Fin är inte ett fult ord

Lady Dahmer skriver i sin blogg om hennes dotter som uttryckte orden ”Är jag fin nu?”. Något som hon inte verkar vilja ens yttra sig till sina barn om. Jag förstår vad hon menar. Men jag håller inte med.

För det första är det så obeskrivligt svårt, ja ja skulle säga helt omöjligt att försöka skydda sina barn från att inte sugas in i ideal och värderingar man som förälder inte står för. När världen ser ut som den gör, med reklam som späder på utseendehets, mer och mer könsseparatistiska barnklädes- och leksaksaffärer – hur ska man hindra sitt barn från att se det om man inte låser in det i en bur? Barn drabbas av utseendehetsen. Allra främst flickor, jag har sett det själv, föräldrar och förskolepersonal uppmärksammar en ny klänning på en flicka men inte en ny tröja på en pojke.

Kajsa vill ofta vara fin. Hon har redan börjat prata om pojk-och flickkläder. Hon har observerat barn i hennes omgivning: det finns inga pojkar som bär rosa, lila eller Hello Kitty. Inga tjejer bär tröjor med traktorer på. Kajsa lägger ihop två och två. Hon är flicka. Alltså borde hon gilla rosa och Hello Kitty. Alltså kräver hon ofta att få vara fin, det vill säga vara klädd i klänning.

Hur ska man som förälder tackla det? Ja, inte genom att försöka tysta ner eller underminera det hon säger. Det ska bemötas. Sen tror jag det är hur viktigt som helst att själv inte späda på utseendefixeringen, självklart. Självklart försöker jag också undvika det värsta. Jag läser medvetet fel i en prinsessbok hon har. Askungen som är så fin och väntar på sin prins, blir Askungen som är så sugen på att gå in på festen och dansa disco. Prinsessan är fortfarande en prinsessa, men hon gör något istället för att vara passiv och fin. Kajsa har fått en prinsessklänning av en släkting, det är inget fel i det, alla barn gillar glitter och flärd, det är bara det att de prinsessor som gestaltas är såna obeskrivligt dåliga förebilder. Men man kan modifiera. Kan man inte ta bort, kan man modifiera.  Man kan prata om prinsessor som kan sparka fotboll, som kan dansa tills de ramla ihop i en hög. Som kan åka traktor med morfar och som kan klättra och hoppa. Och man kan komplettera med en spindelmannendräkt. Och tacka gud för Pippi Långstrump.

Ja Kajsa, svarar jag henne när hon frågar om hon är fin i klänningen. Lika fin som i byxorna. Som i tröjan med en bil på. Lika fin naken. Lika fin som sin lillebror. Att försöka låtsas om att man inte förstår vad det menar, är att undergräva dess intellekt, det är att medvetet missförstå för att få fram en poäng. Och det tror jag i värsta fall kan leda till att hon tror att man faktiskt inte tycker hon är fin. Man måste få prata ett barns utseende om det är barnet som frågar.

Det allra viktigaste tror jag är, (vilket Lady Dahmer också tycker såklart) att som förälder visa på alternativ, att man själv försöker stå över utseendefixeringen. Jag kan bli lite irriterad på sånt här. Visst videon, visar hur sjukt det är med tjejers hets och sminkmani. Men hur svårt kan det vara att låta bli? Jag sminkar mig enbart om jag ska ut på kvällen. Enbart. Och det vill säga är väldigt sällan nu för tiden. Jag rakar mina ben med halvårs mellanrum, och det är inte svårt det heller. Jag står inte framför spegeln när mina barn ser och kritiskt granskar min kropp (det gör jag inte i enrum heller för den delen) och jag stannar inte vid alla speglar jag kommer åt för att granska mitt utseende. Det är inte ett dugg svårt. Inte ett dugg. Men det är ett lätt sätt att visa barnen att man kan ställa sig över utseendehetsen. Visst finns det så mycket vi inte kan värja oss för. Könsroller är så starkt förankrade i vårt samhälle, att vi knappt ens reagerar. Hade jag inte sett ett problem hade jag inte etiketterat mig som feminist. Men det finns ju faktiskt konkreta saker man kan göra. Som kanske kanske i framtiden kan bli till något positivt i framtiden.

Det är inte det att jag inte tycker det är sorgligt. Jag kan bli så less på tjatet om att vara fin. Och jag försöker ha en diskussion. Köpa kläder i alla möjliga färger och former. Snart barkar det kanske ännu mer åt helvete. Snart kanske hon gör skillnad på leksaker, snart kanske hon inte vågar önska sig en grävmaskin i julklapp längre. Och jag är ledsen över att man på Kajsas förskola inte prioriterar genuspedagogik, trots att det uttryckligen står i läroplanen. Det är så mycket som är ledsamt. Men allt börjar hos en själv. Och att försöka låtsas som om det regnar är en dålig idé.

Jag tror det blir några tuffa år, men jag inbillar mig att mina barn kommer växa upp till individer som faktiskt vågar stå emot ett ideal. Jag vågar gå som så långt som att säga att jag är en jävligt bra förebild. Och det är Lady Dahmer också.

Ber om ursäkt för en koketterande, mästrande ton, det bara blev så.

Guilt by association

Det har stormats en del kring Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet av den hatade men tyvärr väldigt förknippade med feminismen, Valerie Solanas. Turteatern bjuder in ungdomar att se den, och sedan ha ett samtal kring kön och könsroller.

Men det lyssnas inte riktigt på det örat. Nu har det stormats så pass mycket att man är orolig för skådespelarnas liv. Jag finner det bedrövligt. Så outhärdligt bedrövligt. Det finns inget som provocerar så mycket som feminism. Och nu har man hittat ett konkret mål. Scum-manifestet! Manifestet som uppmanar att skära upp alla män! Nu ska man uppmana att göra det via teater! Pär Ström jublar. Och resten hakar på. Typiskt feminister liksom. Och nu ska stackars tonårspojkar få gå och se eländet om manshateriet.

Hela den här debatten är ett typiskt symptom på feministhatet. Nu gissar jag bara, men hade det handlat om en man med taskig kvinnosyn (Strindberg)så hade det speglat kulturen. En briljant författare med taskig kvinnosyn. Ingen hade höjt ögonbrynen, eller menat att nu få det vara slut på kvinnohatet. Ingen hade tänkt att det här måste väl ändå alla män stå för i dag. Ingen hade rasat med argumentet att nu vill man minsann uppmana alla män att utrota och misshandla kvinnorna. Nej, det hade varit en kulturspegling. Och ja. Med rätta. För en spegling är en spegling oavsett om personen är en manshatare, kvinnohatare, Hitler eller Moder Teresa.

Så varför kan man inte se med samma ögon på den här uppsättningen? Jo helt enkelt för att man fortfarande tror att feminister hatar män. Det är för att man tror att Turteaterns uppsättning är alla feministers mål, hell, alla feministers manifest. Man tror att alla feminister tillber Solanas-guden. Folk kan uppenbarligen inte ha två tankar i huvudet. Det här skulle kunna bli någonting bra. Om inte varje liten beståndsdel som på ett eller annat sätt måste kokas ner till MANSHAT, skulle det här kunna bli fina samtal av unga människor. Unga människor som säkert har intellektet att förstå att pjäsen inte är en uppmaning av illasinnade feminister att hata män. Det hade i tidningar och debattartiklar kunnat diskuterats om Solanas faktiskt hade något inflytande. Istället är det nu infekterat och som jag ser det, aldrig reparerbart. Istället uppmanas till bojkott och hat. Det är så ironiskt att Solanas våldsamma uppmaningar, bemöts med samma våldsamma uppmaningar. För att det är något spektakulärt med kvinnors våldsaktioner, medan samma våld mot kvinnor är en del av vår kultur, något romantiserat och normaliserat, som Sara Hansson i Tankesmedjan så träffsäkert säger.

Jag skiter fullständigt i Valerie Solanas. Men jag är för den fria kulturen. Och samtalen. Samtal om kön som nu folk vill kväva i sin linda. För att feministerna återigen ska bära hundhuvudet. Det viktiga här är att aldrig få folk att tveka på att feminister är manshatare. Som läser SCUM manifesto varje kväll.

Andra förebilder

När jag började blogga år 2005 upptäckte jag i samma veva Sofia Mirjamsdotter a.k.a Mymlan. Hon kom att bli min förebild i mångt och mycket. På senare tid har hon figurerat en hel del i media, för att uttala sig i egenskap av expert på sociala medier. Hon var en av initiativtagarna till #prataomdet och är med i den nystartade sajten Ajour. Jag följer hennes framsteg med beundran och nyfikenhet.

Det är så här va. Jag anser det har blivit en enorm feministisk backlash. I dag pratas om att anamma det typiskt kvinnliga och göra det till nån sorts självförverkligande ”jag måste väl få sminka mig och klä mig i högklackat om jag vill det”. Genus är inte alls lika starkt kopplat till feministiska debatter längre. Kvinnliga modeexperter bjuds in till tv och radio för att uttala sig om de senaste trenderna. Man talar om kvinnligt entreprenörskap och deras arena: modebloggandet. Starka kvinnor. Karriär. Kapital. Blondinbella. Och förut har jag försvarat det. Det där traditionellt kvinnliga har alltid behövts försvaras, aldrig ansetts vara lika viktigt som det traditionellt manliga, teknik och it. Det kvinnliga har alltid ansetts vara lite mindre viktigt.

Men jag tycker också att vågskålen är vägt över. Och finns något jag jag tror är viktigt för jämställdheten så är det gränsöverskridanden. Könsroller som utmanas, intressen som överlappas. Kvinnor som anammar det manliga. Män som anammar det kvinnliga. Men istället för att fokusera på andra arenor kvinnor också befinner sig på, så klämmer man in dem i det rosa facket. Det där traditionellt kvinnliga facket som nu mer och mer exotiseras och försvaras. Nu är utseendet viktigt igen även om det är uppdaterat. Nu talas inte om bantning. Nu talas om att du duger som du är, men om du ändå inte är nöjd bör du lägga pengarna på en riktigt snygg tröja. Eller ett spabesök som gör under för hyn. För att du kan. För att du är kvinna. För att du under kapitalismens järnklor aldrig ska känna dig nöjd med dig själv, oavsett hur många gånger det sägs åt dig att vara nöjd. Modebloggarna utgår ifrån att du aldrig får vara nöjd.

Vikt läggs inte längre på normbrytande och könsroller. Vikt läggs på att reclaima det kvinnliga och fokusera på modebloggares framgångar. Framställa dem som hjältar och förebilder. Kvinnor som räknas som förebilder är de som lyckats inom mode- och livsstilsbranschen. Jag säger inte att de inte ska lyftas fram. Men jag efterlyser mångfald. Tänk om kvinnor som byggt karriär utifrån andra språngbrädor än modebloggande, men lyckats ändå, kunde lyftas fram och framställas som förebilder för unga tjejer och kvinnor? För de finns ju.

Och det är Sofia ett exempel på. Hon är och har i flera år varit min förebild. Nu har Sofia tillsammans med Johanna Koljonen nominerats till Stora journalistpriset i kategorin Årets förnyare, för kampanjen #prataomdet. Förnyelse är bra. Fokus på kvinnor som byggt karriär genom annat än mode och livsstil. För att mångfald är viktigt. Alternativ. Kvinnor som vågar göra vad de vill, och som visar att det kan ske utan att ha ett säreget intresse för utseende, mode. Utan kapital och dyr shopping som grund. Utanför den traditionellt kvinnliga sfären. Jag hoppas de vinner. Jag hoppas de letar sig ut till unga tjejer. De som ständigt utsätts för den ensidiga karriärshetsen. De som inte passar in i mallen för modebloggare.

 

(Uppdaterat: menar inte att just Stora journalistpriset fokuserar på modebloggare. Inlägget syftar mest till min önskan att nya förebilder ska komma att ta över)

Riktiga män(TM)

Riktiga män våldtar inte. Riktiga män bakar bullar. Riktiga män bär inte rosa. Riktiga män reder sig själva. Riktiga män tar ut halva föräldraledigheten. ”Slagord” av den här sorten finns överallt. Man använder epitetet riktig man för att definiera något man tycker är viktigt. Det används av alla. Det kan vara för att markera ett statement, eller för att basha feminismen genom trångsynta texter.

Manlighet och definition av manlighet stöts och blöts lite nu och då. Ändå har vi inte när det gäller män kommit ifrån vad är en riktig man-frågeställningarna. Det är i mina ögon ganska omodernt och lite dagisnivå. Som om män måste få höra att de är män. Jodå, men du är en lattepappa, riktiga män är lattepappor! Jodå, du är en machoman, riktiga män är machomän! Detta används av både kvinnor och män. Kvinnor som vill ha beskyddande karlakarlar och kvinnor som gillar känsliga individer. Män som jämför sig med andra män. Allt ska filtreras genom Mansidentifikatorn. Att bara vara en människa duger inte, det är ordet man och stoltheten över könet som är viktigt. Motsvarande stolthet och bajsnödiga strävan efter könsidentifiering finns inte på samma sätt hos kvinnor. Kanske för att det hos  kvinnor finns större rörelsefrihet och svängrum för vad som är tillåtet. Också för att en stolthet för det kvinnliga könet traditionellt aldrig funnits. Nu saknar inte jag ”Riktiga kvinnor”-trademarks. In my humble opinion så är det upp till var och en att definiera sig själv. Just därför tycker jag att riktiga män-tjafset bottnar i det traditionella upphöjandet och bekräftandet av manligheten. Intakt och ovärderlig. Status.  Och så länge vi diskuterar manlighet utifrån riktiga och oriktiga män så kommer män aldrig kunna identifiera sig själva utifrån individperspektiv.

I första hand är vi alla människor. Ett samhälle behöver inte kön i andra fall än strikt reproduktivt syfte. Låt var och en få vara som den vill utan att behöva få unkna värderingar nedstoppade i halsen.

Ny blogg

Jag har startat en ny blogg. Egentligen hade jag tänkt ha den bara för mig själv, för att organisera mitt liv och se det på pränt. Men det är ju tråkigt att bara ha den för mig själv. Så jag tänkte lösenordsskydda den och bara låta de som ber om det får läsa den. Främst för att ha koll på vilka som tar del av mitt liv och mina bilder. Men då skulle ju inte en jävel orka läsa om de måste logga in till bloggen varje gång. Så jag har beslutat att göra den öppen.

Bloggen handlar om mig. Inte politik. Inte åsikter. Bara om mig och mitt liv. Den som nu väljer att läsa bloggen får hemskt gärna kommentar då och då, för jag vill veta vem det är som besöker bloggen. Den är bloggen finns kvar, trots att den går lite på sparlåga.

Karinprivat

Snälla män kommer till himlen, andra får ligga hur mycket de vill

Jag har tittat några gånger på det gudsförgätna realityprogrammet Big Brother (varför fastnar man alltid framför skit-tv?) Eftersom jag ibland lever i en liten bubbla där fåglarna kvittrar och solen skiner och alla är snälla mot varandra, blev det naturligtvis en chock att se dessa människor mobba varandra, skrika åt varandra och ägna sig åt misogyni och rasistiska uttalanden. Det finns en man i huset som heter Rodney. Han beter sig som ett svin. Hans mål är att ligga. Skitsamma om han respekterar kvinnorna eller inte. Hans mål är att ligga. Utöver det pratar han nedsättande om kvinnor. Killen är ett regelrätt svin. Jag hörde honom själv säga ”Jag är ett svin, men jag får i alla fall ligga”. Och det värsta med det uttalandet är att det är sant. Svin får ligga. Svin får ligga bra mycket mer än snälla killar.

Att det beror på könsroller råder väl inget tvivel om. Kvinnor som dras till män som beter sig lite hur de vill, som uttalar sig lite hur de vill, finns det gott om. Kanske handlar det också om kvinnors rädsla att bli nobbade om de inte släpper till. I kvinnans könsroll ingår inte att hon ska bli nobbad, det ska vara tvärtom. Hellre då att hon låter sig ”neggas” och skratta när han tar tag i hennes handleder och knuffar ner henne på sängen (en händelse jag såg igår). Hellre tar hon risken att bli förnedrad än att riskera kallas feministsvin.

Nu ska det här vara underhållning. Underhållning får inte likställas med folkbildning a la public service. Men det gör mig också ganska ledsen. Nog för att Big Brother-deltagarna är fria att göra vad de vill där inne, men upplägget bäddar också för att vi ska få se just såna här grejer. Senast skickades några killar in i något som kallades Oasen. Där satt ett gäng uppklädda (eller nedklädda beroende på hur man väljer att se det) kvinnor vars enda syfte var att behaga dessa killar. Därefter skulle de besluta om vem av dessa kvinnor som skulle få bli en av deltagarna. Det ger en klar vink till alla där ute att den kvinnan som inte är road av att ställa upp på lekar på männens villkor, är heller inte någon som är kul.  Ett steg framåt för TV11:s  tittarsiffror. Två steg bakåt för feminismen.

Män som behandlar kvinnor som skit är intressanta. De får respekt av både kvinnor och män. Kvinnor som låter sig behandlas som skit av dessa män får respekt av männen. Kvinnor som inte låter sig behandlas som skit får inte respekt. På sin höjd leder det till att svinet inte ger sig förrän han fått henne på rygg, därefter är hon inget att ha. Alternativt kallas hon feministsvin. Snälla män får inte gärna respekt av svinen. De kvinnor som är intresserade av de snälla männen, får snart två händer kring sina handleder och en knuff ner i sängen, och sen är hon såld till svinet.

It’s a pig’s  world och jävlar vad tydligt det blir i Big brother.

Om att sparka in öppna dörrar

Ja förlåt, nedanstående inlägg med tillhörande titel var årets mest okontroversiella.  Jag är helt enkelt inte on fire.

Det är ju inte barnens fel

Det här håller jag verkligen med om. Tids nog får de veta. Hur står det till med pedagogiken egentligen? Man får inte prata om stackars isbjörnar som inte har någonstans att bo, med syftet att få dem att tänka på miljön. Har lärarna glömt hur det är att vara barn? Hur lätt det är att ta på sig skulden för vad som helst, och hur lätt det är att ge dem djup ångest. Hur lätt det är för barn att tro att allt är deras fel.

Jag är ärligt talat ganska oroad för hur barnen som växer upp nu kommer att må. Överallt får de höra om klimathotet, om alla katastrofer och om all miljöförstöring. De får höra hur viktigt det är att tänka på miljön, miljön, miljön för annars går det åt helvete. Så småningom kommer de lägga ihop två och två och förstå att de som individer inte kan göra ett skit åt klimathotet, hur mycket de än pantar burkar och släcker lampor. Att det är så mycket mer komplext än så. Att det finns en hel värld där utanför som inte tycker det där med miljön är så viktigt. Vad händer med dem då?

Nu tycker jag också att det är viktigt att få in miljötänk hos barn och att de lär sig att det är bra att återvinna och köpa ekologiskt.  Men man får under inga omständigheter lägga fram det som ett hot och prata om stackars isbjörnar. Det handlar inte om att göra dem världsfrånvända eller linda in dem i bomull. Men man får inte ge dem indirekt skuld eller ångest för sådant som varken är deras fel eller som de kan göra något åt. Och barn är idealister. Det finns väl inte många ungar som inte önskar sig fred på jorden. Det är ju inte dom som önskar att isarna ska smälta.

Att använda sig av isbjörnar som ett hot, tycker jag är att ge dem noll framtidshopp. Och då har vi ju liksom försatt oss ännu mer i skiten, med tanke på att de är dom som ska ta över efter oss.

Uppdatering

Jag har inte så mycket att skriva om. Så det får bli ett inlägg i sann dagboksbloggsanda.

Så. Vår bebis Kasper blir snart fem månader. Han börjar bli lite lättare att hantera nu. Sen han föddes har han haft väldigt stort närhetsbehov. Han har varit ganska missnöjd under sina vakna stunder, och fan ta oss om vi försökt få honom att somna själv. Det har varit jobbigt. Jobbigt för att det kom lite som en chock att han var i så stort trygghetsbehov. Kajsa var tvärtom. Hon var en enkel bebis att ta hand om. När hon var vaken nöjde hon sig med att titta sig omkring, man kunde lägga henne ifrån sig och hon hittade något att roa sig med. Sen kunde hon somna vart som helst när som helst. Vid sex veckor sov hon i egen säng och vi tänkte att jaha det var så här enkelt att ha en bebis.

Att på det få en bebis som är helt annorlunda och som krävde mycket mycket mer av oss var inte så kul. Mycket därför att vi inte kunde ge Kajsa så mycket tid längre. Eftersom hon bara får gå femton timmar på dagis, blir det mycket hemma. Mycket av hemmatiden ett ständigt ”Nej jag kan inte leka nu.” ”Sen” ”Snart” ”När Kasper sover”. Kajsa har klättrat på väggarna och jag har haft dåligt samvete.Vi försöker hitta på saker, men jag orkar inte det varje dag. Dessutom tycker jag inte att man ska behöva sysselsätta barnen med tusen saker och ha aktiviteter varje dag. Jag tror det är bra för barn att ha tråkigt ibland och utveckla sin fantasi. Men det finns ju gränser. Man går varandra på nerverna och Kajsa blir stressad av bebisskrik.

Men även om Kasper använder mig som napp, även om han är en rastlös själ som man hela tiden måste underhålla, och även om det känns som om han aldrig kommer vilja somna själv eller sova hela natten, så börjar det i alla fall lätta nu. Ju mer koll han får på sina armar och ben, desto längre kan han underhålla sig själv.

Så. Nu till en annan sak. Vi ska flytta. Långt ut på landet där närmsta grannar blir kossor. Vi ska bo bland ängar och skogar i ett stort hus från artonhundratalet. Jag hade inte tänkt det från början. Fytta har jag velat länge, men då närmare en stad för större jobbmöjligheter och nöjen för oss och barnen. Istället flyttar jag ännu längre bort från närmaste stad och jag hoppas att våra barn inte kommer hata oss för att de kommer bo långt ifrån kompisar och nöjen. Jag hoppas att vi inte får lappsjuka eller förvandlas till kufar. Och jag hoppas jag lyckas hitta jobb i närheten. Dessutom känner jag mig borgarbrackig och präktig och förvuxen. Men som det är nu försöker jag förtränga alla nackdelar för om drygt en månad ska vi flytta till idyllen och jag längtar och längtar.

Intressant?

Juridisk abort

Jag diskuterar för närvarande på ett forum om juridisk abort för män skulle vara tillåtet. Förespråkarna menar att även män måste få ha rättighet att ångra ett blivande föräldraskap, precis som kvinnan kan göra. Med juridisk abort kan de alltså få laglig rätt att avsäga sig barnet, och slippa underhåll eller ansvar. Detta skulle vara en motsvarighet till kvinnans aborträtt – utan att inskränka på just den kvinnliga aborträtten.

Rent instinktivt tänker jag Nej, män ska inte få lagstadgad rätt att undslippa något de varit med om att skapa. Har de gått till sängs med en kvinna, får de ta konsekvenserna av det, vill man absolut inte bli pappa, får man helgardera sig. Blir det barn, har han valet att vara närvarande förälder eller bidra ekonomiskt. Det är den mest jämställda lösningen då kvinnan måste ha beslutsrätt över det som handlar om hennes kropp. Således får man acceptera de biologiska skillnaderna i det här fallet. Juridisk abort skulle inte innebära ökad jämställdhet, snarare skulle det cementera bilden av mamman som ”försteföräldern” och pappan som kan undslippa både ansvar för barnet och de svåra besluten gällande fysisk abort eller förlossning. Juridisk abort går helt enkelt inte att jämföra med fysisk abort. Fadern har färre valmöjligheter, då han inte kan påverka kvinnans beslut, utan att inskränka på aborträtten, han har å andra sidan valet att helgardera sig innan han hoppar i säng med kvinnan. Alternativt inte ha sex.

Men sen får jag invändningar. Om kondomen trots allt spricker? Om hon gör sönder kondomen? Blir hans val att sterilisera sig för att över huvud taget kunna ha sex? Varför ska kvinnan få en andra chans att ånga sig om inte han får det?

Well, abort handlar enligt mig inte om chanser att ångra sig. Kvinnan har liksom mannen ansvar att skydda sig om de inte vill ha barn. Skulle det trots allt hända, måste hon få göra abort, annars har staten eller mannen villkorat rätten till hennes egen kropp. Men liknande rättighet borde finnas för mannen. Egentligen.

Sen får jag invändningar för att jag använder det kroppsliga som ett större skäl till att få beslutsrätt och varför det är berättigat. Well igen. Att utföra abort eller föda barn, är utgångar som i båda fallen påverkar kroppen. Att mannen skulle ha svårt att besluta om juridisk abort säger jag inte emot, men han slipper åtminstone tänka på vad som händer med kroppen. Men sen…hur långt kan man dra det kroppsliga utan att man uppfattas som allmänt särartsfeministisk? Självklart tycker jag att mannen ska ha nån form av kompensation för detta, men nuvarande abortlagstiftning har ju enbart med kvinnan att göra. Att jämföra detta med rätt av få avsäga sig något på papper, är inte det att jämföra äpplen och päron?

Vad tycker ni? Resonerar jag rimligt eller är det inkonsekvent?

Alla hjärtans dag

För en vecka sen:

Jag: Jaha, ska vi vara lite gulliga mot varann på Alla hjärtans dag.
Han: Okej.

Igår:

Han: Jaha har du köpt nåt gulligt till mig nu då.
Jag:  Jag har väl inte haft tid att ränna i nån affär i dag. Du då? Har du köpt nåt till mig?
Han: Meh. Jag har jobbat hela dan. Hur ska jag ha haft tid med det?

Idag:

Han: Men vi struntar väl i att köpa nåt till varann.
Jag: JAG tänker minsann bege mig till affären och köpa nåt till dig.
Tänker en stund.
Jag: Eller nej förresten, det skiter jag i.
Han: Men vad fan, jag vill ha!
Jag: Ja men om inte jag får nåt då så vill inte jag köpa nåt till dig!

Men så åkte jag till affären och kom hem med choklad. Skrev ”Jag älskar dej” på ett kort. Han påpekade att jag stavat fel, bjöd mig på en choklad och gick till jobbet. Kvar sitter jag och väntar med spänning på om han kommer hem med en chokladbit från automaten på hans jobb. Det är tur att vi lyckats hålla romantiken vid liv efter åtta år tillsammans.

Att klaga är att utvecklas

Jag läste Bitterfittan av Maria Sveland för några år sen. Något övertydlig, men med många poänger om kärnfamiljen och ojämställdheten som verkar komma på köpet.

Hanne Kjöller har skrivit en obeskrivligt dålig krönika om Sveland apropå programmet Provokatörerna, där hon berättar om debatten efteråt. Kjöller sällar sig till ”Sluta gnäll”-skaran, den skaran som springer förbi problematiseringar om strukturer och könsroller, i sin iver att framhålla vikten av att ha makt över sitt eget liv.

Jag fattar inte. Om vi inte får diskutera den mest framstående men också problematiska formationen kärnfamiljen, vad fan ska vi då göra? Är det meningen att vissa saker inte ska utvecklas, förändras? Om varje kommentar om kärnfamiljen bemöts med raljanta ”Men lev inte i en då!” så tycker jag det är det yttersta beviset på att man inte vill att kärnfamiljen ska moderniseras, utvecklas. Att Kjöller har mage att säga att feminism är lika med determinism, gör det hela bara till en enda parodi. Kärnfamiljen får inte kritiseras, men feminismen är stagnerad?

Jag är feminist. Jag lever i en kärnfamilj. Jag är medveten om varenda liten ojämställdhet och det gör mig fruktansvärt nedstämd ibland. Men till skillnad från Kjöller förnekar jag inte att jag är en del av strukturen. Jag står inte utanför den för att jag är feminist. Alla feminister vill inte ha barn, men jag vill. Har jag avsagt mig rätten att klaga för att jag skaffade dem? För det låter så. Feminister har inte rätt att vara en del av en uppställning om de ska klaga på den.

Men ja visst, alla har vi ansvar över vårt liv och våra handlingar. Att skaffa barn är ett val. Men om jag blir avsagd rätten att klaga för att jag skaffade barn, då har jag blivit nedtystad av en norm. Om jag inte vill bli nedtystad är alternativet att inte skaffa barn. Men då är det inte mitt val. Så hur ska Hanne Kjöller egentligen ha det? Vems val gör vi när vi bestämmer oss för att skaffa barn eller inte skaffa barn? Makt över vårt eget liv har vi först när vi inte mår dåligt över förväntningar som läggs på oss.

Så vad kan jag göra när jag ser problem? Jo, uppmärksamma dem. Det, kära Hanne Kjöller är att vilja utvecklas.

Prata om det

Det här tyckte jag var ett jättebra initiativ. Prata om det.

Jag har upprörts i min tysthet angående Julian Assange och alla raljanta kommentarer om kvinnorna som anmälde honom för våldtäkt. Tyst, mest för att det är som att slå huvudet blodigt när man försöker få seriösa diskussioner om definitionen på våldtäkt och vilka som kan bli våldtagna och människors ovilja att se utifrån maktperspektiv. Johanna Koljonen skriver: ”Wikileaks är sajten som hyllar ”whistle blowers” – då tycker man ju att en kvinna vågar anmäla sajtens grundare ska tas på allvar.” Ja exakt. Men som vi redan vet så är människor både dumma, naiva och hycklare. Och då klarar vi aldrig att gå utanför ramarna när det verkligen gäller. Sambandet mellan vad Wikileaks sysslar med, det vill säga granskar MAKTEN och i vilken position Assange sitter på, dvs MAKT, ser inte människor. Makt som den definieras av män är den riktiga makten. Makt som kan utövas av män på kvinnor är fortfarande nån slags pseudodiskussion.  Kvinnor blir aldrig hjältar när de riskerar ALLT. När de väljer att anmäla den populäre. När det dessutom handlar om sex och kvinnan är feminist, ja då har hon bränt sina broar fullständigt. Assange förblir orörd, på gränsen till helgon och martyr. Han omhuldas av ”yttrandefrihetskämparna”. Inget är nytt under solen. Samma gamla strukturer styr. Våldtäkt förblir definitionen på överfallsvåldtäkt med gråtande kuvade kvinnor och blåmärken. Och vi tystnar. Igen.

Men tänk vad underbart det vore om människor såg att makt finns i alla skikt. På alla plan. I stort och smått. Tänk vad vi kunde hålla ihop om människor fattade att det är precis lika viktigt när en kvinna vågar utsätta en maktperson för något som för med sig negativa konsekvenser, som det Wikileaks gör. Tänk om folk fattade vad hon riskerar genom att göra så. Tänk om folk kunde lägga ihop två och två. Tänk om människor fattade vad våldtäkt vad för något. Tänk om människor lyckades se sambandet. Det hela blir så pinsamt när man hyllar Wikileaks men samtidigt tvärsäkert avfärdar anklagelserna mot Assange.

Så det handlar inte om han är skyldig eller ej. Det handlar om att han på grund av sin status friades av folket, trots att ingen visste någonting. Det handlar om ett mönster som återupprepas. Det handlar om vad vi tror att vi vet. Och vi tror att vi vet när vi ser en våldtäktsman.

Makt kan aldrig granskas om inte våldtäkt får definieras. Och makt kan aldrig granskas om man blir nedtystad.

Och framför allt. Makt kan aldrig granskas om inte mikromakt blir synliggjort. Då fortsätter kvinnor hålla käften fastän det inte känns bra. Då får kvinnor skylla sig själva om de inte säger nej precis just då. Och då kan den med makt fortsätta med sina skygglappar, rycka på sina axlar och behålla sin plats på sin höga stol.

Därför är Prataomdet ett mycket bra initiativ.

Öppet meddelande till A

Kära Älskade Anna. Du kan väl för bövelen inte ställa frågor i din blogg om du inte har någon kommentarsfunktion. Dessutom skulle jag vilja säga något väldigt intressant om strumpbyxor, så vänligen låtom oss få kommentera. Jag lovar att aldrig nånsin bråka med dig igen.

Boktips tack

Ungefär en gång i halvåret säger jag att jag kommit ur min bokkoma, och att nu, nu! har jag börjat läsa böcker igen. Så är aldrig fallet. Innan jag hunnit läsa trettio sidor ur nån nyinlånad bok, har jag redan ledsnat. Men åh, vad jag önskar att jag var en bokmal. En sån som kunde namedroppa kvalitetsförfattare och fantastiska böcker som kommit ut.

Hursomhelst. Jag har kommit ur min bokkoma. Äntligen lyckats läsa ut Tusen strålande solar, som jag tänkt läsa ända sen den kom ut. Den var fantastiskt bra. Jag gissar att alla redan läst den, men för den oinvigde skildrar den två kvinnoöden under cirka trettio år i Afghanistan. Nu vill jag ha boktips. Liknande människoskildringar, som uppblandas med lite historia och allmänbildning. Och säg inte Flyga drake, för den filmen har jag sett. Och inga deckare, för dem har jag ledsnat på. Vad som helst annat. Kom igen! Namedroppa lite författare, eller boktitlar liknande Tusen strålande solar och jag ska snarast bege mig till biblioteket!

Status

Min bebis är aldrig nöjd. Är han vaken skriker han. Råkar han bli lämnad i babysittern fem sekunder skriker han. Det är inte ett dugg underbart med små bebisar längre. Bara skitjobbigt.

Jag är jättejättejätteless.

Kasper

 

Vi fick en son i torsdags. Tre dagar före beräknat datum. Jag var inte beredd. Det var bara en slump att jag dagen innan skickat in hemtentan till skolan, istället för att vänta till deadline. Packningen var inte färdig. Värkarna som kom på natten trodde jag var förvärkar. Fast de gjorde så ont att jag inte kunde stå på benen, trodde jag, ända tills de undersökte mig på BB och konstaterade att jag var öppen 6 centimeter, att det var förvärkar.

Tre timmar senare var han född. Vår lilla bebis. Vår Kasper. Bomber och fyrverkerier. En ny kladdig liten stjärna på himlen. Adrenalinet var skyhögt och när jag stod i duschen efteråt, glad att jag den här gången fått med mig tvål och schampo, konstaterade jag att jag aldrig någonsin skulle föda barn mer. Jag skulle aldrig glömma den fruktansvärda smärtan, mina skrik och krokodiltårar. Mina ”AJ FAAAAN” tätt följt av ”Ursäkta” eftersom jag hade nån idé om att jag hela tiden skulle vara artig och trevlig. Aldrig mer.

Nu ska jag bara vara. Inte längta efter första fixering av blicken, första leendet, första skrattet, första smakportionen…Jag ska bara njuta av att just nu ha en ljuvlig liten bebis med små grodben som somnar av ljudet av mina hjärtslag. Som är värdelös på att ammas. Som skriker vid blöjbyten och som sover dygnet runt.

Over and out.

Klädkod för engagemang?

Jag har så svårt att motivera det där med att bära en speciell färg på klädesplagg på en speciell dag, till förmån för en speciell grupp. Senast var i onsdags när man bland annat via Facebook uppmanades bära något lila för hbtq-människor. För att ta ställning, visa sitt stöd, manifestera. Innan dess uppmanades man bära vitt klädesplagg för utsatta barn, rött klädesplagg för munkarna i Burma…

Well, dessa färger säger, gör eller förändrar ingenting. Jag dissar inte tanken bakom, eller engagemanget i det hela, men med tanke på vad vi egentligen skulle kunna göra för att manifestera, visa stöd uppmärksamma, så känns de där färgerna så väldigt onödiga. Tänk om vi uppmanades bära en speciell hatt som sticker ut? En hatt som köps på speciella ställen och vars pengar går till ändamålet som ska stödjas. En hatt som får människor att reagera på riktigt, som får människor att gå fram och fråga vad det innebär. En hatt som skapar lite tumult, ifrågasättanden och diskussioner på tunnelbanan. En hatt som tvingar dig att faktiskt riskera att bli ifrågasatt, ställd mot väggen. Det skulle vara ett sätt att gå snäppet längre i alla fall

Ett lila, vitt eller rött klädesplagg skapar varken uppmärksamhet eller hjälper någon. Ett lila, vitt eller rött klädesplagg är att göra det vi redan gör på facebook: går med i grupper med självklara ställningstaganden. Och visst kan det vara ett sätt att visa sina ståndpunkter, ideologier, göra reklam för sin profil. Att bära ett visst klädesplagg känns bra för en själv, på samma sätt som det känns bra att ge en slant till en tiggare.Men det gör ju ingenting i längden. Risken med att uppmana till klädkoder, är att vi faktiskt tror att vi manifesterar och gör skillnad genom att välja en speciell färg en speciell dag. Att det är det enda som krävs av oss. För utsatta barn behöver människor som är engagerade på riktigt. Och det utsatta barnet blir liksom inte hjälpt för att du valt att bära en vit tröja.

Lätt panik

Tydligen får man inte göra studieuppehåll mitt i en termin. Nä, jag förstår att man kan nekas det om orsaken är en tripp till Thailand eller så, men på grund av barn??? Hur kan skolan neka det? Är inte det diskriminering?

Vid terminsstart meddelade jag CSN om studieuppehåll från och med början av november då beräknad förlossning är. Jag frågade två stycken programansvariga om hur skolan ska meddelas och det jag fick till svar var mest att jag måste ha koll på vilka tröskelregler som gäller för mitt program. Det hade jag koll på. Så jag lämnade min ansökan om studieuppehåll förra veckan. Får mejl i dag att man egentligen inte får göra uppehåll mitt i en termin. Att det bästa vore om jag inte gjorde uppehåll nu, utan bara omregistrerar mig nästa termin när jag ska slutföra kursen. Problemet är att jag inte kan få csn då. Nähä. Och man får inte ta föräldrapenning under tiden man pluggar. Så hur ska jag klara mig i två månader utan inkomst? Vad är egentligen problemet?

Varför har jag inte fått reda på det här tidigare? Varför har ingen berättat för mig om det här när jag uttryckligen har bett om svar? Varför säger alla olika? Tänk om jag inte får pengar alls? Tänk om jag blir återbetalningsskyldig? Tänk om jag blir utkickad ur programmet? Vad fan ÄR det här? Ge mig lugn och ro!

För mycket att göra

Jag är stressad.  Jag har inte koll på läget och jag har massor att göra i skolan. Jag har varit magsjuk vilket gett mig sammandragningar och missade saker i skolan. Kajsa är magsjuk och kan inte gå på dagis. Det vill säga jag kan inte plugga. Och jag kan säkert inte gå på fancy restaurang på lördag. Jag har begravning, födelsedagar, BVC-besök att klara av.  Jag har miljoner obligatoriska seminarier i skolan, och miljoner till gruppmöten inför seminarier. Jag måste ha koll på papper och ekonomi och jag hatar att mitt skrivbord är överbelamrat av skolpapper och räkningar i en enda röra.

För en normal människa är väl det så här det ser ut. Men jag har aldrig varit stresstålig, jag har alltid aktat mig för fulltecknade almanackor. Varför blev det så mycket att göra just nu, de tre sista skälvande veckorna innan beräknad förlossning?

Och säg inte till mig att ta det lugnt, för det är precis det jag försöker. Jag vill ta det lugnt, jag vill må bra och jag vill ha koll på läget innan bebisen kommer. Jag slås ständigt av dåligt samvete för att jag inte äter rätt, rör mig rätt. Mitt låga blodtryck lämnar mig ständigt i en kallsvettig hög på golvet och jag börjar undra hur den lilla mår där inne. Om jag dessutom inte slutför delkursen i skolan, kommer jag aldrig kunna slappna av. Jag försöker ta det lugnt och prioritera rätt, men jag hatar att vara stressad. Så damn you bebis om du kommer för tidigt.