Reva – hur långt ska vi behöva gå?

Jag är beredd på att kallas naiv. Men ingen ska åtminstone beskylla mig för att att inte tänka med hjärtat. För det är vad mänskligheten måste göra nu om vi ska kunna se oss själva i ögonen. Om vi ska kunna se våra barn i ögonen. Att tänka med hjärnan i alla avseenden gör oss till robotar.

Jag talar om det förhatliga och inhumana Reva-projektet, som går ut på att gränspolisen ska ha rätt att kolla personer som misstänks vara papperslösa. De mest utsatta personerna i det här landet, tvingas gå ytterligare under jorden. Personer som i dag inte ens har rätt till Sveriges mest grundläggande skyddsnät – vården, får ytterligare en börda att bära. Personer som i dag blir utnyttjade å det grövsta av svenskar, blir ytterligare offer för ett system de inte ha skuld i. De flyr från ett krigshärjat land, söker medmänsklighet – möts av ett land som använder ett system som ger dem skuld, dvs de blir kallade för illegala invandrare.

Och så nu det här. Hur långt kan vi pressa det redan ruttna systemet i Sverige vad gäller papperslösa? Hur robotliknande ska lagens män och kvinnor bli innan vi kommer till insikten om att vi handlar med människor? Varför betyder inte hjärtat någonting i de här frågorna?

Vi har redan exempel på svenskar som blivit stoppade av polisen på grund av sitt utseende. Reva står för rättsäkert och effektivt verkställighetsarbete. Vi kan med facit i hand säga att systemet är extremt godtyckligt. Det baseras inte på grundläggande misstankar, det baseras på en persons hudfärg. Redan där har det spruckit. Ändå ligger Reva bara i uppstarten.

Högervindarna gör oss till marionetter. Vi lär oss att allt kan köpas, att människor går att handla med, att allt har ett pris. Offer blir de som redan har förlorat allt.

Anpassning eller intolerans – om att ta sig rätten att förbjuda

Jag är extremt ljudöverkänslig. Eller kanske snarare o-ljudöverkänslig. Slamrar någon lite för högt med bestick, drar någon lite för hårt en stol över golvet, smäller någon i en dörr – väller en oåterkallelig ilska upp i mig, samtidigt som hjärtat slår snabbare. Jag tål inte plötsliga höga ljud och blir trött av ständigt sorl, brus och andra ljud vi människor egentligen ser som vardagsmat i dag.

Så väljer jag ett café när jag är utan mina barn väljer jag helt klart de caféer där det råder lugn. Där människor talar lågmält, där människor väljer att sitta med en laptop. Jag vill gärna slippa högljudda tonåringar och skrikiga barn. Och enligt min erfarenhet väljer inte föräldrar sådana caféer, troligtvis av hänsyn till människor som valt ett tyst café.

Men känner jag mig kränkt när ett café vill förbjuda barn? Nej. Jag blir bara lite trött. Jag blir trött på att barn ständigt förpassas till typiskt barnanpassade miljöer, trött på självupptagna människor som kräver någon slags rättighet att få slippa en grupp människor i samhället.

Visst innebär det inga problem för mig när jag som förälder inte får välja just det café som förbjudit barn. Jag väljer något av de andra  av de caféer som kan erbjuda barnstol, barnmat och kanske ett färgglatt sugrör. Så nej, diskriminerad är det sista jag är. Men liksom jag anpassar mig efter andra vill jag ha detsamma tillbaka. Det är väl för fasen vad utveckling handlar om? Anpassning?

I dag vågar inte vuxna säga till andras barn. Att värna om sitt och sköta sig själv och skita i andra är lite enligt vad vi går efter i dag. För 50 år sedan såg det inte ut så. Barn togs om hand av andra vuxna. Andra vuxna kunde säga till ett barn som burit sig illa åt. Jag tror att intoleransen mot barn liksom grundar sig i den där numera oskrivna regeln att inte få uppfostra andras ungar. Jag tror att ett tolerant samhälle inbegriper civilkurage, att låta andra få ta del av och påverka offentliga miljöer. Som att få interagera med småungar. Och inte bara småungar. Tonåringar, gamla, unga, fattiga och rika.

Den som inte klarar av barn får helt enkelt bita ihop, alternativt stanna hemma. På samma sätt som jag som ljudöverkänslig får hålla den där hjärtklappningen och ilskan inom mig om någon råkar smälla lite för högt i en dörr. Barnfria zoner är så typiskt vårt intoleranta samhälle. Även om jag förstår att det är lätt att ta till åtgärder mot dem som inte kan sätta något emot.

Kvinnohatet framför dina ögon

Vi var ganska många som tittade på Uppdrag granskning igår. Näthatet, hatet mot kvinnorna.  Anna Hedenmo som varit utsatt för hatet, projicerat på både henne och hennes barn, sa att hatet är ett steg bakåt för kvinnlig frigörelse. Och det gick liksom in i hjärtat på mig. För det är tyvärr så det är. Kvinnor som debatterar i det offentliga rummet, blir nedtryckta av män. Och det har aldrig varit så tydligt som nu. Det finns där rakt framför oss.

Givetvis fanns det dem som inte tog avsnittet på allvar. Vadå, det finns ju även kvinnor som hatar. Varför göra den där könsuppdelningen? Och sådant resonemang gör mig så matt. Jag är inte den som gör onödiga generaliseringar mellan kvinnor och män. Men ibland är det befogat. Som kvinnorna själva säger, den absoluta majoriteten av hatarna är män. Och hatet riktar sig mot kvinnans kön, mot hennes sexualitet. Hon hotas bli våldtagen, hon är en slyna, ett luder, och så vidare. Hat mot kvinnor ser annorlunda ut än hat mot män. Och det är viktigt att inte blanda bort de korten, i viljan att se kvinnor och män som individer. Det är tvärtom livsfarligt, för det hotar att trivialisera det som kvinnor alltid fått kämpa mot: hatet mot kvinnan för att hon är kvinna.

Och ni ska veta en sak. Hatet mot kvinnorna har blivit värre. Reaktionära strömningar har gjort det svårare för kvinnor att leva och verka i den här världen. Kvinnornas mänskliga rättigheter har blivit för jobbigt, en börda för resten av världen. Våldtagen får du väl räkna med om du går ensam på stan? Abort? Knappast, du dödar ett liv! Din man misshandlar dig? Ja, förmodligen för att du krävde för mycket. Kvinnor som sticker upp ska tryckas ner. Och vi ser strukturerna överallt.

Så vad gör vi? Som det ser ut nu får hatarna breda ut sig i kommentarsfälten på blogginlägg och debattinlägg. De som ryggar tillbaka väljer att stänga ner. Vill inte titta vill inte se. Jag är en av dem. Jag orkar inte. Jag går in i en egen bubbla, vänder mig till dem som tycker som jag. Går med i grupper som vill vad jag vill. Och så ha vi vårt skyttegravskrig. Jag tror vi måste göra som Mymlan uppmanar. Ta striden där den är. Visa vad du tycker. Beblanda dig med trollen, idioterna, hatarna. Kanske spricker trollen, kanske inte. Men vi måste ju försöka? Det handlar om hatet och föraktet mot hälften av Sveriges befolkning och i förlängningen hälften av världens befolkning. Och framtiden.

Om pepparkaksgubbar, storm i vattenglas och kränkta lurade svenskar

Jag har följt de senaste dagarnas pepparkaksgubbetjafs. Ja tyvärr, jag kan inte kalla det något annat än tjafs. Det handlade alltså om Mio som enligt Nerikes Allehanda inte fick vara pepparkaksgubbe på luciatåget. Ingen tyckte det var en clever idé. Efter ett tag gjorde läraren tydligen en pudel, eller om det var ett missförstånd – kontentan var att han visst fick vara pepparkaksgubbe. Allt gott. Inga förbud. No hard feelings. Men tyvärr. Bollen var redan satt i rullning. Facebook och Twitter svämmade över av mer eller mindre genomtänka utrop om hur Sverige håller på att gå under. Ska inte barn få vara barn? Vad hände med de svenska traditionerna? Låt oss manifestera! Ta tillbaka Sverige!

Feministiskt Perspektiv kunde igår berätta att Facebook-gruppen Jag säger för fan pepparkaka om jag vill, som fullkomligt exploderade efter artikeln om lille Mio, hade startats innan artikeln publicerades – drevet som skapades var alltså från början en politisk agenda. Sedan har det varit turer kring när gruppen egentligen startades, men som det ser ut nu startades alltså gruppen innan Nerikes Allehanda publicerade artikeln.

Jag roade mig med att googla på ordet pepparkaksgubbe igår. De första sajterna som kommer upp om episoden i Laxå är – föga förvånande men väldigt skrämmande – Fria tider, Avpixlat, Nationell.nu och så vidare, det vill säga högerextrema sajter (eller nej för förlåt politiskt inkorrekta sajter). Precis som Facebookgruppen visar, smyger sig rasisterna in och hjärntvättar folks huvuden. Viskar ömt i människors öra att Sveriges traditioner (som är ett hopplock av andra nationers traditioner) är hotade, att kultureliten håller på att göra svenskar rädda för att säga något rasistiskt. Att det är invandrarnas fel alltihopa. Att invandrare är en homogen grupp som får alla fördelar etniska svenskar inte får.

Jag ställer mig inte bakom beslut som att inskränka barns rättigheter att göra och se ut precis som de vill. Men jag är inte heller oemottaglig för sådant som av andra faktiskt kan uppfattas som kränkande. Det finns flera som vittnar om att de alltid fick vara pepparkaksgubbar på grund av sin hudfärg. Kanske är det något som borde diskuteras? Men som det ser ut nu är alla former för en seriös diskussion om vita människors totala ovilja att se sin egen del i någonting, som helt uteslutet.

Så jag går vidare.

Till alla som till höger och vänster svingar sin klubba: Det finns inga förbud mot pepparkaksgubbar i luciatåg! Det finns inga förbud mot att sjunga nationalsången! Det finns ingen som hindrar er från att äta vad faan ni vill på julbordet! I dag måste invandrare ducka för alla kränkta etniska svenskar. Etniska svenskar som inte längre verkar tro på något som heter maktordning, politiska agendor eller för den delen – lite jävla solidaritet och förståelse.

Jag önskar at fok kunde lägga fokus på det som är verkligt. Att det sitter nazister i kommunfullmäktige i Lidköping. Att riksdagspolitiker har kunnat gå runt med järnrör på gatan.

I dag fick vi reda på att en tjej inte fick vara stjärngosse i Luciatåget. Jag har inte sett någon pepparkaksgubbeivrare stå upp för henne och ropa ”Låt barn få vara barn”! Men det kanske bara är när man inkräktar på traditionerna och det helyllesvenska som det är läge att ställa sig på barrikaderna?

Till dig som inte är rasist, men…

Är du en av dem som inte kallar dig rasist, men som grupperar människor utifrån sin etnicitet? Grattis, då är du rasist.

Nej kanske inte helt och hållet. Jag tror egentligen inte att du är rasist. Jag tror till och med att du har en hel del vänner som inte är av svenskt ursprung. Jag tror inte heller att du är av åsikten att den vita rasen är överlägsen. Men jag tror att ditt tänk utgår ifrån klassiskt rastänk. Sådant tänk som i dag inte klassas som rasistiskt. Fortfarande ser vi den typiske rasisten som hen som går i kängor med stålhätta, rakat huvud och bombarjacka. Den arten finns inte längre. Hen har för länge sedan låtit håret växa ut, dragit på sig finkostymen och börjat engagera sig politiskt. Vi kan tacka Sverigedemokraterna för att rasism i dag är förklätt i fina ord.

För så här är det. Definitionen av rasism är att man delar in människosläktet i olika raser och enbart ser utifrån den rasen hur en människa beter sig. Bakgrund, klass, kön är aldrig intressant. En svensk som begår en våldtäkt är ett svin som begår en våldtäkt. En invandrare som begår en våldtäkt är en invandrare som begår våldtäkt. Ser du skillnaden? Inte? Ok, vi går vidare. Igår på Facebook såg jag ett inlägg som gjorts av en kille. Han skrev om bärplockande bulgarer i Kopparberg. Han skrev att han inte var rasist, men dessa BULGARER jävlas med ortsbefolkningen i Kopparberg. Nej, jag tror inte att han anser att alla invandrare är svin. Men han klumpar inte desto mindre ihop alla bulgarer till en enda grupp som jävlas med svenskarna. Här fanns ingen djupare analys om hur bulgariska bärplockare mottagits och behandlats i Sverige. Tänket är en rasistisk grundtanke.

Problemet är att de här analyserna är så grunda. När man inte är intresserad av bakgrunden till jävligheterna, klassamhället, när man ser invandrare utifrån grupper men svenskar utifrån individer, då blir resultatet automatiskt rasistiskt. Och vi MÅSTE prata om det här. Jag hör allt fler säga att ”allt minsann kan klassas som rasism i dag, man får inte säga nånting”. Men problemet är ju att rasism börjar bli vardagsmat nu att folk inte ens ser ren rasism som rasism i dag. Så jo, vi måste prata om det här och vi måste börja prata om att var och varannan svensk i dag utgår i från rasistiska värderingar:

Är du ateist? Bryr dig inte ett dugg om Jesus? Varför blir du då så provocerad av diskussionen om böneutrop? Varför blev det plötsligt så viktigt att värna om kristendomen?

Struntar du i vad som i dag klassas som svenska traditioner, som jul och midsommar och påsk? Varför blir du då så arg för att man inte längre ska sjunga nationalsången på avslutningarna?

När det kommer fram att en invandrare begått ett brott, brukar du skylla på etniciteten då? Varför är inte den svenska etniciteten viktig när en svensk begår ett brott?

Tillhör du dessutom dem som menar att om det inte passar att ta seden dit man kommer, så kan man åka hem igen. Sorry, men i såfall tycker jag att du har en riktigt rutten människosyn och dessutom läskigt världsfrånvänd. Invandrare kommer oftast inte hit frivilligt. De flyr från krig och död. De har kanske sett släktingar, vänner, föräldrar dö. De har kanske tvingats skilja från sina föräldrar. När de kommer till Sverige får de inte jobb eller ordentligt bostad. Du är bortskämd med demokrati och ditt jobbigaste val för dagen är om du ska köpa iPhone 5 eller inte. Du tror att alla föds med samma förutsättningar och det gör dig till en vidrigt jobbig individ som värnar om din rätt att säga negerboll.

Men troligtvis är du bara en individ som utövar vardagsrasism. Du har inget rakat huvud, men du är en del av den ursprungliga rasistiska idén. Förut handlade den om att särskilja raser. Nu handlar den om att särskilja etnicitet. Förut pratade rasisterna om att utrota den rasen som inte tillhörde den ariska. Nu är rasisterna sluga och skyller istället problemet på ursprunget, men skriver om orden till ”alla grupper mår bäst i sitt rätta element, det vill säga i sitt eget land”. Rasister ser inte människor som formbara, deras etnicitet är lika stagnerad som deras kultur. Rasister skyller inte på ökade klassklyftor, de skyller på en etnicitet.

Sen håller jag med om att politiker i dag inte ser problemen i småorter och förorter. Pengarna fördelas jämnt och fint till de rika delarna i innerstäderna. Sen talas det fint om den avskyvärda rasismen. Förortsborna känner sig missnöjda, bortglömda och negligerade. ”Kom ut och se verkligheten” säger de. Här frodas fattigdomen och den sociala ohälsan. Man vill hitta en syndabock. Hittar en grupp bulgarer. Skyller allt på dem.

Rasismen finns inte bara i småstäderna. Den finns i hela landet. Rasismen gör att vi ser det som ett hot mot Sverige om det diskuteras moskéer och minareter. Rasismen gör att inte ens adopterade individer i dag känner sig svenska.

Det är inte så att jag tycker man ska kväva diskussionen om invandrare. Att prata invandringspolitik är jätteviktigt. Men man kan föra diskussionen på två sätt. Ett sätt är Sverigedemokraternas retorik; invandrarna är problemet till kriminalitet, arbetslöshet och fattigdom. Man kan föra en human och mer rättvisande retorik: problemet är det svenska systemet som segregerar invandrarna. Problemet är människors tendens att skylla ett problem på en grupp. En grupp som oftast är offret.

Vardagsrasismen är en svårhittad men elakartad metastas från den stora synliga cancersvulsten. Ju tidigare du inser det, desto tidigare inser du att problemet inte är invandrarna. Då inser du också att Sverigedemokraternas retorik faktiskt är omänsklig, ovetenskaplig och helt felaktig.

Ropen skalla – mer landsbygd åt alla

Vet ni om att det håller på att gå åt helvete med landsbygderna? Att det här med ”levande landsbygd” inte är mer än tomma ord? Vet ni om det? Att små skolor riskerar att stängas ned för att – som kommungubbarna och tanterna så pedagogiskt säger – om barnen får komma in till en större skola, blir kvaliteten på undervisningen större. Huh? Hur då? Finns det över huvud taget belägg för det?

Det fattar väl alla att det handlar om att spara in på pengar – och i vanlig ordning är det alltid vård, skola eller omsorg som får dra det kortaste strået. Denna gången blev det skolorna.

Jag är så less på all centralisering och storstadsfokus. Så less på att det alltid ska sparas in på det som egentligen behöver störst resurser. Vi på landsbygden har större behov av bil. Vad gör man? Tar bort en massa mackar, så att vår bensinkostnad blir ännu större. Vi har större behov av skolskjuts. Vad händer? Barn får åka omväg på över en timme, för att det ska samåkas och sparas in på pengar.

Vänsterpartiets senaste budgetförslag är också att slopa rotavdraget. Ja, förslaget är troligtvis ganska klokt – i Stockholmsområdet – där en villaägare troligtvis inte är så där fantastiskt fattig. Men här ute på landsbygden kan man få en 200 kvadratmeters villa för 700 000. Självklart kan ingen fattig människa ha råd med det heller. Men troligast är att en medelsvensson har råd i alla fall. Varför ska denna inte få ha rätt till rot-avdrag? För många ombyggnationer – till exempel våtrum, behövs fackman till arbetet. Satsa på att slopa det förhatliga rut-avdraget i stället. För, till skillnad från att lägga våtrumsmatta, kan var människa grabba tag i en dammsugare och städa upp sin egen skit.

Det är inte största problemet, verkligen inte. Självklart bör hyresrätter prioriteras. Det finns ju dom som varken har jobb eller bostad. Men att det för den skull inte ens finns en tillstymmelse till fokus på dem som bor utan för städerna, säger en del om hur vi väljer att prioritera. Ska jag behöva rösta på Centerpartiet för den sakens skull? Aldrig i livet. Jag kräver bara lite förståelse, lite mindre jävla navelskådande och lite mer blickande utanför stadsregionerna.

Vi har naturresurser här vet ni. Välskötta åkrar, glada får, kossor och grisar. Om den här världen ska må bättre, är det fan dags att inse att det är landsbygderna och småproduktioner det ska satsas på. Byskolor. Lokala slakterier. Subventioner. Jobb.

Landsbygden är bäst. Om man satsar på den, blir Sverige ett ännu rikare land.

Och ensam är så jävla stark så jag behöver inte be om någon hjälp

Så sjunger Den svenska björnstammen lite sarkastiskt i låten Trumma, trumma.

Jag ber ofta om hjälp. Om någon sträcker ut en hand så tar jag den. Nog för att jag vet att det finns tusentals klyschor som handlar om att ensam inte är stark. Sosseslogans. Solidaritet. Ingen människa är en ö. Och så vidare. Lika många klyschor finns det åt andra hållet. Klyschor som bättre passar det individualistiska samhället: Ensam är stark. Jag passar inte in i det. När någon erbjuder hjälp tar jag för givet att frågan är ärligt ställd.

På samma sätt tycker jag ganska ofta att jag räcker ut min hand till andra. Mitt misstag är att jag förväntar mig ett ärligt svar tillbaka: antingen vill de ha hjälpen eller så behöver de den inte. Men jag har insett att det inte är så. Att folk inte svarar ärligt när de säger nej. Vet ni varför? För att det inte anses vara tillräckligt starkt att ta emot någon hjälp. Att vara stark är att ständigt bevisa för omgivningen hur oberoende man är av andra människor. Att det där svintunga bördan man bär på, är något ingen annan får ta i. Då blir det något fult. Något som inte längre är värt något. Erbjuden hjälp förkastas som något lika lättvindigt uttryck som ”Hur är läget?”. Hellre gå under än att spricka inför någon som kanske inte var ärlig i sitt uppsåt. Hellre hålla käften än att försiktigt be någon man litar på, om hjälp.

Min fasad har rämnat inför många människor. Jag är inte rädd för att verka sårbar. Min styrka ligger inte där. Min styrka ligger i att inse vad jag är stark i och vad jag är svag inför. Jag är faktiskt ingen jävla ö. Jag vill gärna bli buren av någon ibland.

Och jag vill se fler fasader som spricker.

Fin är inte ett fult ord

Lady Dahmer skriver i sin blogg om hennes dotter som uttryckte orden ”Är jag fin nu?”. Något som hon inte verkar vilja ens yttra sig till sina barn om. Jag förstår vad hon menar. Men jag håller inte med.

För det första är det så obeskrivligt svårt, ja ja skulle säga helt omöjligt att försöka skydda sina barn från att inte sugas in i ideal och värderingar man som förälder inte står för. När världen ser ut som den gör, med reklam som späder på utseendehets, mer och mer könsseparatistiska barnklädes- och leksaksaffärer – hur ska man hindra sitt barn från att se det om man inte låser in det i en bur? Barn drabbas av utseendehetsen. Allra främst flickor, jag har sett det själv, föräldrar och förskolepersonal uppmärksammar en ny klänning på en flicka men inte en ny tröja på en pojke.

Kajsa vill ofta vara fin. Hon har redan börjat prata om pojk-och flickkläder. Hon har observerat barn i hennes omgivning: det finns inga pojkar som bär rosa, lila eller Hello Kitty. Inga tjejer bär tröjor med traktorer på. Kajsa lägger ihop två och två. Hon är flicka. Alltså borde hon gilla rosa och Hello Kitty. Alltså kräver hon ofta att få vara fin, det vill säga vara klädd i klänning.

Hur ska man som förälder tackla det? Ja, inte genom att försöka tysta ner eller underminera det hon säger. Det ska bemötas. Sen tror jag det är hur viktigt som helst att själv inte späda på utseendefixeringen, självklart. Självklart försöker jag också undvika det värsta. Jag läser medvetet fel i en prinsessbok hon har. Askungen som är så fin och väntar på sin prins, blir Askungen som är så sugen på att gå in på festen och dansa disco. Prinsessan är fortfarande en prinsessa, men hon gör något istället för att vara passiv och fin. Kajsa har fått en prinsessklänning av en släkting, det är inget fel i det, alla barn gillar glitter och flärd, det är bara det att de prinsessor som gestaltas är såna obeskrivligt dåliga förebilder. Men man kan modifiera. Kan man inte ta bort, kan man modifiera.  Man kan prata om prinsessor som kan sparka fotboll, som kan dansa tills de ramla ihop i en hög. Som kan åka traktor med morfar och som kan klättra och hoppa. Och man kan komplettera med en spindelmannendräkt. Och tacka gud för Pippi Långstrump.

Ja Kajsa, svarar jag henne när hon frågar om hon är fin i klänningen. Lika fin som i byxorna. Som i tröjan med en bil på. Lika fin naken. Lika fin som sin lillebror. Att försöka låtsas om att man inte förstår vad det menar, är att undergräva dess intellekt, det är att medvetet missförstå för att få fram en poäng. Och det tror jag i värsta fall kan leda till att hon tror att man faktiskt inte tycker hon är fin. Man måste få prata ett barns utseende om det är barnet som frågar.

Det allra viktigaste tror jag är, (vilket Lady Dahmer också tycker såklart) att som förälder visa på alternativ, att man själv försöker stå över utseendefixeringen. Jag kan bli lite irriterad på sånt här. Visst videon, visar hur sjukt det är med tjejers hets och sminkmani. Men hur svårt kan det vara att låta bli? Jag sminkar mig enbart om jag ska ut på kvällen. Enbart. Och det vill säga är väldigt sällan nu för tiden. Jag rakar mina ben med halvårs mellanrum, och det är inte svårt det heller. Jag står inte framför spegeln när mina barn ser och kritiskt granskar min kropp (det gör jag inte i enrum heller för den delen) och jag stannar inte vid alla speglar jag kommer åt för att granska mitt utseende. Det är inte ett dugg svårt. Inte ett dugg. Men det är ett lätt sätt att visa barnen att man kan ställa sig över utseendehetsen. Visst finns det så mycket vi inte kan värja oss för. Könsroller är så starkt förankrade i vårt samhälle, att vi knappt ens reagerar. Hade jag inte sett ett problem hade jag inte etiketterat mig som feminist. Men det finns ju faktiskt konkreta saker man kan göra. Som kanske kanske i framtiden kan bli till något positivt i framtiden.

Det är inte det att jag inte tycker det är sorgligt. Jag kan bli så less på tjatet om att vara fin. Och jag försöker ha en diskussion. Köpa kläder i alla möjliga färger och former. Snart barkar det kanske ännu mer åt helvete. Snart kanske hon gör skillnad på leksaker, snart kanske hon inte vågar önska sig en grävmaskin i julklapp längre. Och jag är ledsen över att man på Kajsas förskola inte prioriterar genuspedagogik, trots att det uttryckligen står i läroplanen. Det är så mycket som är ledsamt. Men allt börjar hos en själv. Och att försöka låtsas som om det regnar är en dålig idé.

Jag tror det blir några tuffa år, men jag inbillar mig att mina barn kommer växa upp till individer som faktiskt vågar stå emot ett ideal. Jag vågar gå som så långt som att säga att jag är en jävligt bra förebild. Och det är Lady Dahmer också.

Ber om ursäkt för en koketterande, mästrande ton, det bara blev så.

Guilt by association

Det har stormats en del kring Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet av den hatade men tyvärr väldigt förknippade med feminismen, Valerie Solanas. Turteatern bjuder in ungdomar att se den, och sedan ha ett samtal kring kön och könsroller.

Men det lyssnas inte riktigt på det örat. Nu har det stormats så pass mycket att man är orolig för skådespelarnas liv. Jag finner det bedrövligt. Så outhärdligt bedrövligt. Det finns inget som provocerar så mycket som feminism. Och nu har man hittat ett konkret mål. Scum-manifestet! Manifestet som uppmanar att skära upp alla män! Nu ska man uppmana att göra det via teater! Pär Ström jublar. Och resten hakar på. Typiskt feminister liksom. Och nu ska stackars tonårspojkar få gå och se eländet om manshateriet.

Hela den här debatten är ett typiskt symptom på feministhatet. Nu gissar jag bara, men hade det handlat om en man med taskig kvinnosyn (Strindberg)så hade det speglat kulturen. En briljant författare med taskig kvinnosyn. Ingen hade höjt ögonbrynen, eller menat att nu få det vara slut på kvinnohatet. Ingen hade tänkt att det här måste väl ändå alla män stå för i dag. Ingen hade rasat med argumentet att nu vill man minsann uppmana alla män att utrota och misshandla kvinnorna. Nej, det hade varit en kulturspegling. Och ja. Med rätta. För en spegling är en spegling oavsett om personen är en manshatare, kvinnohatare, Hitler eller Moder Teresa.

Så varför kan man inte se med samma ögon på den här uppsättningen? Jo helt enkelt för att man fortfarande tror att feminister hatar män. Det är för att man tror att Turteaterns uppsättning är alla feministers mål, hell, alla feministers manifest. Man tror att alla feminister tillber Solanas-guden. Folk kan uppenbarligen inte ha två tankar i huvudet. Det här skulle kunna bli någonting bra. Om inte varje liten beståndsdel som på ett eller annat sätt måste kokas ner till MANSHAT, skulle det här kunna bli fina samtal av unga människor. Unga människor som säkert har intellektet att förstå att pjäsen inte är en uppmaning av illasinnade feminister att hata män. Det hade i tidningar och debattartiklar kunnat diskuterats om Solanas faktiskt hade något inflytande. Istället är det nu infekterat och som jag ser det, aldrig reparerbart. Istället uppmanas till bojkott och hat. Det är så ironiskt att Solanas våldsamma uppmaningar, bemöts med samma våldsamma uppmaningar. För att det är något spektakulärt med kvinnors våldsaktioner, medan samma våld mot kvinnor är en del av vår kultur, något romantiserat och normaliserat, som Sara Hansson i Tankesmedjan så träffsäkert säger.

Jag skiter fullständigt i Valerie Solanas. Men jag är för den fria kulturen. Och samtalen. Samtal om kön som nu folk vill kväva i sin linda. För att feministerna återigen ska bära hundhuvudet. Det viktiga här är att aldrig få folk att tveka på att feminister är manshatare. Som läser SCUM manifesto varje kväll.

Andra förebilder

När jag började blogga år 2005 upptäckte jag i samma veva Sofia Mirjamsdotter a.k.a Mymlan. Hon kom att bli min förebild i mångt och mycket. På senare tid har hon figurerat en hel del i media, för att uttala sig i egenskap av expert på sociala medier. Hon var en av initiativtagarna till #prataomdet och är med i den nystartade sajten Ajour. Jag följer hennes framsteg med beundran och nyfikenhet.

Det är så här va. Jag anser det har blivit en enorm feministisk backlash. I dag pratas om att anamma det typiskt kvinnliga och göra det till nån sorts självförverkligande ”jag måste väl få sminka mig och klä mig i högklackat om jag vill det”. Genus är inte alls lika starkt kopplat till feministiska debatter längre. Kvinnliga modeexperter bjuds in till tv och radio för att uttala sig om de senaste trenderna. Man talar om kvinnligt entreprenörskap och deras arena: modebloggandet. Starka kvinnor. Karriär. Kapital. Blondinbella. Och förut har jag försvarat det. Det där traditionellt kvinnliga har alltid behövts försvaras, aldrig ansetts vara lika viktigt som det traditionellt manliga, teknik och it. Det kvinnliga har alltid ansetts vara lite mindre viktigt.

Men jag tycker också att vågskålen är vägt över. Och finns något jag jag tror är viktigt för jämställdheten så är det gränsöverskridanden. Könsroller som utmanas, intressen som överlappas. Kvinnor som anammar det manliga. Män som anammar det kvinnliga. Men istället för att fokusera på andra arenor kvinnor också befinner sig på, så klämmer man in dem i det rosa facket. Det där traditionellt kvinnliga facket som nu mer och mer exotiseras och försvaras. Nu är utseendet viktigt igen även om det är uppdaterat. Nu talas inte om bantning. Nu talas om att du duger som du är, men om du ändå inte är nöjd bör du lägga pengarna på en riktigt snygg tröja. Eller ett spabesök som gör under för hyn. För att du kan. För att du är kvinna. För att du under kapitalismens järnklor aldrig ska känna dig nöjd med dig själv, oavsett hur många gånger det sägs åt dig att vara nöjd. Modebloggarna utgår ifrån att du aldrig får vara nöjd.

Vikt läggs inte längre på normbrytande och könsroller. Vikt läggs på att reclaima det kvinnliga och fokusera på modebloggares framgångar. Framställa dem som hjältar och förebilder. Kvinnor som räknas som förebilder är de som lyckats inom mode- och livsstilsbranschen. Jag säger inte att de inte ska lyftas fram. Men jag efterlyser mångfald. Tänk om kvinnor som byggt karriär utifrån andra språngbrädor än modebloggande, men lyckats ändå, kunde lyftas fram och framställas som förebilder för unga tjejer och kvinnor? För de finns ju.

Och det är Sofia ett exempel på. Hon är och har i flera år varit min förebild. Nu har Sofia tillsammans med Johanna Koljonen nominerats till Stora journalistpriset i kategorin Årets förnyare, för kampanjen #prataomdet. Förnyelse är bra. Fokus på kvinnor som byggt karriär genom annat än mode och livsstil. För att mångfald är viktigt. Alternativ. Kvinnor som vågar göra vad de vill, och som visar att det kan ske utan att ha ett säreget intresse för utseende, mode. Utan kapital och dyr shopping som grund. Utanför den traditionellt kvinnliga sfären. Jag hoppas de vinner. Jag hoppas de letar sig ut till unga tjejer. De som ständigt utsätts för den ensidiga karriärshetsen. De som inte passar in i mallen för modebloggare.

 

(Uppdaterat: menar inte att just Stora journalistpriset fokuserar på modebloggare. Inlägget syftar mest till min önskan att nya förebilder ska komma att ta över)

Riktiga män(TM)

Riktiga män våldtar inte. Riktiga män bakar bullar. Riktiga män bär inte rosa. Riktiga män reder sig själva. Riktiga män tar ut halva föräldraledigheten. ”Slagord” av den här sorten finns överallt. Man använder epitetet riktig man för att definiera något man tycker är viktigt. Det används av alla. Det kan vara för att markera ett statement, eller för att basha feminismen genom trångsynta texter.

Manlighet och definition av manlighet stöts och blöts lite nu och då. Ändå har vi inte när det gäller män kommit ifrån vad är en riktig man-frågeställningarna. Det är i mina ögon ganska omodernt och lite dagisnivå. Som om män måste få höra att de är män. Jodå, men du är en lattepappa, riktiga män är lattepappor! Jodå, du är en machoman, riktiga män är machomän! Detta används av både kvinnor och män. Kvinnor som vill ha beskyddande karlakarlar och kvinnor som gillar känsliga individer. Män som jämför sig med andra män. Allt ska filtreras genom Mansidentifikatorn. Att bara vara en människa duger inte, det är ordet man och stoltheten över könet som är viktigt. Motsvarande stolthet och bajsnödiga strävan efter könsidentifiering finns inte på samma sätt hos kvinnor. Kanske för att det hos  kvinnor finns större rörelsefrihet och svängrum för vad som är tillåtet. Också för att en stolthet för det kvinnliga könet traditionellt aldrig funnits. Nu saknar inte jag ”Riktiga kvinnor”-trademarks. In my humble opinion så är det upp till var och en att definiera sig själv. Just därför tycker jag att riktiga män-tjafset bottnar i det traditionella upphöjandet och bekräftandet av manligheten. Intakt och ovärderlig. Status.  Och så länge vi diskuterar manlighet utifrån riktiga och oriktiga män så kommer män aldrig kunna identifiera sig själva utifrån individperspektiv.

I första hand är vi alla människor. Ett samhälle behöver inte kön i andra fall än strikt reproduktivt syfte. Låt var och en få vara som den vill utan att behöva få unkna värderingar nedstoppade i halsen.

Ny blogg

Jag har startat en ny blogg. Egentligen hade jag tänkt ha den bara för mig själv, för att organisera mitt liv och se det på pränt. Men det är ju tråkigt att bara ha den för mig själv. Så jag tänkte lösenordsskydda den och bara låta de som ber om det får läsa den. Främst för att ha koll på vilka som tar del av mitt liv och mina bilder. Men då skulle ju inte en jävel orka läsa om de måste logga in till bloggen varje gång. Så jag har beslutat att göra den öppen.

Bloggen handlar om mig. Inte politik. Inte åsikter. Bara om mig och mitt liv. Den som nu väljer att läsa bloggen får hemskt gärna kommentar då och då, för jag vill veta vem det är som besöker bloggen. Den är bloggen finns kvar, trots att den går lite på sparlåga.

Karinprivat

Snälla män kommer till himlen, andra får ligga hur mycket de vill

Jag har tittat några gånger på det gudsförgätna realityprogrammet Big Brother (varför fastnar man alltid framför skit-tv?) Eftersom jag ibland lever i en liten bubbla där fåglarna kvittrar och solen skiner och alla är snälla mot varandra, blev det naturligtvis en chock att se dessa människor mobba varandra, skrika åt varandra och ägna sig åt misogyni och rasistiska uttalanden. Det finns en man i huset som heter Rodney. Han beter sig som ett svin. Hans mål är att ligga. Skitsamma om han respekterar kvinnorna eller inte. Hans mål är att ligga. Utöver det pratar han nedsättande om kvinnor. Killen är ett regelrätt svin. Jag hörde honom själv säga ”Jag är ett svin, men jag får i alla fall ligga”. Och det värsta med det uttalandet är att det är sant. Svin får ligga. Svin får ligga bra mycket mer än snälla killar.

Att det beror på könsroller råder väl inget tvivel om. Kvinnor som dras till män som beter sig lite hur de vill, som uttalar sig lite hur de vill, finns det gott om. Kanske handlar det också om kvinnors rädsla att bli nobbade om de inte släpper till. I kvinnans könsroll ingår inte att hon ska bli nobbad, det ska vara tvärtom. Hellre då att hon låter sig ”neggas” och skratta när han tar tag i hennes handleder och knuffar ner henne på sängen (en händelse jag såg igår). Hellre tar hon risken att bli förnedrad än att riskera kallas feministsvin.

Nu ska det här vara underhållning. Underhållning får inte likställas med folkbildning a la public service. Men det gör mig också ganska ledsen. Nog för att Big Brother-deltagarna är fria att göra vad de vill där inne, men upplägget bäddar också för att vi ska få se just såna här grejer. Senast skickades några killar in i något som kallades Oasen. Där satt ett gäng uppklädda (eller nedklädda beroende på hur man väljer att se det) kvinnor vars enda syfte var att behaga dessa killar. Därefter skulle de besluta om vem av dessa kvinnor som skulle få bli en av deltagarna. Det ger en klar vink till alla där ute att den kvinnan som inte är road av att ställa upp på lekar på männens villkor, är heller inte någon som är kul.  Ett steg framåt för TV11:s  tittarsiffror. Två steg bakåt för feminismen.

Män som behandlar kvinnor som skit är intressanta. De får respekt av både kvinnor och män. Kvinnor som låter sig behandlas som skit av dessa män får respekt av männen. Kvinnor som inte låter sig behandlas som skit får inte respekt. På sin höjd leder det till att svinet inte ger sig förrän han fått henne på rygg, därefter är hon inget att ha. Alternativt kallas hon feministsvin. Snälla män får inte gärna respekt av svinen. De kvinnor som är intresserade av de snälla männen, får snart två händer kring sina handleder och en knuff ner i sängen, och sen är hon såld till svinet.

It’s a pig’s  world och jävlar vad tydligt det blir i Big brother.

Om att sparka in öppna dörrar

Ja förlåt, nedanstående inlägg med tillhörande titel var årets mest okontroversiella.  Jag är helt enkelt inte on fire.

Det är ju inte barnens fel

Det här håller jag verkligen med om. Tids nog får de veta. Hur står det till med pedagogiken egentligen? Man får inte prata om stackars isbjörnar som inte har någonstans att bo, med syftet att få dem att tänka på miljön. Har lärarna glömt hur det är att vara barn? Hur lätt det är att ta på sig skulden för vad som helst, och hur lätt det är att ge dem djup ångest. Hur lätt det är för barn att tro att allt är deras fel.

Jag är ärligt talat ganska oroad för hur barnen som växer upp nu kommer att må. Överallt får de höra om klimathotet, om alla katastrofer och om all miljöförstöring. De får höra hur viktigt det är att tänka på miljön, miljön, miljön för annars går det åt helvete. Så småningom kommer de lägga ihop två och två och förstå att de som individer inte kan göra ett skit åt klimathotet, hur mycket de än pantar burkar och släcker lampor. Att det är så mycket mer komplext än så. Att det finns en hel värld där utanför som inte tycker det där med miljön är så viktigt. Vad händer med dem då?

Nu tycker jag också att det är viktigt att få in miljötänk hos barn och att de lär sig att det är bra att återvinna och köpa ekologiskt.  Men man får under inga omständigheter lägga fram det som ett hot och prata om stackars isbjörnar. Det handlar inte om att göra dem världsfrånvända eller linda in dem i bomull. Men man får inte ge dem indirekt skuld eller ångest för sådant som varken är deras fel eller som de kan göra något åt. Och barn är idealister. Det finns väl inte många ungar som inte önskar sig fred på jorden. Det är ju inte dom som önskar att isarna ska smälta.

Att använda sig av isbjörnar som ett hot, tycker jag är att ge dem noll framtidshopp. Och då har vi ju liksom försatt oss ännu mer i skiten, med tanke på att de är dom som ska ta över efter oss.

Uppdatering

Jag har inte så mycket att skriva om. Så det får bli ett inlägg i sann dagboksbloggsanda.

Så. Vår bebis Kasper blir snart fem månader. Han börjar bli lite lättare att hantera nu. Sen han föddes har han haft väldigt stort närhetsbehov. Han har varit ganska missnöjd under sina vakna stunder, och fan ta oss om vi försökt få honom att somna själv. Det har varit jobbigt. Jobbigt för att det kom lite som en chock att han var i så stort trygghetsbehov. Kajsa var tvärtom. Hon var en enkel bebis att ta hand om. När hon var vaken nöjde hon sig med att titta sig omkring, man kunde lägga henne ifrån sig och hon hittade något att roa sig med. Sen kunde hon somna vart som helst när som helst. Vid sex veckor sov hon i egen säng och vi tänkte att jaha det var så här enkelt att ha en bebis.

Att på det få en bebis som är helt annorlunda och som krävde mycket mycket mer av oss var inte så kul. Mycket därför att vi inte kunde ge Kajsa så mycket tid längre. Eftersom hon bara får gå femton timmar på dagis, blir det mycket hemma. Mycket av hemmatiden ett ständigt ”Nej jag kan inte leka nu.” ”Sen” ”Snart” ”När Kasper sover”. Kajsa har klättrat på väggarna och jag har haft dåligt samvete.Vi försöker hitta på saker, men jag orkar inte det varje dag. Dessutom tycker jag inte att man ska behöva sysselsätta barnen med tusen saker och ha aktiviteter varje dag. Jag tror det är bra för barn att ha tråkigt ibland och utveckla sin fantasi. Men det finns ju gränser. Man går varandra på nerverna och Kajsa blir stressad av bebisskrik.

Men även om Kasper använder mig som napp, även om han är en rastlös själ som man hela tiden måste underhålla, och även om det känns som om han aldrig kommer vilja somna själv eller sova hela natten, så börjar det i alla fall lätta nu. Ju mer koll han får på sina armar och ben, desto längre kan han underhålla sig själv.

Så. Nu till en annan sak. Vi ska flytta. Långt ut på landet där närmsta grannar blir kossor. Vi ska bo bland ängar och skogar i ett stort hus från artonhundratalet. Jag hade inte tänkt det från början. Fytta har jag velat länge, men då närmare en stad för större jobbmöjligheter och nöjen för oss och barnen. Istället flyttar jag ännu längre bort från närmaste stad och jag hoppas att våra barn inte kommer hata oss för att de kommer bo långt ifrån kompisar och nöjen. Jag hoppas att vi inte får lappsjuka eller förvandlas till kufar. Och jag hoppas jag lyckas hitta jobb i närheten. Dessutom känner jag mig borgarbrackig och präktig och förvuxen. Men som det är nu försöker jag förtränga alla nackdelar för om drygt en månad ska vi flytta till idyllen och jag längtar och längtar.

Intressant?

Juridisk abort

Jag diskuterar för närvarande på ett forum om juridisk abort för män skulle vara tillåtet. Förespråkarna menar att även män måste få ha rättighet att ångra ett blivande föräldraskap, precis som kvinnan kan göra. Med juridisk abort kan de alltså få laglig rätt att avsäga sig barnet, och slippa underhåll eller ansvar. Detta skulle vara en motsvarighet till kvinnans aborträtt – utan att inskränka på just den kvinnliga aborträtten.

Rent instinktivt tänker jag Nej, män ska inte få lagstadgad rätt att undslippa något de varit med om att skapa. Har de gått till sängs med en kvinna, får de ta konsekvenserna av det, vill man absolut inte bli pappa, får man helgardera sig. Blir det barn, har han valet att vara närvarande förälder eller bidra ekonomiskt. Det är den mest jämställda lösningen då kvinnan måste ha beslutsrätt över det som handlar om hennes kropp. Således får man acceptera de biologiska skillnaderna i det här fallet. Juridisk abort skulle inte innebära ökad jämställdhet, snarare skulle det cementera bilden av mamman som ”försteföräldern” och pappan som kan undslippa både ansvar för barnet och de svåra besluten gällande fysisk abort eller förlossning. Juridisk abort går helt enkelt inte att jämföra med fysisk abort. Fadern har färre valmöjligheter, då han inte kan påverka kvinnans beslut, utan att inskränka på aborträtten, han har å andra sidan valet att helgardera sig innan han hoppar i säng med kvinnan. Alternativt inte ha sex.

Men sen får jag invändningar. Om kondomen trots allt spricker? Om hon gör sönder kondomen? Blir hans val att sterilisera sig för att över huvud taget kunna ha sex? Varför ska kvinnan få en andra chans att ånga sig om inte han får det?

Well, abort handlar enligt mig inte om chanser att ångra sig. Kvinnan har liksom mannen ansvar att skydda sig om de inte vill ha barn. Skulle det trots allt hända, måste hon få göra abort, annars har staten eller mannen villkorat rätten till hennes egen kropp. Men liknande rättighet borde finnas för mannen. Egentligen.

Sen får jag invändningar för att jag använder det kroppsliga som ett större skäl till att få beslutsrätt och varför det är berättigat. Well igen. Att utföra abort eller föda barn, är utgångar som i båda fallen påverkar kroppen. Att mannen skulle ha svårt att besluta om juridisk abort säger jag inte emot, men han slipper åtminstone tänka på vad som händer med kroppen. Men sen…hur långt kan man dra det kroppsliga utan att man uppfattas som allmänt särartsfeministisk? Självklart tycker jag att mannen ska ha nån form av kompensation för detta, men nuvarande abortlagstiftning har ju enbart med kvinnan att göra. Att jämföra detta med rätt av få avsäga sig något på papper, är inte det att jämföra äpplen och päron?

Vad tycker ni? Resonerar jag rimligt eller är det inkonsekvent?

Alla hjärtans dag

För en vecka sen:

Jag: Jaha, ska vi vara lite gulliga mot varann på Alla hjärtans dag.
Han: Okej.

Igår:

Han: Jaha har du köpt nåt gulligt till mig nu då.
Jag:  Jag har väl inte haft tid att ränna i nån affär i dag. Du då? Har du köpt nåt till mig?
Han: Meh. Jag har jobbat hela dan. Hur ska jag ha haft tid med det?

Idag:

Han: Men vi struntar väl i att köpa nåt till varann.
Jag: JAG tänker minsann bege mig till affären och köpa nåt till dig.
Tänker en stund.
Jag: Eller nej förresten, det skiter jag i.
Han: Men vad fan, jag vill ha!
Jag: Ja men om inte jag får nåt då så vill inte jag köpa nåt till dig!

Men så åkte jag till affären och kom hem med choklad. Skrev ”Jag älskar dej” på ett kort. Han påpekade att jag stavat fel, bjöd mig på en choklad och gick till jobbet. Kvar sitter jag och väntar med spänning på om han kommer hem med en chokladbit från automaten på hans jobb. Det är tur att vi lyckats hålla romantiken vid liv efter åtta år tillsammans.

Att klaga är att utvecklas

Jag läste Bitterfittan av Maria Sveland för några år sen. Något övertydlig, men med många poänger om kärnfamiljen och ojämställdheten som verkar komma på köpet.

Hanne Kjöller har skrivit en obeskrivligt dålig krönika om Sveland apropå programmet Provokatörerna, där hon berättar om debatten efteråt. Kjöller sällar sig till ”Sluta gnäll”-skaran, den skaran som springer förbi problematiseringar om strukturer och könsroller, i sin iver att framhålla vikten av att ha makt över sitt eget liv.

Jag fattar inte. Om vi inte får diskutera den mest framstående men också problematiska formationen kärnfamiljen, vad fan ska vi då göra? Är det meningen att vissa saker inte ska utvecklas, förändras? Om varje kommentar om kärnfamiljen bemöts med raljanta ”Men lev inte i en då!” så tycker jag det är det yttersta beviset på att man inte vill att kärnfamiljen ska moderniseras, utvecklas. Att Kjöller har mage att säga att feminism är lika med determinism, gör det hela bara till en enda parodi. Kärnfamiljen får inte kritiseras, men feminismen är stagnerad?

Jag är feminist. Jag lever i en kärnfamilj. Jag är medveten om varenda liten ojämställdhet och det gör mig fruktansvärt nedstämd ibland. Men till skillnad från Kjöller förnekar jag inte att jag är en del av strukturen. Jag står inte utanför den för att jag är feminist. Alla feminister vill inte ha barn, men jag vill. Har jag avsagt mig rätten att klaga för att jag skaffade dem? För det låter så. Feminister har inte rätt att vara en del av en uppställning om de ska klaga på den.

Men ja visst, alla har vi ansvar över vårt liv och våra handlingar. Att skaffa barn är ett val. Men om jag blir avsagd rätten att klaga för att jag skaffade barn, då har jag blivit nedtystad av en norm. Om jag inte vill bli nedtystad är alternativet att inte skaffa barn. Men då är det inte mitt val. Så hur ska Hanne Kjöller egentligen ha det? Vems val gör vi när vi bestämmer oss för att skaffa barn eller inte skaffa barn? Makt över vårt eget liv har vi först när vi inte mår dåligt över förväntningar som läggs på oss.

Så vad kan jag göra när jag ser problem? Jo, uppmärksamma dem. Det, kära Hanne Kjöller är att vilja utvecklas.

Prata om det

Det här tyckte jag var ett jättebra initiativ. Prata om det.

Jag har upprörts i min tysthet angående Julian Assange och alla raljanta kommentarer om kvinnorna som anmälde honom för våldtäkt. Tyst, mest för att det är som att slå huvudet blodigt när man försöker få seriösa diskussioner om definitionen på våldtäkt och vilka som kan bli våldtagna och människors ovilja att se utifrån maktperspektiv. Johanna Koljonen skriver: ”Wikileaks är sajten som hyllar ”whistle blowers” – då tycker man ju att en kvinna vågar anmäla sajtens grundare ska tas på allvar.” Ja exakt. Men som vi redan vet så är människor både dumma, naiva och hycklare. Och då klarar vi aldrig att gå utanför ramarna när det verkligen gäller. Sambandet mellan vad Wikileaks sysslar med, det vill säga granskar MAKTEN och i vilken position Assange sitter på, dvs MAKT, ser inte människor. Makt som den definieras av män är den riktiga makten. Makt som kan utövas av män på kvinnor är fortfarande nån slags pseudodiskussion.  Kvinnor blir aldrig hjältar när de riskerar ALLT. När de väljer att anmäla den populäre. När det dessutom handlar om sex och kvinnan är feminist, ja då har hon bränt sina broar fullständigt. Assange förblir orörd, på gränsen till helgon och martyr. Han omhuldas av ”yttrandefrihetskämparna”. Inget är nytt under solen. Samma gamla strukturer styr. Våldtäkt förblir definitionen på överfallsvåldtäkt med gråtande kuvade kvinnor och blåmärken. Och vi tystnar. Igen.

Men tänk vad underbart det vore om människor såg att makt finns i alla skikt. På alla plan. I stort och smått. Tänk vad vi kunde hålla ihop om människor fattade att det är precis lika viktigt när en kvinna vågar utsätta en maktperson för något som för med sig negativa konsekvenser, som det Wikileaks gör. Tänk om folk fattade vad hon riskerar genom att göra så. Tänk om folk kunde lägga ihop två och två. Tänk om människor fattade vad våldtäkt vad för något. Tänk om människor lyckades se sambandet. Det hela blir så pinsamt när man hyllar Wikileaks men samtidigt tvärsäkert avfärdar anklagelserna mot Assange.

Så det handlar inte om han är skyldig eller ej. Det handlar om att han på grund av sin status friades av folket, trots att ingen visste någonting. Det handlar om ett mönster som återupprepas. Det handlar om vad vi tror att vi vet. Och vi tror att vi vet när vi ser en våldtäktsman.

Makt kan aldrig granskas om inte våldtäkt får definieras. Och makt kan aldrig granskas om man blir nedtystad.

Och framför allt. Makt kan aldrig granskas om inte mikromakt blir synliggjort. Då fortsätter kvinnor hålla käften fastän det inte känns bra. Då får kvinnor skylla sig själva om de inte säger nej precis just då. Och då kan den med makt fortsätta med sina skygglappar, rycka på sina axlar och behålla sin plats på sin höga stol.

Därför är Prataomdet ett mycket bra initiativ.