in på en hög post för att han är man, är en större del av patriarkatet. Ska männen som slåss få bli den enda personifieringen av patriarkatet, eller ska vi inte bara klassifiera honom som ett svin? Alla normala människor vet att de som slår sin kvinna är svin. Till och med antifeminister vet det. Kan vi inte bli förblindade av svinen och på så sätt missa det mer svårdefinierade?

Någon som förstår? Tänker jag åt helvete fel?

Status: på topp

Igår var jag på intervju hos en kvinna som bodde i ett gammalt 1700-talshus. Jag blev bjuden på spanskt kaffe och skummad mjölk, och satt där i kökssoffan tillsammans med henne och hennes katt och pratade om hennes konst och jobb som flygvärdinna. Jag var helt betagen av huset och hur hon inrett det. Hon visade mig sin atelje och vi pratade om allt möjligt.

Av detta ska jag göra ett personporträtt. Och det är inget annat än skittrevligt. Tänk om man bara kan få syssla med sånt här inom journalistjobbet. Trevliga reportage och intervjuer med fina människor som är trevliga och tillmötesgående. Jag skulle bli en perfekt sådan journalist. En trevlig journalist. Som skildrar det bästa av en människa. Det är fan inte sämre än en granskande journalist.

Dessutom fick jag VG i Etnologi A. Jag som aldrig strävar efter något högre än G. Om det berodde på att jag är en fantastiskt begåvad ung kvinna, eller om kursen var lite för enkel vet jag inte. Men givetvis väljer jag att tro på det förra. Jag är helt enkelt enastående.

Jamen förlåt då

Jag råkade somna på bussen hem från skolan när jag nästan var framme. Flög en meter upp i luften av en röst i högtalarna:

”JAHA, DET HÄR ÄR SLUTSTATIONEN, VAD SITTER DU KVAR HÄR FÖR?!”

Jag sov gubbjävel.

Dekadens

När jag var yngre kunde jag inte lyssna på dance, trance, techno eller något av det där ungdomarna lyssnade på då för ti´n. Nej, jag avnjöt 60-talsmusik, och min största idol var visserligen Michael Jackson, men han var ju åtminstone bra.

I dag har jag gått och blivit mainstream. Jag lyssnar på p3. Och inte bara det. Jag har fått en dålig smak. Ett smakprov på det är den här låten, som jag skruvar upp så att fönstrena skallrar när jag ska tagga till inför en tenta. Framför mig ser jag en stekarkille med vita linnebyxor och flipflops och en lacoste-piké, dansandes, med en arm svingandes uppe i luften på sin pappas yacht tillsammans med flickor i bikini. Herr Kurry tyckte det lät som något han kunde komponera ihop på Kajsas lilla synt för 79 kronor. Ändå lyssnar jag på den om och om och om igen.

Vad har hänt med mig?

Lästvång

Mymlan skriver årets i särklass bästa text.

Att tvingas vilja

Ikväll såg jag ett avsnitt av Trinny & Susanna. Ett par som gör om folk som de tycker är fula. Typ. Kvällens avsnitt handlade om en kvinna i armén som klädde sig på tok för slampigt. När förvandlingen var komplett hade hon en klänning som gick nedanför knäna och hårband. Programmets idé är att ge människor ett bra självförtroende genom att byta garderob. Min högst pk-osande åsikt om idén är – Du ingår inte i mallen för hur en kvinna/man bör se ut. Även om du är bekväm i hur du ser ut. Gör om, gör rätt!

Det här fick mig såklart att fundera över mig själv. Är jag bekväm i hur jag ser ut? För några veckor sen fick jag låna en kajalpenna av en kompis inför en utekväll. Jag har aldrig någonsin ägt en sådan. Jag har tyckt att det varit onödigt. När jag såg mig i spegeln stirrade två fint inramade ögon mot mig. Det var fint, jag såg pigg ut. Måste jag köpa en kajalpenna nu? Är det så här reklambranschen skapar behov hos kvinnor? Typ ”Visst kan du gå omkring och se ut som du gör, men varför inte bli lite fin när du ändå kan?” ”Vi tvingar dig att vilja vara fin”. ”Det finns en objektiv syn på skönhet.” 

Jag vet hur man kan göra sig fin. Jag vet hur man får till en good hair day och jag vet hur jag ska klä mig. Men frågan är måste jag? Bryr sig nån? Är jag tvungen? Svar: Nej! Jag är så rädd för att skapa mig det behovet. Behovet av att alltid vara fin, att alltid ha behå, att alltid vara fräsch och behovet av smink. Jag vill ha det valet. Jag vill välja att vara högst naturlig eller högst uppiffad. Och än så länge kan jag det.

Men jag blir oroad över tv-program som Trinny & Susanna som ständigt talar om för dig hur du kan förbättra dig själv, hur du kan sträva efter att bli snyggare, klä dig anständigare – passa in i mallen. Jag vill inte höra att jag hela tiden kan bli snyggare än vad jag är. Det enda jag vill höra, och det enda framför allt kvinnor behöver höra är att det är ok att se ut som en slampa, det är ok att se ut som en tant och det är ok att vilja stå framför spegeln. Det är ditt val!

 

Den så kallade instinkten

Det finns nån slags allmän sanning om den kvinnliga modersinstinkten. Den som alla kvinnor tydligen ska ha, antingen sovande, eller fullt vaken och aktiv. Det finns en annan slags sanning om män som sägs vilja ta hand om och beskydda sina kvinnor, genom att hålla om henne när hon är rädd och vilja betala hennes räkningar.

Om det nu finns en instinkt så har kvinnor och män exakt samma instinkt att vilja ta hand om och skydda. Men vårt sociala arv kräver jämförelser med grottmänniskan och urmodern. Ingen sanning utan grottmänniskan. Där legitimeras ju könsrollerna. Det är så fantastiskt.

Thrillernight

Paranormal activity var läskig, även för en skräckfilmsblasé person som mig.

Nu ska jag gå och hålla jävligt hårt i mitt täcke.

Fotoblogg

Min kompis tycker att jag skriver på tok för långa blogginlägg ibland. Hon skulle önska lite mer personligt. Så. Härmed fotobloggar jag om den här söndagsförmiddagen. Håll tillgodo.

 

 

Jag har fått ett kontor. Det enda som fattas är en sprillans dator.

 

Julpyssel med hög koncentration.

Sen var Kajsa tvungen att mecka med bilen.

Jobb jobb.

Katten vill in.

Sen tar Kurry igen sig med glöggen och pepparkakorna. Obs. Bilden är väldigt arrangerad.

Tankar om ålder (med en touch av feberdimma)

Jag är alltså 25 år nu för tiden. Jag har väldigt ofta fått höra att jag är mogen för min ålder. Vilka egenskaper som får folk att tycka det, vet jag inte, men så tycker vissa i alla fall. Jag tycker dock att jag inte är ett dugg mogen. Eftersom jag väldigt ofta är ambivalent, eller ändrar åsikt ganska tvärt funderar jag på hur det kommer påverka min dotter. Värderingar som jag har nu kanske jag inte har om fem eller tio år. Värderingar som präglar Kajsas uppfostran och kanske hennes egna värderingar i framtiden, tänk om jag helt byter ut dem senare i livet? Kommer hon bli förvirrad då? Jag är en relativt ung mamma, sett till dagens mått mätt. Om jag väntat med barn tills jag var över trettio hade jag kanske landat mer i känslor, värderingar och världsuppfattning? Hade det varit sundare?

Nu tycker inte jag att man någonsin måste vara tvärsäker på sin sak eller ha klara uppfattningar om allt, inte ens när man ligger på dödsbädden. Men här kommer min tveksamhet kring min mognad in i bilden. Fram tills jag var kanske nitton avskydde jag barn, och jag var helt säker på att jag aldrig skulle vilja klämma ut några ungar, det var min fasta övertygelse just då. Men sen blev jag äldre och ville ha barn. Det var en mognadsfråga. Jag är alltså rädd att allt som jag tycker nu och hur jag beter mig mot Kajsa, är en slags fas som jag kommer komma över. Tänk om Kajsa blir fucked up för att hon fick en ung morsa som egentligen inte visste hur man uppfostrade barn? Även om jag tycker att jag och Herr Kurry är utmärkta föräldrar just nu så kan det ju fortfarande vara en falsk uppfattning. Ingen utomstående kan ju veta det egentligen. (nu pratar jag inte om övertydliga dåliga drag, som misshandel eller alkoholproblem eller liknande) Om Kajsa får problem senare i livet, kommer jag skylla det på att jag var en ung mamma då, för att jag har indoktrinerats i idealet som säger att man ska skaffa barn efter trettio?

Tänk om allt är en illusion liksom. Tänk om allt bara verkar bra, men egentligen är skitdåligt, och att vi gräver våra egna gravar?

Vi som skäms över alla som skäms över flickvännen

Så skulle min Facebook-grupp heta om jag orkade uppbåda mer engagemang i den här saken förutom blogginlägget.

Erik vann i Idol i fredags och under vinnarlåten klev hans tjej upp och kramade på honom. För det får hon bittert smaka på hat och förakt. Just nu pågår ett drev i form av blogginlägg och facebookgrupper där uppretade Idol-tittare beklagar sig över hur pinsamt det var att hon aldrig klev av scenen. Folk gör det till ett seriöst statement liksom.

Just nu är det inte flickvännen som är pinsam. Det är alla som tycker hon var pinsam som är pinsamma. ”Vi som skämdes för Idol-Eriks flickvän!” heter en Facebookgrupp. Jag skäms också. För alla som går med i en sån grupp. Det är mobbning i sin renaste form. Alla som säger att man glömde lyssna på Eriks framträdande för att hon stod där, är pinsamma. Det var ett aktivt val man gjorde. Han stod där och sjöng sin låt, det fanns inget som stoppade någon att kunna lyssna på honom. Alla ni som fortfarande stör er på flickvännen, alla ni som går med i facebookgrupper, alla ni som skriver blogginlägg bidrar aktivt till att glömma Eriks framträdande och göra det till något dåligt och förglömligt. Det är inte flickvännen, det är ni, som håller glöden vid liv. Jag skäms över er, vuxna människor. För det är ni ju. Ni är vuxna och ni sänker er till en fjortisnivå.

Sådana här liknande ämnen är något man tidigare pratade om på fikarasterna. Med Internet har det kunnat förflytta sig och nå ut till större massa, genom forum, bloggar och andra sociala medier. Det annars så oskyldiga pratet har därmed förvandlats till kampanjer och hat-drev. Det tillsammans med människors uppenbara behov av att älta, tycker jag reproducerar Jante-lagen.  

Jag ber om ursäkt för alla missunnsamma och pinsamma personer, Ninni. Jag ber om ursäkt för mobbningskampanjen som drivs mot dig.

Att neka barn tillträde till vissa platser

Alex Schulman blev nekad att komma in på flera caféer med sin barnvagn i Stockholm. På det fjärde caféet fick han inte ens ta med sig bebisen in. Det var alltså inte barnvagnen som var problemet, utan själva barnet. Via den här bloggen kom jag åt Alex krönika om ammande mammor på offentliga platser. Han sällade sig så att säga till skaran idioter som inte tycker att mammors rättigheter sträcker sig till att amma sina barn i offentligheten - och därmed också till skaran som tycker de har rättigheten att glo på en ammande mammas bröst tills man får kväljningar. Detta skrev han för tre år sen och han kan mycket väl ha ändrat sig. Om han har gjort det ger det mig dock ytterligare en anledning att säga att om man inte har barn ska man kanske inte skandera så mycket om vad småbarnsföräldrar bör och inte bör göra på offentliga platser. Kort sagt – back off tills du själv är där och blir nekad saker för att du har ett barn. Alex blev en smula marginaliserad på grund av sitt barn och sprang i sann Linda Skugge-anda till medierna. Är det ok nu?

Nåväl. I sak håller jag med Alex. Det är illa att neka ett barn plats på ett café. Nu tycker jag att de flesta caféer är fantastiskt barnvänliga med microvågsugn, plastbyttor, barnmenyer och barnstolar. Vissa caféer är små och därför är det fullt förståeligt att de av utrymmesskäl och därmed säkerhetsskäl inte vill ha in barnvagnarna i lokalen. Det får man som förälder finna sig i om man har en bebis som sussar i vagnen, eller om man helt enkelt inte vill ställa den utanför – barnvagnsstölder är trots allt vanligt förekommande.

Men. Om man inte vill ha att göra med barn på ett café för sitt eget välmåendes skull, borde man kanske fundera på att vi har det lite för bra som kan kräva vår rättighet att slippa barn. Och utan att blinka tycka det är ok att exkludera vissa grupper som har lika stor rättighet till samhället som alla andra. Jag tycker inte om andra barn. Jag är inte barnvänlig och jag tycker barn är jobbiga. Men jag tycker högljudda fjortisar är jobbiga också. Jag avskyr bratungar och jag tål inte bullriga gubbar som breder ut sig. Jag skulle bara inte komma på tanken att tycka det är ok att få slippa dem på ett fik eller en restaurang. Den sjukt låga toleransnivån är ett tydligt tecken på översitteri. Och det vägrar vi erkänna. Vi är fullt upptagna med att propagera för lugn och ro när vi surplar på vår 40-kronorslatte.

I ett jämförande perspektiv

Jag hittade gamla foton på mig själv när jag var liten och jämförde dem med Kajsa. Jag kom fram till:
1: Vi är väldigt lika.
2. Vi är mycket allvarliga.
3: Jag var ett fruktansvärt sött barn.

 

 

 

 

Hej rasist, jag vill inte ha ditt stöd

Exakt.

Rasisters retorik bygger på att försvara kvinnorna, genom mer eller mindre subtila ”Kom inte hit och ta våra kvinnor!” eller ”Kom inte hit och våldta våra kvinnor! ” 

Tack, men lika lite som jag vill bli våldtagen har jag lust att bli ”skyddad” av er. Jag vill inte vara er symbol när ni talar er högröda om kvinnomisshandel, våldtäkter och dålig kvinnosyn, utan att se er själva i spegeln. Jag vill inte vara ert alibi i den smutsiga kamp ni för.

Vi är inte era kvinnor. Kladda inte era äckliga teser på oss.

Sluta hyckla, Mogi

Jag hade missat det där med modebloggaren Mogis samarbete med Aftonbladet, att gå på a-kassa i två veckor. När jag läste om det fylldes jag av både äckel och uppgivenhet. Nu är inte Aftonbladets idé något direkt samhällsomvälvande, snarare något uppseendeväckande och småroligt. Men att en innestadstjej som lever lyxliv ska komma till någon form av insikt på två veckor, hur skulle det gå till? Speciellt med en budget på 3770 kronor, som många inte ens har på en månad.

Jag gick in på Mogis blogg i dag och möttes av detta inlägg. Jag var tvungen att fråga vad det var frågan om, och jag var inte ensam. Hon fick mycket kritik. Något som är bra med Mogi är att hon svarar på kommentarer och kritik. Tyvärr fick jag och de andra kommentatorerna mer eller mindre Goddag yxskaft-svar, om att hon minsann älskar kläder och att hon i alla fall är ärlig, att hon byggt upp sitt företag ”from scratch”. Jag fortsatte fråga om syftet med att över huvud taget gå med på detta om hon fortsätter leva samma liv, med enda skillnaden att hon betalar de dyra stövlarna om en vecka istället för direkt i kassan. Det finns i skrivande stund fortfarande inget svar på den frågan.

Det som rimmar illa med hela detta spektakel är att Mogi under dessa veckor ska ge tips på hur man som ung inte ska hamna i arbetslöshetsfällan. Man ska tydligen kämpa. Och söka jobb.  Åh fan.

Så här va. Att komma med tips och idéer till unga människor kan aldrig vara fel. Men att inte ha grundförståelse för att alla inte är födda in i samma kontext och ha samma förutsättningar är både naivt och omoget. Hon visar tydligt den oförståelsen genom att leva samma liv som innan, med enda skillnaden att hon skjuter upp shoppandet i två veckor. Att säga sig vilja sätta sig in i en arbetslös situation, men i själva verket skita i det är ganska nedlåtande. Att låtsasförstå genom att skrapa på ytan och klappa på huvudet är värre än att stå för att man aldrig i livet skulle klara av att leva på lite pengar. Jag hade tyckt det var ok om hon mest såg det som en kul grej. Men förbarma sig över en grupp som hon gör, att komma med storslagna idéer om att man ska kämpa för att få ett jobb, att seriöst coacha, samtidigt som hon springer på NK och väntar på att de två veckorna med ”snål” budget är över, det är att krypa ett steg högre på hierarkitrappan. Och syftet var väl att göra tvärtom.

Varför över huvud taget använda sig av en tjej som Mogi? Det finns tusentals människor där ute som levt på existensminimum i flera år. De hade säkert kunnat slänga upp lite fotografier på makaronerna som fick utgöra middagen för fjortonde dagen i rad. De hade säkert också kunnat komma med jävligt bra spartips om hur man klarar sig från att inte svälta alltför mycket. Om nu Aftonbladets syfte var att unga skulle få ”tips”. De hade varit riktiga förebilder. Men Aftonbladet är inte intresserade av den riktiga misären. Låtsasfattigdom är enklare att ta in.

Håll ut Mogi. Om åtta dagar är stövlarna dina.

Igår…

…fyllde jag 25 år. Den som missade att gratta mig på födelsedagen få alltså en chans att göra det nu istället.

Starka kvinnor

Starka kvinnor. Stärkande för kvinnor. Vi måste hjälpa till att stärka kvinnor. Begreppet den starka kvinnan är egentligen ganska etablerat. Inte lika ofta hör man begreppet stark man eller att man måste stärka männen. Och det är väl inte så konstigt om man kliver tillbaka i historien. Men det är också ganska tydligt att man inte självklart definierar en kvinna som stark. Nej, hon måste förtjäna den titeln. Hon måste ha gjort något extraordinärt. Exempel på det är att ha skaffat sig en prestigefull yrkestitel, att hon har ett självförtroende som kostat henne åtskilliga kvinnliga fiender, att hon vågar ta i där det behövs, ha gjort eller gör något stort för mänskligheten, eller att hon inte gråter vid en motgång.

En stark kvinnas egenskaper är oftast inte förknippat med de traditionellt kvinnliga. Undantaget är romantiska komedier till exempel Legally Blonde som handlar om en blond jurist med förkärlek till mode och djur. Hennes kvinnliga tänkesätt och intresse för kläder blir hennes vapen – hon är en stark kvinna trots de uppenbara kvinnliga intressena. Who would have thought?

Många feminister brukar gärna kritisera den kvinnan som inte lever ekonomiskt självständigt, eller som förlitar sig på att hennes kille gör allt det där hårda, manliga, så hon slipper. Jag föraktar gärna själv kvinnor som inte vågar smutsa ner sig eller som inte vågar gå ut utan smink. Hon förstör för oss andra kvinnor. Vi som vill vara starka och självständiga. Kvinnor får inte vara som de vill. Varken för kvinnor eller för män. Trots att vi slår ifrån oss och protesterar när det kommer på tal, så är det ju precis så det är. Kvinnor ska vara starka, annars förstör de för andra kvinnor. Vi har så mycket mer att förlora. En kvinna som är dålig på bilkörning representerar alla kvinnor. En kvinna som ljuger om en misshandel eller en våldtäkt blir alla kvinnor. En kvinna förstör för alla kvinnor. Därför är det så viktigt att få in kvinnorna i samma led. Det kostar oss så mycket. Feminister är väl medvetna om det. Vi får inte sjabbla bort det lilla vi har! 

I wish, I wish, I wish a was born a man. So I could learn how to stand up for my self, sjunger Martha Wainwright.  En man som visar sina känslor, våga dricka färgglada drinkar och stå famför spegeln längre än sin flickvän får höga poäng av moderna kvinnor. Men en mans styrka tas så för given att, oavsett om han gråter om nätterna över ångesten att upprätthålla bilden av den starka mannen, man aldrig behöver sätta några etiketter på honom. Man behöver inte granska honom, hylla honom, politisera honom. Man behöver aldrig tvivla på om han orkar bära upp den hedersvärda egenskapen styrkan. Den är intakt. Han förlorar inget på att vara ödmjuk, snäll och väluppfostrad.

Att stärka kvinnor är bra. Att bättra kvinnors självförtroende är bra. Att lyfta fram starka kvinnor är bra. Men det kan samtidigt leda till fortsatt
 prestationsångest  hos och stigmatisering av kvinnor som faktiskt inte är starka. Att inte ta kvinnors styrka för given är att aldrig låta det vara ok för henne att själv vilja stanna kvar i eller kliva ur offerrollen. Men att inte låta kvinnan vara svag är att lämpa över ett stort lass självhat på henne.