Kurrylin

Fortsatt fulblogg: hatlista

{ juli 9, 2009 @ 5:47 e m } · { Gnäll, Personligt }
{ } · { Kommentarer (6) }

Mitt goda humör har bytts ut mot en trötthet jag inte vet vart den kom ifrån. Med trötthet kommer surhet och hat. Här kommer därför en lista på allt jag hatar.

Moneybrother. En jävligt irriterande röst liknande Barney i Simpsons. Håll käften.
Folk som mäter popularitet i antal taggade festbilder på Facebook. Get a life.
Folk som mäter popularitet i antal “vänner” på Facebook. Get a life.
A camp. Maken till mesröst och trist musik får man leta efter.
Actionfilmer. Jag hatar biljakter, explosioner och muskelmän som ska rädda världen. Tönteri.
Folk som pratar i mun på varann i tv och radio. VI HÖR INTE VAD NÅGON SÄGER!
Folk som avbryter en när man pratar.
Folk som inte lyssnar på en.
Svennebanan-låten. Vad i HELVETE?! (Jo texten är bra, resten suger.)
Folk som nedvärderar flickkönet när de prinsessar sin dotter samtidigt som de vägrar befatta pojken med något typiskt flickigt.
Moppekids.
Coca Cola Zero-reklamen. Borde inte den ha granskats åtskilliga gånger för sexistisk reklam?
RnB.
Skämt om skillnaden mellan kvinnor och män. 1975 ringde och ville ha tillbaks sin humor.
Sex-skämt. 1985 ringde och ville ha tillbaka sin humor. Eller Stefan och Krister ringde och ville ha tillbaka sin humor.
Magasin och livsstilsprogram som förutsätter att varje lyckad kvinna bor i centrala Stockholm och är välutbildad AD, vilket ger alla landsbygdskvinnor mindervärdeskomplex och dåligt självförtroende och white trash-stämpel.
Machomän.
Parlamentet på tv4. Uteslutande män och tävling om vem som kan säga flest “knulla” i en mening.
Folk som alltid vänder sig till mig istället för till Herr Kurry så fort det diskuteras barn, tvätt, städ eller annat “kvinnligt göra”.
Folk som tycker man ska ägna sig åt viktigare saker så fort man vill diskutera sånt som inte rör näringslivet.
Kanal 6. Kanal 6 ska vara en typisk killkanal. Actionfilmer, 2 and a half men och Paradise Hotel med bikinibrudar som dansar, a.k.a runk-tv.

Ja, det var väl allt. För nu.

Tralala lilla molntuss

{ juli 3, 2009 @ 8:21 e m } · { Personligt }
{ } · { Kommentera }

Jag hörde låten på radio nyss och en massa högstadieminnen väcktes. Den här dansade jag en massa till som fjortonåring. Och än i dag tydligen.

Den som inte tycker den här låten är bra – bara våga komma fram och säga det.

Vacation

{ juli 2, 2009 @ 3:23 e m } · { Bebis, Personligt }
{ } · { Kommentarer (8) }

Jag är ledig. Bloggen blir bildblogg tills min hjärna önskar stimulans djupare än “vilken strand blir det i dag?”

Ångest

{ juni 27, 2009 @ 7:05 e m } · { Bebis }
{ } · { Kommentarer (10) }

Jag får ångest av sånt här. Hemska bilder målas upp i huvudet. Ensam, skrikande, gråtande ettåring. Inte en bebis, utan ett barn som förstår saker och ting. Och kan inget göra.

Vid såna här tillfällen vill jag väldigt gärna tro på himlen. Att den lilla flickan har det bra mycket bättre där hon är nu än tillsammans med sin pappa som glömmer bort sitt eget barn. I flera timmar. Så att det dör. Att det sista hon fick uppleva inte var 7 timmars ensamt helvete.

Ångest. Ångest i sommarvärmen.

När jag trodde alla var intresserade av mitt slem

{ juni 18, 2009 @ 10:02 f m } · { Bebis, Personligt }
{ } · { Kommentarer (2) }

Det finns en sak jag tänker på ganska ofta och som jag har ångest över. Nämligen när vi kommit hem från BB och skulle visa kort på en alldeles nyfödd Kajsa. Jag visade liksom upp förlossningsbilder. Alltså när jag var nyförlöst och blodig och Kajsa var en geggig klump. Det var exponerade bröst och slemmig moderkaka och en svettig Kurry. Det måste varit hormonerna (ja jag skyller allt på hormonerna) som gjorde att jag kände att jag måste visa allt. Det naturliga liksom. Som att folk inte bara ville se bebisen, utan allt äckel som följde med förlossningen. Som om alla skulle tycka det var fantastiskt. Jag hade tydligen glömt att jag tyckte sånt var vidrigt innan jag själv fick barn. Nu tvingade jag på folk slemmet. Nu var det ju inga sargade muffbilder, men likväl var det ju blod och slem.

I dag skulle jag aldrig i mitt liv visa upp såna bilder. Aldrig. Och jag hoppas folk har raderat bort de där bilderna från sin näthinna nu. Var glada för att jag inte la upp bilderna på bloggen.

Kurry och en färsk Kajsa. Den här bilden hade räckt
om jag visade upp. Inget blod, inget slem, bara en
bebis och mamman.

På gymmet

{ juni 15, 2009 @ 5:05 e m } · { svammel }
{ } · { Kommentarer (7) }

Efter observationer har jag kommit fram till följande:

Killar: Lägger alltid på fler vikter än de klarar av. Resulterar i kraftigt pulserande ådra i huvudet, ansiktsfärg som en kokt kräfta, samt ett obehagligt grin när de försöker röra den där vikten. Antal rörelser med vikten/maskinen ligger i snitt på tre stycken, eftersom muskeln dör av ansträngning vid fjärde. Då efter den tredje gången, när de med hela kroppen tagit i, avslutar de med ett AAAAHHHHH och vikten far ner med en KLONG. Det viktiga är alltså aldrig att träna upp en muskel långsiktigt. Det är viktiga är hur mycket tyngd man lägger på, samt att alla ser det. Svettiga, frustande och illröda fortsätter de till rummet med fria vikter. De fria vikterna är killarnas territorium. I rummet ligger testosteronhalten tillsammans med svettdoft, tung som en dimma. Här är det fritt fram att stöta ur sig AAAAHHHH, UHHHHH, ÖÖÖHHHH så mycket man orkar. Den modiga tjej som vågar sig in i rummet med de fria vikterna, har automatiskt förvandlats till fullfjädrad man när hon kommer ut. Även här tenderar mannen att lägga på mer vikt än han klarar av. Detta innebär att bänkpressen förvandlas till en dödsfälla om inte en kompis finns i närheten och kan hjälpa honom när den tunga stången ligger över bröstet och hotar att döda honom.

Sen är det dags för stretcing. Inte. Givetvis stretchar inte killarna, och gör de det, så är det säkerligen inte på gymmet. Stela och oviga efter år av tränande för explosiva muskler i kombination med obefintlig stretching lyfter de den obligatoriska hockeytrunken från hyllan och stapplar hem.

Tjejer: Efter att de försiktigt kikat in i gymsalen, dricker de försiktigt ur sin sportflaska, tar sitt kort de fått av gyminstruktören och är redo för dagens gympass. Detta innebär att vara så försiktig som möjligt. Mantrat är alltid “Inte klarar jag mer än det här, inte” och så sätter man sig till rätta i maskinen och tar inte i. Hon blir varken svettig, röd i ansiktet eller får skakande muskler. Möjligtvis slipper det ur henne ett aldrig så litet “Puh” när hon är färdig. Pliktskyldigt sprejar hon lite descinfisceringsmedel på papper och torkar bort den obefintliga svetten från handtagen på maskinen – precis om gyminstruktören sagt. Läser sedan noga på kortet och går vidare till nästa maskin där hon inte tar i igen. Hon tar långa omvägar från den brölande mannen med chinsen och vägrar befatta sig med fria vikter. Det säkra för det osäkra är viktigt. Och att till punkt och pricka följa instruktionerna. Pilatesbollen som killarna inte ens vill ta i med tång, är väl vad hon närmast kan komma fria vikter.

När hon sedan osvettig och inte alls trött tar sig an stretchingen - där hon givetvis går efter ett schema – går hon igenom varenda muskel som finns i kroppen och sträcker långsamt ut de inte ansträngda lemmarna. Pliktskyldigt dricks det ur flaskan, innan det är dags för att duscha av sig den obefintliga svetten.

Alla måste läsa

{ juni 14, 2009 @ 10:19 f m } · { Personligt }
{ } · { Kommentarer (6) }

Hittad hos Mymlan.

1. Hur gammal är du om fem år? 29 och ett halvt.

2. Vem var den sista du träffade? Mamma och pappa. Om man bortser från familjen som finns i hemmet.

3. Hur lång är du? Oj. Typ 168 cm.

4. Vilken var den senaste film du sett? Slumdog millionaire. Överskattad. Fattar inte ur den kunde vinna oscar. För att den innehöll fattigscener från slummen i Bombay blir det per definition en djup film? En snygg tjej innehöll filmen också. Med len hy och fin scarf.

5. Vem ringde du senast? Mamma.

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Yes, men jag kan ta mig till dig. Slår en signal om det kör ihop sig. syns på ett tag :)

7. Var är dagens planer? Ta en stormig promenad och lyssna på gamla poddar.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Sms. Om det inte kräver långa infokonversationer.

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Gifta sen 1980 typ.

10. När såg du senast din mamma? Igår.

11. Vilken ögonfärg har du? Gråblå.

12. När vaknade du idag? Klockan 8. Utvilad. Mycket skönt.

13. Har du någon gång hittat en katt? Det kom en katt till oss för typ 15 år sen och bet mig ansiktet för att den var så hungrig. Vi satte upp lappar och så kom det fram att det var min klasskamrats katt. Fast det var nåt fel på den katten. Den rymde flera gånger och hittade aldrig hem själv.

14. Vilken är din favoritplats? På en gräsplätt.

15. Vilken plats föredrar du minst? Offentliga toaletter. Såna där gröna som står utomhus och egentligen borde vara fräscha.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? I ett hus på landet.

17. Vad skrämde dig som barn? När jag var mycket liten var jag rädd för skäggiga män. Sen var jag rädd för att få cancer. Det var egentligen mycket som skrämde mig, jag var ett ängsligt barn. Men aldrig tandläkaren, åskan eller mörker.

18. Vem fick dig att skratta senast? Kajsa. Herr Kurry hoppade fram bakom sängen och skrämde henne big time. Hon skrek AAAAAHHHH ch ramlade omkull. Det bästa av allt, jag filmade det hela.

19. Är du för ung för att äga vinylskivor? De flesta ska äl äga vinylskivor, trots att man är “för ung”, det anses ju kult och coolt och vittnar om bra musiksmak. Men jag äger inte en enda.

20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar.

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Utan. Jag är för varmblodig för att ha pyjamas i sängen.

22. Hur många kuddar har du i sängen? Fyra. Fast Herr Kurry har två av dem. Jag ha inte fattat det där med många kuddar i sängen. Jag vill ha en som jag lägger ovanpå huvet och en arm över. Klart.

23. Hur många landskap har du bott i? Ett.

24. Har du någon gång spytt på fyllan? Jo. Jag vill inte prata om det.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Konstig fråga. Beror på miljö. Men jag gillar inte att gå barfota inomhus i alla fall.

26. Är du social? Jo ganska. Fast jag älskar att vara helt ensam också.

27. Vilken är din favoritglass? Sånt där dyrt med massa smakexplosioner.

28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Säkra min framtid.

29. Tycker du om Kinamat? Man har väl ledsnat genom årens lopp. Fast allt friterat är gott.

30. Tycker du om kaffe? Jo det smakar fint. Men mjölk. Fast jag är inte beroende än.

31. Vad dricker du till frukost? Te.

32. Sover du på någon särskild sida? Jag tror det är på mage, eller hälften mage, hälften sidan.

33. Kan du spela poker? Jag kan femkortspoker. Har prövat Texas Hold’em, men jag har svårt för de där superstrategikrävande spelen. Jag får prestationsångest,

34. Tycker du om att mysa? Bästa jag vet.

35. Är du en beroendemänniska? Nja det tror jag inte. Fast jag får cravings ibland, som håller i sig ett par veckor.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Jag kände en kille en gång som hade det. Och om jag kände Thomas Brolin skulle jag säga honom också.

37. Vill du ha barn? Jo, Kajsa var såönskad så. Om det blir fler barn får framtiden utvisa.

38. Kan du några andra språk än svenska? Nä. Jo engelska.

39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej aldrig.

40. Föredrar du havet eller en pool? Havet för tusan. Om det inte är bubbelpool vi snackar.

41. Vad spenderar du helst pengar på? Nöjen. Men det jag spenderar mest pengar på är väl mat.

42. Äger du dyra smycken? Jag är så totalt ointresserad av smycken och har nästan aldrig några på mig. Det är väl förlovningsringen då.

43. Har du någon gång testat narkotika? Aldrig.

44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Fil och flingor.

45. Vem är den roligaste människan du känner? Oj. Vet inte. Jag känner flera som är ganska roliga, men kommer inte på någon så här spontant.

46. Välj ett ärr på din kropp? Min tå. Skar upp när jag hoppade i vattnet för 15 år sen. Blod överallt.

47. Vad har du för ringsignal? En trist en som fanns med i telefonen när jag köpte den.

48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Jag fick några till Kajsa som vi hade när vi var små.

49. Flirtar du mycket? Nej. Jag tycker sånt är pinsamt och känner mig inte bekväm alls.

50. Vart togs din profilbild för din blogg? På en restaurang. Min födelsedag med några kompisar tror jag.

51. Kan du byta olja på bilen? Har aldrig prövat.

52. Har du fått fortkörningsböter? Nope.

53. Vilken var den senaste bok du läste? Nån kurslitteratur. Jag ha inte ro att läsa annat.. Det går inte.

54. Läser du dagstidningen? Jo på nätet. Har inte råd att prenumerera på en.

55. Prenumererar du på någon veckotidning? Ingen veckotidning nej. Men på Bang.

56. Dansar du i bilen? Nej?

57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? P3. Alltid P3. Avskyr reklamen i de kommersiella kanalerna, så därför. Fast jag irriterar mig på ganska många program nu för tiden. Och P4 är för gummigt och gubbigt.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Jag ritade tillsammans med Kajsa.

59. När var du i kyrkan senast? Förrförra helgen tror jag. Konfirmation.

60. Vilka personer utmanar du? Alla som läser måste göra den här listan.

Alkohol måste inte vara accepterat

{ juni 11, 2009 @ 9:57 e m } · { Samhälle }
{ } · { Kommentarer (24) }

Johanna Sjödin skriver om alkohol apropå det här. Jag håller inte med henne. Och det beror kanske på att jag inte riktigt förstår.

Ungdomar super. Inte alla, men flertalet gör det. De flesta vuxna accepterar det tycker jag. De fattar att unga super, festar, blir för fulla, spyr, gör bort sig och kan hamna i polisens fylleceller. Vissa vuxna accepterar det till den gränsen att de köper ut alkohol. Andra accepterar det genom att fullkomligt skita i vad deras barn gör när de är ute. Andra föräldrar pratar med sina barn om vad alkohol kan ställa till med. Sen finns det föräldrar som förbjuder sitt barn att befatta sig med alkohol. Dessa föräldrar skjuter sig själv i foten, där håller jag med Johanna Sjödins tes. Ju mer man binder sin tonårig, desto mer hungrig blir hon på att klippa upp knutarna och göra allt hon inte får, i smyg.

Men. Även om vuxna till en viss grad accepterar att ungdomar festar, är det deras jobb att verka som en motpunkt. De flesta vuxna har liksom been there, done that. De har något att lära. Jag ser det inte som Johanna, något motsägelsefullt med vuxna som talar om för ungdomar vad som är fel eller inte. Vad är annars lösningen? Dricka med tonåringen? Skratta glatt varje gång hon kommer hem och är packad?

Johanna Sjödin tror inte heller att det är grupptrycket som gör att unga dricker. Jag tror att det till största delen är det. Både implicit och explicit. Eftersom kulturen i dag säger att om du inte är full ibland så är du en tönt. En torrboll. Alla ungdomar är inte starka och jag tycker heller inte man ska förutsätta att varje tonåring följer sitt hjärta, eller gör det den tror på eller vill.

Just därför behövs de som säger att ungdomar inte borde dricka. Och det med tanke på att ungdomar dricker enbart för att bli fulla. Alternativt aspackade. Jag har haft mina äckelfyllor där jag gjort både det ena och det andra. Jag ångrar dem inte, för jag lärde mig av mina misstag. Mina föräldrar har varit ganska liberala och fattat att när det vankades fest så skulle det finnas alkohol med i bilden. Vi hade bra dialoger om vart de tyckte gränsen skulle gå. Jag såg det inte som provocerande, hycklande eller missunnsamt när jag förstod att de också supit som unga. Jag såg det som en trygghet. En vuxen som dricker kan (oftast) kontrollera sitt drickande, det är unga ganska dåliga på. Sen finns det självklart föräldrar som är mer eller mindre alkoholister som proklamerar att unga inte ska dricka, DET är självklart hyckleri. Och jag finner det patetiskt med medelålders människor som beter sig som de i IQ-reklamen.

Ungdomar super. Bara för att de gör det behöver det inte accepteras av vuxna. Jag är glad att fler unga går ut och säger att de är nykterister. I ganska många decennier har det varit tvärtom och det har skapat en dryckeskultur som är smått absurd. Vi dricker för att bli glada, vi dricker för att våga, vi dricker för att dränka sorger. Det behöver inte vara så. Det behöver inte vara så likriktat.

Därför tycker jag att det är bra med vuxna som lägger sig i. De ska lägga sig i. Det är deras jobb.

Vad är grejen med Eminem och varför gillar jag honom?

{ juni 10, 2009 @ 10:47 e m } · { Personligt, svammel }
{ } · { Kommentarer (6) }

Ända sen Eminem blev ett känt namn har jag varit fascinerad av honom. Jag ogillar egentligen allt vad hiphop heter och när jag i min förrförra blogg skrev att Eminem är en av de få rapartiser jag kan lyssna på, blev jag kallad rasistisk. Samtidigt undrar jag om det ligger något i det. Medierna var ganska heta på att rapportera om honom (den vite rapparen). Fast även han uttyckte sig ganska frikostigt om bögar och sluts. Typ. Trots det lyssnade jag på det? Varför fascinerades jag av just honom och inte 50 cent?

Mitt problem är egentligen att jag inte fattat om han är rakt igenom ironisk i sina texter. Hans fans säger att man ska ta hans ord med en nypa salt, att man ska ha humor. Jag tycker inte om såna förklaringar egentligen, så lätt ska man inte slippa undan. Framför allt är det män som slipper undan sådant och får vara hur politiskt inkorrekta de vill. Vissa säger att han är en simpel kvinnohatare, andra säger att han är en ironisk politisk poet. Typ.

Nu när han är på tapeten igen forsätter jag att fascineras av honom. Och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Antingen är jag en rasist som ser genom fingrarna när en vit kille rappar om kvinnor, eller så har han något som inte ens jag fattar vad det är jag gillar. Kan någon förklara grejen med Eminem för mig? Oavsett om du hatar eller älskar honom.

Det borde varit Schyman

{ juni 8, 2009 @ 3:56 e m } · { Feminism, Gnäll, Politik, Samhälle }
{ } · { Kommentarer (2) }

Trots att jag är för integriteten på internet och trots att jag inte satt mig in i Piratpartiet, kan jag inte låta bli att känna mig bitter över att de just de här året snodde röster från ett parti jag tycker är galet mycket viktigare än de; Fi. Fi behövs i Eu-parlamentet. Mycket mer än vad de behövs i bara Sverige. Mycket mycket mer än Piratpartiet. Jag är ledsen, men jag kan inte känna glädje över det här.

Sen får man komma med miljoner andra argument om vad som är så bra med PP. Jag tycker fortfarande att kvinnofrågor är mer akuta och mycket viktigare. Alla år som förflutit har inte gett någon utdelning. Varför ska internet få förtur, varför kan inte internet vänta femtio år till som kvinnor fått göra. Stå tillbaka. För “viktigare” frågor.

När det brister i kommunikationen

{ juni 7, 2009 @ 1:31 e m } · { Bebis, Personligt }
{ } · { Kommentarer (4) }

Konversation mellan Kajsa och mig:

- Mamma?
- Ja?
- No nje ju gnghmbjm uuulilu. Tootaa?
- Jaha!

Kajsa vill uppenbarligen säga mig något och jag förstår inte. Hur mycket frustration borde inte lagras? Eller hur fungerar det? Hon måste tycka jag är dum i huvet som ständigt ger henne goddag yxskaft-svar.

Rökning-diskussionen

{ juni 5, 2009 @ 1:13 e m } · { Gnäll, Samhälle }
{ } · { Kommentarer (6) }

Jag kan inte låta bli att bli upprörd över Förbjud-rökning-på-uteserveringar-diskussionen. Främst för att rökare har sjukt dåliga argument och jämför rökning med svettluktande eller feta människor eller hundägare. Och det sämsta av allt. Bilavgaser.

Så här är det. Senast i helgen när vi satt på en uteservering röktes det hejvilt vid grannbordet. När man dricker alkohol kedjeröker man. Så är det. När jag var hemkommen kände jag den där välbekanta doften från när man fick röka inomhus på krogarna; mitt hår och mina kläder stank av rök, något jag inte bett om och något jag fullkomligt hatar. Spåren sitter i från när Herr Kurry var rökare och mina kläder alltid stank och jag alltid var skitsur. ”Faan, jag som trodde det var omodernt att röka” sa min kompis när vi blev totalt inrökta på den där uteserveringen.

Och det är det som är grejen. Rökning är omodernt i Sverige i dag. De som vill röka får gärna göra det, men jag vill inte bli beblandad med det. Och det beror på att jag inte vill få rökindräkt hy och illaluktande kläder och hår. Hur kan man då jämföra det med svett och hundar och bilavgaser? Bilar är ett transportmedel som de flesta av oss är beroende av. Cigaretter behöver ingen, och framför allt inte icke-rökarna. Så lägg av med det jävla argumentet! Frågan gäller inte vad som irriterar någon mest. Det handlar om att bli en del av något man inte vill vara en del av. hade jag bott i Danmark hade jag fått acceptera skiten, eftersom de flesta människor röker där. Men jag bor i Sverige, och här ser det annorlunda ut.

Jag tycker inte heller att det är smart att lagstifta mot allt. Och visst är det en enkel sak att säga åt någon som röker. Men varför ska det falla på oss icke-rökare som jag gissar överstiger antalet rökare i Sverige? Rökning är hälsoskadligt, alltså är det rökarnas sak att se till att icke-rökare inte riskerar att få illaluktande rök på sig. Och på kläderna som måste vädras. Och håret som måste tvättas.

Ur & Penn-mannen

{ maj 27, 2009 @ 7:14 e m } · { Personligt }
{ } · { Kommentarer (5) }

I dag stod jag på ett torg och fotograferade ett gäng högskoleelever som spelade blåsorkester. Fram kommer en man, stor som ett hus och med sin redan grova bullriga basröst skriker han i örat på mig:
- Vart ligger Ur & Penn! JAG MÅSTE TILL UR & PENN!
- Eh, jag vet inte, svarar jag.
Mannen vänder sig mot resten av folkmassan och skriker desperat:
- VAR LIGGER UR & PENN?! ÄR DET INGEN SOM VET VART UR & PENN LIGGER?! VA?! UR & PENN!!!
Ingen hinner svara, döva och chockskadade tittar vi efter den desperata mannen när han skyndar vidare utan att få svar.

Men jag förstår känslan. Alla har vi väl haft den där desperata känslan av att om jag inte får ett smycke snart så dör jag.

Partipolitik är omodernt

{ maj 24, 2009 @ 9:00 e m } · { Politik, Samhälle, svammel }
{ } · { Kommentarer (7) }

Jag försöker engagera mig i EU-valet. Aningen halvhjärtat men ändå. Det finns ingenting som stör mig så mycket som partipolitik. Jag tycker allt som har med exempelvis opposition att göra är ren lobbying och martyrskap, trots att det kanske är vad som behövs för att skapa debatt.

Jag har aldrig orkat eller velat ta ställning till ett speciellt parti; jag tycker helt enkelt att allt luktar bull. Allt är bull. Ingenting är äkta. Och är det äkta så går det inte att svara på om dess ställningstagande eller ideologi är den rätta vägen eller om det över huvud taget fungerar. Och jag vill ha alla korten på borden, tänk så enkelt allt hade varit om allt bara var svart eller vitt? Hur ska man ta ställning till något om man tycker att två argument som står på helt olika sidor och motsäger varann – funkar båda två? Hur ska man rösta då? Hur ska man göra om man delar hälften av ett partis eller en ideologis uppfattning, och sågar den andra hälften av samma parti?

Är det kanske så att partipolitiken är hopplöst ute och verkningslös? Det hoppar ju upp fler och fler partier vars syfte är att driva en enda fråga, är det kanske den vägen vi ska gå? Fast hur gör man då? Skräddarsyr sitt eget partiprogram som man röstar på utifrån tio olika frågor?

Jag tror liksom inte partipolitik. Jag är ganska säker på att är man inkörd på säg Miljöpartiet så kan man inte se till nya åsikter eller ideologier, utan håller benhårt fast vid sitt eget. För att det är lättare att köpa ett färdigt paket än att skräddarsy ett. För att människan fungerar så, människan är ett djur som krampaktigt håller fats vid sin flock för att få tillhöra en identitet.

Jag är feminist. Men jag är ingen rödstrumpa. Jag röstade blått i förra riksdagsvalet. Men jag är ingen liberal.

Kalla mig förvirrad. Det är precis vad jag är, eftersom jag vägrar ta ställning till vissa frågor. Och jag vägrar gå med på att en åsikt prompt måste höra till ett block eller ideologi. Kanske är jag naiv men jag tycker vi borde vara modernare än så.

Dagen då Kurry sabbade en potentiell nyhet

{ maj 22, 2009 @ 9:11 e m } · { Gnäll, Personligt }
{ } · { Kommentarer (5) }

Min handledare kommer fram till mig och säger att jag ska gå ner till receptionen och möta en tipsare för att ta hans namn och telefonnummer och be om en kort redovisning för vad saken gäller. Det är så man gör. Är det intressant ringer de upp senare och bokar en tid för intervju.

Jag går ner och möts av en gammal man som direkt säger till mig att han vill sitta ostört någonstans. Jag försöker säga att jag bara vill ha några korta uppgifter och att vi lika gärna kan ta det här. Han ger sig inte. Jag säger att vi får väl gå upp till redaktionen då och sätta oss i den lilla hallen. Han börjar muttra. Säger att han bara kommer ta det här en gång, för han vill inte ha en massa telefonsamtal sen. Jag undrar i mitt stilla sinne om gubben är trög eller om han bara vägrar lyssna på vad jag säger.

Jag trycker på fel hissknapp och vi hamnar på fel våning. Han muttrar ännu mer och börjar sucka ljudligt och säger att det här är ju tamejfan…vad är det här….ååhhh…varför skickar dom en praktikant…?

Jag som har erfarenhet av att ta emot skit sen jag jobbade i hemtjänsten sväljer sarkastiska kommentarer och vi kommer upp till rätt våning. I soffan i hallen sitter två personer. Jag säger: “Ja du ser dom är upptagna, kan vi inte ta det här lite snabbt, stående?” Jag vill inte bjuda med honom in på redaktionen för att jag a) inte vet om man får och b) faktiskt inte har tid. Varför är vissa människor så jäkla egocentriska?

Han blir ännu mer förbannad och säger att nej nu har jag verkligen lust att skita i det här. Jag säger att jag sa ju att vi skulle ta det här snabbt. Han vägrar förstå. Muttrar och säger att han minsann får ta det här till en större tidning. ” Jag skiter i det här nu, jag har tappat lusten!”

Jag får bita mig i läppen för att inte säga att med hans darriga ben kommer det nog ta ett tag för honom att åka till Stockholm, istället för att bara acceptera reglerna på den här tidningen. Istället vänder jag honom ryggen och går därifrån. Han tar hissen och åker ner. Jag kommer på senare att det behövs passérkort för att komma ut till reception igen och tänker att han kommer vara lagom skitförbannad när någon till slut släpper ut honom och att han kommer spy galla över mig.

Jag vänder mig till kollegorna (jo jo) i soffan och de frågar vad som hände. “En jävla rättshaverist” säger en av kollegorna när jag berättat och jag vill pussa honom på kinden. Jag berättar för handledaren vad som hände och hon säger att man nog inte ska säga att man är praktikant, och jag säger att det bara flög ur mig när jag tryckte på fel hissknapp. Hon säger att många som kommer hit är ganska labila.

Jag stålsätter mig för att inte fälla en tår för att jag inte var mer auktoritär och för att jag kanske sabbade en stor nyhet. Och för att min handledare kanske tycker att jag suger nu. Jag hatar människor som får mig att känna mig värdelös och som tror att det är de som har rätt när deras problem är att inget annat får plats i deras stora ego.

Jävla rättshaverist var ordet.

Lever min dröm

{ maj 19, 2009 @ 10:13 e m } · { Personligt }
{ } · { Kommentarer (7) }

I ett stort kontorslandskap, liknande de man ser i amerikanska filmer befinner jag mig. Jag som bara imponeras av kaffeautomaten som ger mig gratis kaffe hur många gånger jag vill, går i taket när jag får en egen telefon med mitt fullständiga namn, ett foto på intranätet, en egen inloggning till datorn samt en egen mejl.

Jag är på praktik. Lite livrädd men känner mig ganska duktig. Jag har inte fått någon direkt introduktion utan har slussats direkt ut i arbete och det är lika bra. Kanske är det lite för stort för mig, lärarnas ambition var en lokalredaktion och jag är på en av Sveriges största landsortstidningar. Men vad fan. Får jag bara mina grejer publicerade och en tydlig byline i nederkant är jag mer än nöjd. Om de är nöjda med mig och vill ha mig tillbaka är jag naturligtvis ännu nöjdare.

Folk är snälla och hjälpsamma. Jag ställer tusentals dumma frågor, men jag är bara en i raden av alla praktikanter som kommer och går på redaktionen, så de verkar vara vana.

Att gå tillbaka till skolan med alla trista förpliktelser och restuppgifter känns trist och avlägset just nu, trots att praktiken bara är på två veckor.

Jag ska aldrig mig gå tillbaka till vården.

Dikt

{ maj 10, 2009 @ 8:09 e m } · { Feminism, Jämställdhet, Samhälle }
{ } · { Kommentarer (3) }

Mamma klippte ut en dikt skriven av Göran Palm ur tidningen Femina. Urklippet är från 70-talet.

Mannen har ordet

Du är övergiven, jag är en ensam.
Du är mammabunden, jag är fri.
Du är svag och jag är känslig.
Du är förskrämd och jag är reserverad.
Du är gullig, jag är stilig.
Du är trånsjuk, jag är kåt.
Du är villig, jag är varsam
Du är ett rö, jag är din klippa
Så blir du gift – och jag går miste om min frihet!

Jag köper hus, du sätter bo.
Jag har framgång, du har tur.
Jag är potent, du är med barn.
Jag fostrar dem, du kramar dem.
Jag arbetar, du stannar hemma.
Jag är tupp och du är höna.
Jag är stressad, du är nervös.
Jag är bohemisk, du är slarvig.
Jag är retlig, du är mopsig.
En riktig liten näbbgädda!

Pratar du på så talar jag till punkt.
Är du manhaftig är jag bestämd.
Är du listig är jag intelligent.
Är du gnatig är jag envis.
Jag jobbar övertid för barnens skull.
Du jobbar inte alls för barnens skull.
Har du städmani är jag ordentlig.
Är du liknöjd är jag lugn.
Är du lustig har jag humor.
Är du sällskapssjuk är jag social.
En riktig sällskapsbroder!

När jag får mage mister du din dragningskraft.
När jag får pondus tar du dig ton.
När jag blir distingerad blir du grå.
När jag blir dyster blir du sur.
När jag är öppenhjärtig skvallrar du.
När jag argumenterar grälar du.
När jag blir arg blir du hysterisk.
Skaffar jag mig en älskarinna faller du för första bästa.
Slinka!

Du bara gråter, jag blir melankolisk.
Jag får ångest, du blir känslig.
Du hamnar i klimakteriet,
jag genomgår en livskris.
Nu är jag trött, du har migrän.
Du är rynkig, jag är fårad.
Jag saknar arbetet, du saknar barnen.
Du är förgrämd, jag är besviken.
Jag ger mig av, du stannar kvar.
Spelet är slut!
Du är övergiven, jag är fri.

Dagis(förlåt förskole)funderingar

{ maj 8, 2009 @ 5:57 e m } · { Bebis, Feminism, Gnäll, Jämställdhet }
{ } · { Kommentarer (24) }

1. Varför får det inte heta dagis längre, inte ens i folkmun? Jag fattar inte det. Dagis har väl alltid fungerat som en lärande plats, en pedagogisk plats? Exakt vad förändrar man genom att byta namn? Min dotter är femton månader, det dröjer många år tills hon ska börja skolan. Jag menar, det är inte konstigt att barn i dag är stressade och har stora krav på sig när allting hela tiden strävar efter en läroplan som går ut en massa krav? Jag var en av dem som gick i taket när lekis inte fick kallas lekis längre utan…nollan? Vad sjutton får barn ut av att det kallas nollan istället? Och vad får barn ut av att det kallas förskola istället för dagis? Låt barn få vara barn! Och låt framför allt små barn få vara små!

Vi försöker lära Kajsa saker hemma. Sätter gränser, pratar, uppmuntrar till olika lekar. Men det är ju fortfarande bara lek. En del av hennes utveckling. Det fungerar ju exakt likadant på dagis. Lärande genom lek. Kan det inte bara få vara det? Förskolan låter så jäkla trist och så jäkla byråkratiskt.

2. På min kompis systers dagis delar de ut olika presenter till barnen när de fyller år. Det vill säga pojkarna får en boll och flickorna får…ett halsband. Det är oacceptabelt enligt mig. Finns det ingen genuspedagogik i läroplanen? Jag trodde det. Jag vill inte att Kajsa ska få ett halsband när hon fyller år. Barn på dagis ska få exakt likadana leksaker.

Det känns som att det inte spelar någon roll hur mycket jag försöker hålla ifrån könsrollstänket hemma. När hon kommer i samhället kommer hon vilja identifiera sig med sitt eget kön…som fortfarande är instängt med gulligull och tussituss och fina kläder. Jag vill göra något, jag vill få folk att fatta vad de utsätter sina barn för. Jag vill inte att ett samhälle ska sätta etikett på det barn vi har gjort alldeles själva.

Låt små barn få vara små barn. Och ingenting annat.

Uppdatering: Så här står det i förskolans läroplan: “Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar skall i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.”

Bollar till pojkar och halsband till flickor. Det är en ganska tydlig begränsning.

Min Kajsa

{ maj 7, 2009 @ 9:31 e m } · { Bebis, Personligt }
{ } · { Kommentarer (4) }

Den här dagen har varit hemsk. Bara hemsk. Därför glädjer jag mig åt det fina. Nämligen när Kajsa frikostigt delar ut en kram när man ber om det. Inte nog med det, hon klappar med sin lilla hand på min axel ungefär som för att säga Såja lilla mamma, var inte ledsen.

Kajsa vet hur man tröstar.

Nedbruten, stressad och arg. En students vardag?

{ maj 4, 2009 @ 9:19 e m } · { Gnäll, Personligt }
{ } · { Kommentarer (5) }

Det kommer perioder där det känns som om jag bara ger upp. Sedan förra tentan i torsdags som gick skitdålig fast jag pluggade intensivt, har det känts så och jag har allvarligt funderat på hur jag ska palla resten av utbildningen med det här tempot. Nu har vi påbörjat nästa delkurs som ska innehålla rättegång, radio, seminarium och praktik. Och jag är så galet stressad och arg.

Hur tänker de när de klämmer in en massa saker på en vecka och tror att det är en bra utlärningsteknik? Efter varje delkurs görs en utvärdering och varje gång har vi klagat på att vi får för många uppgifter, vilket resulterar i att allt vi gör blir halvdant, för att vi inte hinner annars. Den här veckan ska vi vara på en rättegång, skriva en artikel baserat på den, plus läsa två böcker varav den ena är på engelska och skriva en text på 5000 tecken – det här ska vara klart till på torsdag. Hur fan ska det gå till? Och hur fan tror de att vi lär oss något av det?

Är det meningen att studenter alltid ska känna sig stressade, ha ångest, panik och prestationsångest? Finns det någon statistik på att man uppnår bra studieresultat på att tvinga studenterna till att göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt? Det tror jag knappast, för med det här tempot tvinfgas vi rationalisera och prioritera bort intressanta föreläsningar och viktiga kapitel i böcker, helt enkelt för att det är fysiskt omöjligt att göra annat.

Jag är arg. Jättearg för tillfället. Min lust att lära dödas lite grann för varje ny delkurs och för varje gång lärarna säger att om vi inte klarar att skriva exempelvis ett referat borde vi kanske fundera på om journalistutbildning är det rätta valet.

Ska det kännas som ett straff att vilja lära sig? Finns det någon pedagogik i att bryta ned elever så att de tvivlar på sig själva och sin kapacitet? Jag fattar att man måste ha någon slags känsla för det journalistiska arbetet för att kunna fullfölja utbildningen. Men vi är här för att lära oss att bli bra. Vi är här för att lära oss av våra misstag. Låt oss göra det då. Ge oss en jävla chans.

« Äldre inlägg